Kvävs ihjäl med den jag älskar

Är i ungefär samma sits fast jag har kommit en bit i processen. Vi har sex var sjätte vecka ungefär. Fungerar egentligen inte alls för mig, snarare 5ggr i veckan hade jag velat ha.

Var förut väldigt deppig, frustrerad etc. Eftersom vi har två barn och de behöver mig, även den veckan de skulle vara ensamma med mamman så känns det inte som att lämna relationen är ett alternativ. Dessutom hoppas jag att min sambo ska hitta tillbaka till mig sexuellt trots att vårt sexliv varit så här obefintligt i cirka 3,5 år nu.

Nånstans i misären (min upplevelse av obefintligt sexliv i relation) började jag dock förlika mig med situationen. Då minskade också de psykiska påfrestningarna. Att jag tränar 2-5ggr i veckan styrketräning dödar också en hel del frustration. Nu har jag mitt eget sexliv och jag har inte längre någon bild/hopp om sex i vardagen med min sambo. När det väl sker vilket är sällan och slumpartat är det ofta bra, passionerat och sen tillbaka till det gråa igen dagen efter och hoppet försvinner.

Just nu mår jag rätt bra psykiskt. Jag ser hyfsat bra ut och tjejer bekräftar mig gärna genom att flörta lite oskyldigt nån gång ibland och ibland mindre oskyldigt. Låter det stanna där. Otrohet är inget för mig, iaf inte ännu i den här processen. Jag känner mig även fysiskt stark och har ett framgångsrikt arbetsliv där slantarna trillar in bra och jag ibland prioriterar mig själv.

Känner jag mig sviken av min sambo? Ja självklart, men vi har iaf hittat små saker i vardagen vi kan göra ihop och inte är sexrelaterade och de deltar jag i med full mental närvaro. Jag vet inte själv hur länge jag kommer att leva i den här kompromissen men för mina barns skull minst några år till. Sen vet man inte vad som händer. Jag söker inget aktivt förstås men om en tjej skulle svepa in på rosa moln efter fem-sex år utan vettigt sexliv kanske jag omvärderar och lämnar min kompromiss. Mitt hopp står dock fortfarande till att den kvinnan är min sambo.

När jag ser min sambo naken nu för tiden tänker jag sällan på sex. Den delen av mig är nu nästan borta. De första tio ären tyckte jag (möjligen omotiverat) att min sambo var det sexigaste som finns. Men i den situation vi nu har hamnat i har det ändrats för att jag ska överleva. Oklart om det kan komma tillbaka.

Jag har löst det här ensam utan psykolog och mår som sagt förhållandevis bra även om jag drömmer om ett förhållande med sexliv(helst med min sambo). Men jag tror min resa hit till nån form av välmående vardag gått fortare om jag tagit den hjälp av psykolog.

Kämpa.