Vad är det egentligen som hindrar dig från att göra ett seriöst försök att träffa honom igen? Det verkar ju som att du faktiskt inte kan gå vidare genom att bara låta åren gå, så vad väntar du på?
Kanske det faktum att han skulle tycka att jag var en psykiskt sjuk stalker som söker upp honom efter nästan tio år? Vilken kille skulle gilla idén om att en brud har suttit & tänkt på dem under en så lång tid?
Han har givetvis själv gått vidare i livet & ser väl förmodligen detta som en misslyckad & jobbig tid i sitt liv.
Och sen har jag som sagt skrivit det där brevet där jag avslutade just med att fråga om han kanske skulle vilja träffas någon gång. Svaret uteblev & därmed så känns det ganska läskigt att sitta & jaga honom.
Det är en mycket fin gräns mellan uppvaktning & stalking. Just saying.