Jag kan inte komma över mitt livs kärlek - tio år senare!

Du är kär i minnet av honom. Du vet ju inte ens vilken person han är idag.

Ledsen att behöva säga detta men livet går vidare. Ju förr du kan släppa taget, sluta plåga dig själv, desto bättre för alla. Främst för dig!

Vad är det som är så skrämmande med att bli älskad av någon som kan älska dig för den du är, istället för att jaga den som inte vill?

Förvärrat?

Har du fått svar på brevet? Eller skall du vänta 10 år på det?

Sök upp honom och prata med han. Antingen kan det bli nått mellan er eller så släpper en del av den illutionen du har. Så kanske det blir enklare att komma sig vidare.

Är det något drömt om i 10 år så är det dags att "go for it". Man kan tappa masken, men den som inte vågar......

Jag har verkligen försökt att gå vidare. Har gråtit floder, glott på otaliga romantiska komedier med Jude Law, ätit enorma mängder med Ben & Jerrys iklädd pyjamas, grävt ner mig i jobb, ältat med mina vänner tills dess att de nästan fått byta telefonnummer & skrivit hundratals brev som jag aldrig skickat iväg. Still......nothing..

Jag är väldigt medveten om att han med största sannolikhet är en helt annan människa idag & att jag bara är kär i ett spöke ifrån en, numer, spöktid i mitt liv.

Jag har också tänkt tanken att söka upp honom på riktigt men dels så tror jag inte att han skulle uppskatta det. Jag skulle inte ha uppskattat det om det var ombytta roller, det skulle verkligen bli för mycket Fatal attraction över det hela. Han har troligtvis gått vidare & glömt mig för längesen. Sen så har jag ingen större lust att få hem ett brev i brevlådan där det står att jag har besöksförbud.

Alla mina försök till att överhuvudtaget ha en normalt fungerande relation har slutat i katastrof. Jag skulle mer än gärna träffa mannen i mitt liv men faktum kvarstår att jag i princip aldrig blir riktigt kär, vilket är ett krav för att jag överhuvudtaget ska vara intresserad av att inleda något med någon. Så har det alltid varit.

Men visst, jag får väl lyssna på ballader, dricka en massa rödvin & glo på ännu fler hopplösa filmer & hoppas på att jag en dag kanske träffar någon som lyckas beröra mig lite & få mig att glömma den här fantastiska skapelsen..

 

 

 

 

 

 

 

Jag tycker INTE det låter som om du försökt gå vidare, snarare tvärtom. Dina handlingar är ju vad man gör när man ältar, och ja, det kan behövas under en period, men det är inte samma sak som att gå vidare. Varför titta på romcoms? De ger dig bara en skev bild av hur kärlek fungerar...

Tänkt.....Tror...Sannolikt....Troligtvis.....

Det är dags att veta.

Besöksförbud får du antagligen inte såvida du inte har planer att stå på dörren varje dag.

Jag tror inte han har ont av att träffa en kär gammal vän som kanske avklarar funderingar han har haft.

Men jag tror ditt problem är att du älskar romantiska stories och denna spärrar dig för att kunna uppleva något ännu större.

Men detta vet du ju egentligen.

Det finns ju en mikroskopisk chans att det finns en till singel som sitter och drömmer om forna dagar. Det hade ju vart för j-gt att missa det.

Nej, jag vet att älta & gå vidare är två helt skilda saker. Ältar gör du för att kunna gå vidare. Det är det jag gör nu. Ältar. Givetvis kommer hela den här grejen som en stor smäll med tanke på att jag varit känslomässigt död i ungefär sju års tid. Nio års undertryckt sorg tar antagligen sin tid, vad vet jag. Det är ju bara mycket märkligt att jag inte känner såhär med mitt ex, det förhållandet slutade ju knappast lyckligt & vi var ju redigt förälskade i något slags stormigt vattenglas till förhållande. Skitsamma, här sitter jag & analyserar igen..

Vem gillar inte romantiska stories? :/

Men absolut, det kanske är den sista utvägen. Att söka upp honom på något sätt & klargöra att jag skulle vilja prata med honom. Och vill han inte då, ja då är det ju bara att lägga ner verksamheten uppenbarligen. Kanske gör jag honom en otjänst genom att söka upp honom från första början.

Hur funkar ni killar i olycklig kärlek egentligen? Är väldigt nyfiken! Då menar jag alltså om ni blir riktigt sårade, kan ni bara gå vidare & glömma eller går ni också & tänker tillbaka på det som en stor sorg? Och hur skulle ni reagera om ni fick ett brev ifrån någon som sårat er? Skulle ni bara strunta i att läsa det & fortsätta att förakta människan för resten av ert liv? Do tell..

Vad är det egentligen som hindrar dig från att göra ett seriöst försök att träffa honom igen? Det verkar ju som att du faktiskt inte kan gå vidare genom att bara låta åren gå, så vad väntar du på?

Kanske det faktum att han skulle tycka att jag var en psykiskt sjuk stalker som söker upp honom efter nästan tio år? Vilken kille skulle gilla idén om att en brud har suttit & tänkt på dem under en så lång tid?

Han har givetvis själv gått vidare i livet & ser väl förmodligen detta som en misslyckad & jobbig tid i sitt liv.

Och sen har jag som sagt skrivit det där brevet där jag avslutade just med att fråga om han kanske skulle vilja träffas någon gång. Svaret uteblev & därmed så känns det ganska läskigt att sitta & jaga honom.

Det är en mycket fin gräns mellan uppvaktning & stalking. Just saying.

 

Men vad är alternativet? Att sitta och obsessa honom resten av livet och ångra att du inte gjorde mer?

Han kanske ser dig som en stalker. Eller så har han inte ens läst brevet. Som jag ser det har du ingenting alls på att kontakta honom igen. Du behöver ju få ett avslut. Det värsta som kan hända är att han tycker att du är en stalker - men då har du iallafall gjort vad du kunnat. Andra scenarios är att han vill träffa dig och prata om det - och då kan det ju gå hursomhelst. Ni kan bli ihop. Du kan inse på riktigt, en gång för alla, att fantasipersonen som du har varit kär i inte finns i verkligen (och på så sätt kunna gå vidare). O.s.v. Och allt är ju egentligen bättre än att bara gå och älta honom och undra vad som kunnat hända.

Kör hårt! Kontakta honom igen!
Om han tycker att du är läskig som tycker om honom är han ju rätt knepig. De allra flesta skulle väl bli väldigt smickrade? Skulle inte du?