Jag kan inte komma över mitt livs kärlek - tio år senare!

Jag har verkligen försökt att gå vidare. Har gråtit floder, glott på otaliga romantiska komedier med Jude Law, ätit enorma mängder med Ben & Jerrys iklädd pyjamas, grävt ner mig i jobb, ältat med mina vänner tills dess att de nästan fått byta telefonnummer & skrivit hundratals brev som jag aldrig skickat iväg. Still......nothing..

Jag är väldigt medveten om att han med största sannolikhet är en helt annan människa idag & att jag bara är kär i ett spöke ifrån en, numer, spöktid i mitt liv.

Jag har också tänkt tanken att söka upp honom på riktigt men dels så tror jag inte att han skulle uppskatta det. Jag skulle inte ha uppskattat det om det var ombytta roller, det skulle verkligen bli för mycket Fatal attraction över det hela. Han har troligtvis gått vidare & glömt mig för längesen. Sen så har jag ingen större lust att få hem ett brev i brevlådan där det står att jag har besöksförbud.

Alla mina försök till att överhuvudtaget ha en normalt fungerande relation har slutat i katastrof. Jag skulle mer än gärna träffa mannen i mitt liv men faktum kvarstår att jag i princip aldrig blir riktigt kär, vilket är ett krav för att jag överhuvudtaget ska vara intresserad av att inleda något med någon. Så har det alltid varit.

Men visst, jag får väl lyssna på ballader, dricka en massa rödvin & glo på ännu fler hopplösa filmer & hoppas på att jag en dag kanske träffar någon som lyckas beröra mig lite & få mig att glömma den här fantastiska skapelsen..

Nej, jag vet att älta & gå vidare är två helt skilda saker. Ältar gör du för att kunna gå vidare. Det är det jag gör nu. Ältar. Givetvis kommer hela den här grejen som en stor smäll med tanke på att jag varit känslomässigt död i ungefär sju års tid. Nio års undertryckt sorg tar antagligen sin tid, vad vet jag. Det är ju bara mycket märkligt att jag inte känner såhär med mitt ex, det förhållandet slutade ju knappast lyckligt & vi var ju redigt förälskade i något slags stormigt vattenglas till förhållande. Skitsamma, här sitter jag & analyserar igen..

Vem gillar inte romantiska stories? :/

Men absolut, det kanske är den sista utvägen. Att söka upp honom på något sätt & klargöra att jag skulle vilja prata med honom. Och vill han inte då, ja då är det ju bara att lägga ner verksamheten uppenbarligen. Kanske gör jag honom en otjänst genom att söka upp honom från första början.

Hur funkar ni killar i olycklig kärlek egentligen? Är väldigt nyfiken! Då menar jag alltså om ni blir riktigt sårade, kan ni bara gå vidare & glömma eller går ni också & tänker tillbaka på det som en stor sorg? Och hur skulle ni reagera om ni fick ett brev ifrån någon som sårat er? Skulle ni bara strunta i att läsa det & fortsätta att förakta människan för resten av ert liv? Do tell..

Kanske det faktum att han skulle tycka att jag var en psykiskt sjuk stalker som söker upp honom efter nästan tio år? Vilken kille skulle gilla idén om att en brud har suttit & tänkt på dem under en så lång tid?

Han har givetvis själv gått vidare i livet & ser väl förmodligen detta som en misslyckad & jobbig tid i sitt liv.

Och sen har jag som sagt skrivit det där brevet där jag avslutade just med att fråga om han kanske skulle vilja träffas någon gång. Svaret uteblev & därmed så känns det ganska läskigt att sitta & jaga honom.

Det är en mycket fin gräns mellan uppvaktning & stalking. Just saying.

Jag hade väl hellre hoppats på att vi skulle stöta ihop sådär magiskt på en regnig gata & att han kysser mig efter att jag har dragit det klassiska "Jag-har-alltid-älskat-dig-och-kommer-aldrig-mer-att-göra-dig-illa"-talet medan Coldplays "Fix You" börjar tona in & alla omkring applåderar.

Nej, allvarligt talat. Jag inser givetvis att du har helt rätt & du skriver en hel del bra grejer för det är ju precis sådär. Nu minns jag honom just som ganska knepig. Det var mycket Thorsten Flinck över honom & blev han sårad av någon så fanns inte den personen mer för honom utan det var locket på som gällde. Mina chanser till att få ett svar är alltså minimala men det är på sätt & vis ett svar i sig.

Well, enough of this. Jag ska ta & göra som du skriver - kontakta mannen igen. Får jag inget svar den här gången så kanske han inte är värd all denna tankemöda utan då får jag helt enkelt se allt som ett fint minne som får leva kvar i det förflutna.

Jag skulle absolut bli smickrad om en gammal kärlek hörde av sig med ett handskrivet brev där denne förklarar hur saker & ting låg till. I synnerhet om JAG var den sårade & avvisade. Faktiskt skulle det imponera som fan för hur ofta får man något sånt skickat till sig idag? Även om jag inte skulle vara intresserad av någon slags återförening så skulle jag absolut ta chansen till att göra ett bra avslut.

Tack för bra feedback!

Vadå "tydligtvis inte färdig med mig"? Du menar att det skulle vara någon slags sårad stolthet som gör att han inte svarar? Någon slags hämnd för hur illa jag gjorde honom? Eller att jag skulle gjort honom känslomässigt störd & därför så är jag roten till allt det onda för honom relationsmässigt?

Vi bor alltså inte i samma stad. Vi bor inte ens i samma län. Hans stad är inget man åker till om man inte känner någon där. Om det krävs att jag står utanför hans dörr så får det vara. Enligt mig så är det ett sjukt beteende att helt plötsligt bara dyka upp hemma hos någon. 

Nej jag försöker inte framstå som rolig & nej, detta är inte ett scenario som jag innerst inne förväntar mig. Jag använde mig av ironi. Om du inte förstår begreppet ironi så är det kanske på tiden att du lär dig vad det betyder. Jag förväntar mig ingenting annat än just ett uteblivet svar då jag är medveten om att han gått vidare i livet & troligtvis inte ens är det minsta intresserad av att höra vad jag har att säga. Men för mig betyder det något att han får veta hur det låg till just för att det känns rättvist. Det är ett sätt att ställa saker & ting till rätta & försöka sona för sina misstag. Om du har en ekonomisk skuld till någon så betalar du den givetvis liksom att om du har en känslomässig skuld till någon så vill du betala DEN.

Egentligen är det inte värt att bemöta det andra du skriver då jag tar det som rena påhoppet men vad jag lever i för värld vet du ingenting om. Jag är mycket väl medveten om att detta är ett stort problem JA men samtidigt så har jag alltså ett liv bortsett från detta. Men du kanske inbillar dig att jag sitter & gungar fram & tillbaka med glasartad blick & tvångsmässigt klistrar upp bilder av honom på väggen hemma?  

Fantasi-värld var något nytt för övrigt. Hade jag levt i denna "fantasi-värld" så hade jag snarare suttit & planerat för hans återkomst & hur vårat liv tillsammans skulle bli. Jag utgår alltså ifrån att få ett AVSLUT så att jag kan GÅ VIDARE med MITT eget liv då saker & ting slutade så tragiskt mellan oss. Det är ganska naturligt att känna sorg över en relation som slutade abrupt & olyckligt.

Har aldrig påstått att han flyttade ENBART pga mig. Att jag avvisade honom underlättade givetvis inte situationen men det fanns många andra orsaker till hans flytt.

Tack för ditt expert-utlåtande Dr.Freud.

Lustigt att du nämner detta. Inte för att någon har med det att göra egentligen men jag är redan aktuell inom psykvården sedan sju års ålder & har träffat fler psykologer än de flesta haft tandborstar så jag har full koll på vad som händer i denna värld. Majoriteten av mina vänner är just vårdfall som varit intagna på psyk oftare än vad vanliga människor äter söndagsstek.

Som långvarig patient så kan jag berätta att psykvården har förstört mitt liv. De har lyckats tvätta bort den sista lilla livsgnista jag hade & det är bara rena turen att jag fortfarande lever idag. Jag har sett människor som är så nedbrutna att de suttit & dreglat apatiskt. Varför? Jo! För att de sökte "hjälp" från första början. När man inte längre vet vad man ska göra med en patient så lobotomerar man dem med hjälp av mediciner. Det finns många fall av detta. Jag har hälsat på flera vänner som legat inne på slutna psykavdelningar. Jag har alltså sett både in & utsida av dessa instanser. Då har jag även sett folk som går runt som hjärndöda robotar & som, apatiskt, sitter & glor in i en tv hela dagarna när de inte är upptagna med att kedjeröka.

Ungefär 3% av vårdpersonalen vet vad de sysslar med, resten borde inte ens få vistas i närheten av människor. Sist jag hälsade på en vän som låg inne så hörde jag två sköterskor som stod & hånade en patient med självskadebeteende. Jag höre inget namn men heltklart va att det handlade om ett faktiskt fall. De pratade l.a. om att skära upp sina egna handleder så att de också skulle få uppmärksamhet.

Säkert är det många som går in i dessa yrken med en vision om att vilja hjälpa människor men i själva verket så är de bara marionettdockor i en instans som systematiskt bryter ner människor.

Jag kan även vittna om ett flertal personer som varit så dåliga att de hamnat på dessa slutna avdelningar. Efter två dagar har man skrivit ut dem för att de i lugn & ro har kunnat gå hem för att hänga sig.

DÄRFÖR reagerar jag så starkt.

(Jag håller faktiskt på att skriva en liten artikel om psykvården & vad den gör med människor. Säg gärna till så mailar jag över en kopia till dig!

Vet inte varför jag ens försöker. Märker att du inte är mottaglig för att ta in det jag säger.

Eftersom det inte tycks ha gått in tidigare så får jag ta det igen. Jag försöker alltså inte få tillbaka killen i mitt liv, jag försöker få ett avslut så att jag i lugn & ro kan släppa detta, gå vidare & träffa kärleken på nytt en dag. .

Hursomhelst så hjälpte det lite genom att bara starta den här tråden. Har faktiskt inte tänkt så mycket på honom under den senaste tiden & det känns som att jag faktiskt kommer kunna komma över allt detta helt inom en väldigt snar framtid.

Jag vet precis vad jag ska göra nu & stort tack till er som faktiskt kom med seriösa inlägg & inte med gliringar om att jag är ett psykfall.

Nu överger jag tråden då jag som sagt vet vad jag ska göra.

Åsan: Jag ska helt enkelt gråta en sista liten skvätt, önska honom allt gott & gå vidare som en klokare människa men kanske viktigast: INTE avvisa nästa dröm-man som uppenbarar sig.