Total jävla panik

Tack. Problemet är avsaknaden av vänner och familj som kan hjälpa ekonomiskt. Frågat tre mostrar, bara en som svarat. 2 har inte ens svarat. Men så är det. Är bara rädd att jag förstört vår relation för evigt. Och det gör ont. Men vad ska man göra. Riktiga släktingar som den mostern, även om hon inte kunde hjälpa, hör av sig och beklagar situationen i alla fall. Svärföräldrarna är förtidspensionärer, har inga egna föräldrar eller syskon. Vänner blandar jag helst inte in i denna soppa. Och vet ju inte när jag kan betala tillbaka ens. Så det känns konstigt att låna av de därför.

Du pratar om svärförälfrar. Din pojokvän /sambo kan inte han hjälpa ? Flytta ihop ?

Vi bor ihop. Vi sitter i samma skit. Överskuldsatta som fan. Så ingen hjälp där. Och de flesta småskitlånen har jag tagit så det är mitt ansvar anser jag.

Nu har jag kollat med all släkt jag har och ingen kan hjälpa. Jag orkar inte mer. Orkar inte jobba. Men kan inte vara sjuk för då har jag ännu mindre pengar. Det här är det riktiga helvetet.

Förstår att det är skit jobbigt, men som det har sagts många gånger tidigare så är livet inte över om du/ni hamnar hos Kronofogden. Det går att lösa, det går att ta sig upp igen. Det finns väl nån ekonomisk rådgivare som man kan prata med på kommunen. Gå och prata med h*n! Kanske dom inte har någon magisk lösning på problemet, men ni kan få mer information.

Jag har redan frågat de och de tycker man ska släppa släppa allt men det vill jag inte.

Det handlar om 50000 kr för att kunna vända detta men kan inte få sånt lån någonstans ifrån.

Då skulle jag vara på banan igen. Men just nu vill jag bara dö.

Ring varje enskilt kredit/låneföretag och förhandla fram bättre villkor. Ring instanserna där du kan skjuta på räkningarna nån månad framåt utan att få straffavgift-brukar gå på telefon och el-räkning t.e.x. Försök hitta vad som helst som går sälja. Lev extremsnålt,ät billigast tänkbara mat ett tag framöver. Många bäckar små har effekt,men du måste börja i nån ände!

Jag har ringt runt alla företag otaliga gånger och mailat och ringt och mailat och bönat och bett. Men inget biter. Det är de envisaste jag haft att göra med.

Och jag lever under existensminimum. Varje dag. Jobb (knappt orkar det) och hemmet. Men helst vill jag bara dö. Den här ångesten dödar mig långsamt.

Börja med ett besök på V.c och be om antidepp eller antiångestpiller och kanske sjukskrivning. Du orkar inte annars. Sen lägger du över en hel del ansvar på sambon-kanske han kan ringa runt istället och förhandla? Skam den som ger sig liksom.   Alla företag kan inte vara helt omöjliga,om man förklarar och är villig på en plan brukar det gå bra.