Hur mycket ansvar tar ni bonus mammor ?

Hans barn var tonåringar, men jag tog inget ansvar alls för dem.
Nu hade jag inte velat ha en man med små barn. Men hade jag blivit ihop med en, så hade jag inte hämtat och lämnat på dagis och tagit ansvar för det barnet heller. Vill han ha hem sitt barn så får han själv ro det iland.

Det verkar som om din man tror att han hittat en ny mamma.
Sätt dig ner och prata med honom och säg som det är, att du tycker det är lite för mycket med hans barn.
Även om barnet är bundet till dig just nu, så får han aktivt gå fram och ta över. Då kommer barnet att mer och mer vända sig till honom istället, och du slipper så småningom ur "tog på mig för mycket i början" fällan.

Vägrar han lyssna och försöker köra med "vi är ju en familj" kortet, så får du fundera om det verkligen är en man du vill tillbringa fler år med. Blir det påtvingat med barnet så kommer varken du eller barnet att må speciellt bra efter en tid.

Svarar först - Läst TS alla inlägg bara  o läser resten sedan 

Jag kom in i min bonusdotters liv när hon var strax över ett år. Efter ett tag så hade jag lika stor dela av "föräldraansvaret" som pappan när hon var hos oss, tom o med lite större del.. Jag tror dock inte tat det beror på att pappan la över ansvaret på mig utan snarare så "tog" jag ansvar och plats - och eftersom jag är mer "pedagogisk" blev det tillslut så att bonus valde att koma till mig främst när det var ngt. Jag vaknar fortare på natten tex, och när jag väl var inne i "föräldrarollen" så var det lättare för mig att gå upp och ta henne nattetid om hon hade en mardröm tex än att först vänta på - eller väcka - min man.. sedan rullade det liksom på..
Nu är hon tonåring och jag har faktiskt backat... låter pappan ta mer plats, låter honom ta de jobbiga diskussionerna om städning, höra av sig, komma i tid osv.. Även om det är jag som ibland uppmärksammar pappan på det ;)

Tex, hämtar å lämnar på dagis ? 
 - mamman flyttade när bonus var liten, därav har vi enbart vh. Eftersom det passar bättre med mitt arbete så hämtar jag bonus de gånger hon skall till oss. Först på fösrkola, sedan på fritis/skola osv.

Större delen av uppfostran ? 
- Lika stor del eller större.. Vi har samma "tänk" men ja, det har nog mest varit jag som "uppfostrat". Numera backar jag dock och låter min man ta det jobbiga. Jag skulle önska att vi haft vv så vi båda kunnat vara delaktiga mer i uppfostran. Mamman ha inte riktigt samma tänk som vi, violket nu i tonåren visar sig mer och mer.

Klädinköp ?
- Nästan bara jag. Dels tycker jag det är kul - dels så har jag mer koll på vad hon faktisk gillar... Pappan TROR ofta att han vet, men har ganska ofta fel :D

Bad/ dusch ? 
I början pappan, men även det övergick efter ett tag till mig... jag är som sagt mer pedagogisk och "lugnare" - och eftersom bonus var livrädd för att tvätta håret så passade mitt sätt henne bättre.. När hon blev äldre så bastade vi en hel del och då blev det ju att vi gjorde det tillsammans :)

Hur gör ni vid läggdags ? Pappan eller du ?
- Numera lägger hon sig ju själv, men när hon var liten tror jag vi tog ungefär varannan gång...

Jag har själv valt att vara fullt delaktig och tagit plats. Jag har även senare själv valt att backa. Känner du att du får för mkt ansvar så tycker jag att du skall ta upp det med din sambo. Eftersom du varit ok med att ha en föräldraroll så är det inte helt säkert att han faktiskt tänker på att du inte vill att den rollen skall vara riktigt så stor som den blivit.... Prata med honom och kräv att han tar över en del (behåll det DU känner är ok), MEN du måste samtidigt oxå backa och släppa på sakerna.. Mitt sätt att ta över gjorde lite att pappan stängdes ute - det var inte min mening utan det "bara blev". Jag har otroligt svårt att INTE engagera mig till 150% när jag har barn runt mig - och tar som sagt en roll som "leder" lite.. 
Det har varit jättesvårt för mig att backa nu - även om det är ngt jag själv valt. Jag känner att det är ngt vi behöver allihop, men får bita mig i tungan OFTA för att hindra mig från att förekomma pappan... Jag märker saker innan honom och att vänta ut honom är ibland dööööden 

Det som kan bli tufft är ju att barnet tyder sig till dig. Så även om jag anser att du har rätt att ta det engagemang DU känner för så anser jag inte det rätt mot barnet att du bara slutar engagera dig tvärt. Hade du inte tagit den rollen från början hade det varit en annan sak. Nu behövs pappan fasas in mer och du fasas ut lite.. tills du hittat den nivå av engagemang du känner att du, dottern och pappan alla kan trivas med. Fundera över situationer där du kan börja lämna över till pappan, prata med honom om det och börja sakta ändra lite..

Vi har nyligen ändrat rollerna för våra gemensamma barn då jag varit föräldraledig ett år. Nu är det pappan som är hemma och ett tag innan började han tex ta över nattningen osv.. Sedan blev han liksom tvungen att ta huvudansvaret med nattrutiner, få iväg stora killen till förskolan, mellanmål o luncher. Och naturligtvis gick det alldeles utmärkt :D

Mina bonusbarn som jag har nu var 15 år när jag träffade dem så de är tonårstjejer som jag bara är en extra vuxen för, vi träffas och gör roliga saker ihop, ena tösen och jag ska tex nu ta körkort tillsammans, det ska bli super kul att få göra det med henne

Tidigare har jag varit bonusmamma åt en grabb som var 10 månader när vi träffades och han har varit min son sen dag ett, han är 24 år i dag och kommer alltid att vara min son han också....jag är nära vän med hanns mamma så det är inget gnissel om det heller

Ja även jag drog nog lite mer när det gäller honom men det var för att jag var ju ändå hemma med mina barn så det är klart att han inte behövde gå på dagis m.m speciellt långa dagar när jag ändå var hemma.
Hanns pappa och jag skildes när han var 4 år men hans mamma och jag bodde grannar sen under 10 år och han fortsatte att vara hos mig, han slutade ju inte att betyda massor för mig bara för att hans pappa och jag skilde oss, pappan träffade varken honom eller våra två barn under väldigt många år så även för den sakes skull var det viktigt att han var hos oss, jag ville att mina barn skulle känna sin storebror ordentligt.

Jag är som en tredje förälder. Allt kom naturligt. Bor man ihop som en familj så blir du mamma vv. Jag köper kläder, hämtar, lämnar, nattar och ger kärlek. Sen tror jag att jag fick lite skit av biomamman eftersom jag ser och klarar av mer med barnen än va hon gör. Så det blev jag som köpte vinterkläder, idrottskläder, klipper barnen, hår och naglar. Eftersom annars händer inte det, plus att jag gör det för att jag älskar mina bonusbarn framför allt. Sen skiter jag i om biomamman känner sig hotad i sin mammaroll än att va tacksam att dom e trygga med mig. När man hör barnen säga jag älskar dig, du känns som en mamma värmer hjärtat. Ge trygghet och kärlek. Sen hur man gör med inköp och hämtning och lämning beror på hur det ser ut i familjen.

Jag har det exakt som du...

Och bara för att han inte ska släppa allt så får han ta nattningar, 80 procent av alla hämtningar osv. Hade jag haft en man som verkligen tagit ansvar hade jag klivit in mer och delat på det, men om man känner att man "utnyttjas" så gör klart för honom att han är pappa och huvudansvarig! "se mig som bonus" brukar jag säga åt honom... ????

Gör ingen skillnad på barnen i huset, tre bonus och ett gemensamt. Här är ingen hel eller halv. Vi är en familj och hjälps åt. Här finns inga förbud för att man inte är biologisk mamma. Jag handlar kläder, kör till kompisar, hämtar. Här ringer barnen lika gärna mig som till pappa för att fråga om man får åka till kompisar eller stan. Här gråter man ut hos mig eller hos pappa osv. Läxläsning sköter ofta jag men det har mest med mitt yrke och intresse att göra :)

Eftersom vi har varsin son från tidigare förhållande, lika gamla (snart 8 år), så blir det ganska naturligt att jag tar hand om min son när det gäller läxor, nattning och träningar..

Min bonus har inga träningar och dels haft stora problem pga sin adhd som vi fått jobba mycket med för att få något slags lugn i vårt hem.. Jag har gjort mer för honom än vad hans egen mamma gjort.

Vi har väl aldrig utvecklat någon nära relation för att det har varit problem från dag ett när jag och sambon nyss träffats. Mycket bråk, klösningar, slag och bitningar.. Mot min son och andra barn i min släkt. Och även på bonusens skola.

Det gjorde väl att det var svårt för mig att utveckla varma känslor för honom. Han är ganska svår att komma nära, lever lite i sin egen värld och är ganska självcentrerad.

Och jag har accepterat att jag känner som jag gör. Man kan inte tvinga fram känslor för någon. Jag behöver inte älska honom men jag har alltid behandlat honom med respekt och när hans pappa inte är hemma så finns jag ju här för honom. Jag ser mig själv som en extra vuxen.

Hej jag tar på mig hela mammarollen om man så säger. Inget jag har imot men kan vara kämpigt ibland. Har inga barn sen förut och biomamma bryr sig inte om sitt barn :(

Jag är 17 år och har på något vis lyckats dra på mig mycket av ansvaret de helger som bonusen är här. Är ibland 2 helger i rad, ibland går det en månad mellan helgerna och den senaste gången var den längsta vi haft henne = torsdag-söndag. 
Hon tyr sig mer till mig(på mammans och pappans sidor har hon mest kvinnor i släkten och min sambo har knappt haft barnet sedan det tog slut mellan dem, antar att det är en anledning) så då har jag väl accepterat det och jag har lättare att se vad hon vill, trots att jag har NOLL erfarenhet av barn. 
Det är alltså jag som kliver upp på morgonen och försöker väcka sambon, ibland tar det 5 min och ibland går det inte alls. Så då får jag göra i ordning välling. Bara för att han inte vaknar så tänker jag inte låta barnet vara hungrigt för att"jag inte vill ha för mycket ansvar". Vi turas om så att vi båda får vila. Jag vill inte ha en grinig sambo för att han är helt slut(ungen är typ överaktiv) så därför går jag med på så mycket ansvar. Men blöjbyten gör jag inte, jag är inte redo för det. Kan mata, byta kläder på henne, leka, trösta eller bara mysa. Men just det där med blöjbyten tycker jag att han kan göra tills jag själv känner att jag kan ta eget initiaiv. 
Har tittar när han byter så att jag vet hur man gör om det skulle hända något(tex att han måste till sjukhus och jag är den enda som kan ta henne tills det är ordnat med mamman eller släktingar.)
Men jag tycker om henne, hon är glad jämt och lätt att underhålla och jag tycker att hon har lätt för att visa vad hon vill = enkelt för mig att lösa problem och hålla henne sysselsatt :D

Långt inlägg haha, men antar att med tanke på min unga ålder är min situation lite speciell ;)

Eftersom jag också har ett barn med mig in i detta förhållande så tar jag minst lika mycket ansvar för hans barn som mitt eget. Tycker dom ska behandlas lika och jag tycker lika mycket om honom Som om han vore min egen.

Jag är ju en vuxen i familjen så jag tar vuxenansvar för de barn som är där - ser till att de är säkra och välskötta. Jag ser mig mer som en moster än en mamma. Jag älskar barnen och har en nära relation med dem. Jag tar gärna på mig att gå och shoppa med dem eller hjälpa dem med något skolprojekt eller en läxa. Vi gör saker ihop för att vi vill - går på utställningar eller på konsert. Vid behov går jag självklart in och hjälper till vid hämtning och lämning och barnpassning, istället för att ta in utomstående barnvakt. Nu tycker jag att min man och hans ex är väldigt kompetenta föräldrar och de har ett bra tänk vad det gäller uppfostran och regler som jag lätt kan gå med på, så jag har inte lagt mig i alls där. Bara följt med i diskussionerna så att jag kan stötta dem i deras beslut och vara bollplank.

Vi är en familj med 5 barn gemensamt, jag har 3 barn och sambon 2. Jag skjutsar oftast till skola och dagis och jobbar han förmiddag så hämtar han barnen.. Vi hjälps åt att säga åt barnen och lära dom rätt och fel. Tvättar åt barnen gör jag, men det är mest så att mina barn tyr sig till mig och hans barn till han men om jag ska åka iväg och hans barn vill följa med mig så får dom det. Vi särbehandlar ingen av barnen utan alla är som våra barn.