Jag kan inte komma över mitt livs kärlek - tio år senare!
Hej allihop,
Som rubriken lyder så kan jag inte komma över mitt livs kärlek trots att det nästan gått tio år. Det låter kanske patetiskt men det här har blivit ett stort problem för mig då jag fortfarande tänker på honom dagligen & skulle göra vadsomhelst för att våra vägar skulle korsas igen. Jag mår så jävla dåligt av det här helt enkelt! Jag ska försöka att göra en lång historia kort.
Det hela började 2005 då jag mötte denna underbara människa - vi kan kalla honom för Jonas. Jag hade just flyttat till en ny stad & träffat en tjej som jag blev bra vän med direkt. Jag var ute med denna nyfunna tjejkompis på krogen då hon ringde en kille hon kände. Killen kom & han hade i sin tur med sig en kompis, vilket visade sig vara den här fantastiska skapelsen som skulle förändra mitt liv - Jonas. Hursomhelst så blev vi fyra ett litet skönt gäng som hängde regelbundet under ungefär ett års tid. Den bästa tiden i mitt liv för övrigt.
Ungefär ett halvår senare så är vi fyra hemma hos Jonas & festar. Plötsligt så tar han tag i min arm & frågar om han får prata enskilt med mig. Vi går in i hans sovrum & sätter oss på sängkanten. Plötsligt så berättar han att han har fått känslor för mig. Jag blir helt ställd & vet inte riktigt vad jag ska svara. Samtidigt som jag är så otroligt kär i den här underbara killen så dras jag med en stark rädsla för att bli sårad. Jag var helt enkelt jävligt trasig under den här tiden efter en hel del svåra svek i mitt liv.
Under bråkdelen av en sekund så hinner jag svara honom: "Sluta". Där & då dör allting & hans svar blir: "Men skit i det då". Sen går han ut ur rummet & jag minns inte mer av den kvällen faktiskt.
Det slutade i alla fall med att han flyttade ifrån stan, dels pga mitt avvisande men huvudsakligen pga ett stort svek ifrån den andra killen som vi umgicks med. Allt gick helt enkelt åt helvete för alla inblandade! Har för övrigt kontakt med den andra killen än idag.
Jag tänkte dock inte mer på allt det här förrän flera år senare eftersom jag sedan länge levt ett självdestruktivt liv helt utan samvete. Det är först det senaste året som jag börjat rannsaka mina handlingar & tagit tag i mig själv.
Nu såhär i efterhand så inser jag att det här var mitt livs stora kärlek som jag sumpade. Jag kan inte tänka på honom utan att gråta. Jag drömmer om honom & den där kvällen spelas upp i mitt huvud om & om igen som någon slags självplågande inre teater. Det låter som en klyscha men jag har verkligen aldrig känt såhär för någon annan trots att det funnits en hel del som varit intresserade genom åren. INGEN kommer i närheten av att få mig att känna det han gjorde. Man sumpar inte killar som honom, han var helt jävla underbar på ALLA sätt. Intelligent, vacker, kreativ, hederlig, tänkande & hade armar som inte är av denna värld. (Jag kan fortsätta i all evighet....)
Jag skickade i alla fall ett brev till honom för ett tag sen där jag förklarade hur jag kände & att jag var ledsen för att jag sårade honom o.s.v. Jag tänkte att det kanske kunde bidra till att jag kan gå vidare men det har snarare förvärrat det.
Vad fan ska jag ta mig till?! Det här håller på att göra mig galen! I synnerhet som jag blivit spådd av fler oberoende men seriösa mediala personer & fått höra att den här mannen är mitt öde & att vi kommer att mötas igen när tiden är rätt..
HJÄLP! :(
