Kvävs ihjäl med den jag älskar

Det är en sjukt vanlig sits du är i. Jag vet inte hur folk lyckas få förhållanden att fungera i längden sexuellt.

Du är i en sits där du behöver sex för att må bra men kan inte fråga efter sex för att chansen minskar varje gång du frågar. Du kan heller inte försöka pusha för ett öppet förhållande då enda anledningen att din tjej skulle acceptera det vore om hon kände sig tvungen och det skulle nog inte hon (eller du om jag får gissa) må bra av. 

Att sitta och rulla tummarna tills din fru får något sexuellt sug igen låter inte heller så roligt.

Man kan spekulera i om det vore etiskt försvarbart att ha en affär för att kunna fortsätta vara med den man älskar. För mig personligen är det inte så, men vem vet hur det är för dig. 

Det finns inget bra svar på din fråga och den har ställts många gånger förut. Dagligen i detta forum i princip.

Kan inte säga annat än att jag lider med dig och hoppas att det löser sig på något sätt. Kanske kommer någon visare än mig och ger dig bra tips.

Är i ungefär samma sits fast jag har kommit en bit i processen. Vi har sex var sjätte vecka ungefär. Fungerar egentligen inte alls för mig, snarare 5ggr i veckan hade jag velat ha.

Var förut väldigt deppig, frustrerad etc. Eftersom vi har två barn och de behöver mig, även den veckan de skulle vara ensamma med mamman så känns det inte som att lämna relationen är ett alternativ. Dessutom hoppas jag att min sambo ska hitta tillbaka till mig sexuellt trots att vårt sexliv varit så här obefintligt i cirka 3,5 år nu.

Nånstans i misären (min upplevelse av obefintligt sexliv i relation) började jag dock förlika mig med situationen. Då minskade också de psykiska påfrestningarna. Att jag tränar 2-5ggr i veckan styrketräning dödar också en hel del frustration. Nu har jag mitt eget sexliv och jag har inte längre någon bild/hopp om sex i vardagen med min sambo. När det väl sker vilket är sällan och slumpartat är det ofta bra, passionerat och sen tillbaka till det gråa igen dagen efter och hoppet försvinner.

Just nu mår jag rätt bra psykiskt. Jag ser hyfsat bra ut och tjejer bekräftar mig gärna genom att flörta lite oskyldigt nån gång ibland och ibland mindre oskyldigt. Låter det stanna där. Otrohet är inget för mig, iaf inte ännu i den här processen. Jag känner mig även fysiskt stark och har ett framgångsrikt arbetsliv där slantarna trillar in bra och jag ibland prioriterar mig själv.

Känner jag mig sviken av min sambo? Ja självklart, men vi har iaf hittat små saker i vardagen vi kan göra ihop och inte är sexrelaterade och de deltar jag i med full mental närvaro. Jag vet inte själv hur länge jag kommer att leva i den här kompromissen men för mina barns skull minst några år till. Sen vet man inte vad som händer. Jag söker inget aktivt förstås men om en tjej skulle svepa in på rosa moln efter fem-sex år utan vettigt sexliv kanske jag omvärderar och lämnar min kompromiss. Mitt hopp står dock fortfarande till att den kvinnan är min sambo.

När jag ser min sambo naken nu för tiden tänker jag sällan på sex. Den delen av mig är nu nästan borta. De första tio ären tyckte jag (möjligen omotiverat) att min sambo var det sexigaste som finns. Men i den situation vi nu har hamnat i har det ändrats för att jag ska överleva. Oklart om det kan komma tillbaka.

Jag har löst det här ensam utan psykolog och mår som sagt förhållandevis bra även om jag drömmer om ett förhållande med sexliv(helst med min sambo). Men jag tror min resa hit till nån form av välmående vardag gått fortare om jag tagit den hjälp av psykolog.

Kämpa.

Jag känner igen det. Vi har vatit gift i 10 år och har 3 underbara barn. Vi låg med varandra ofta förut men efter att min fru fick ett nytt jobb tog det slut med lusten för henne. Vi låg inte med varandra på flera månader och jag mådde bara sämre. Man kröp närmare henne och smekte henne så fick man bara höra nej vi kan kramas ????. Jag började känna mig riktigt osäker man fick tankar om hon var otrogen fast man vet att hon aldrig skulle vara det. På nätterna kunde jag inte sova riktigt och då fick man höra att hon smekte sig själv det gjorde det inte lättare för mig. På morgonen frågade jag om det var skönt men hon viste inte vad jag menade så jag berättade vad hon gjorde då sa hon att det var i sömnen. Sen en natt vaknade jag av att hon höll på igen då fick jag nog och gick till soffan och la mig.???? på morgonen kom hon och frågade vad det var? Jag berättade hur jag kände och mådde hon sa att hon inte visste vad det beror på. Några dygn senare låg man i sängen före henne hon kollade på en film sån jag inte orkade se. Sen när hon kom och kröp ner under täcket och började smeka mig på magen sa jag att det är väll ingen idé jag vill inte det är väll lika bra att sluta helt, Nej sa hon och började smeka min kuk då var det kört vi hade en underbar natt. Några dagar senare började jag och det blev lika bra så jag hoppas att det har vänt. jag skulle aldrig kunna lämna henne eller vara otrogen som många tycker man ska göra så man får skylla sig själv som många säger men det vänder någon gång. Jag hoppas att det vänder för alla som är i samma läge.????

När en kvinna blir mamma blir hon mer mamma än kvinna...sen hur lång tid hon väljer att vara mer mamma än kvinna är säkert väldigt individuellt. Sen är det en hel del annat vatten som hinner rinna under broarna innan det vänder och känns ok/bra m.m.

Förstår din frustration TS! Kämpa på och håll kommunikationen vid liv!