Vill tillägga att barnpsykologen jag har kontakt med är en av de två som finns i min stad som gör bedömningarna på autistdiagnoser. Så nån mer lämpad än hon i ämnet tror jag inte finns här där jag bor iaf
Jag är inte autismspecialist utan bara förälder med autism i familjen, så jag kan inte svara något detaljerat, utan utgår ifrån att du beskrivit många sidor hos din dotter som du själv reagerar på, och som du behöver få svar kring. Enbart svag ögonkontakt räcker ju inte på långa vägar men om hon nu har det och kanske även på andra sätt brister i kommunikation och samspel så kan en kunnig person se såna tecken på en del av de autistiska barnen redan under bebistiden. Bra att du har kontakt med en sådan psykolog! Kan du få fortsätta en dialog med denna psykolog och få mer hjälp att verkligen se de förmågor hon har och som talar emot en autistisk problembild? Du beskriver ju ett flertal samspelssituationer och kommunikativa signaler från din dotter här i tråden. Jag har inte lusläst alla dina inlägg men av det du skriver är det möjligen det här med ögonkontakt i kombination med annan kommunikation som man gärna vill se även hos små barn. Typ om barnet vill signalera "ge mig den leksaken" så både sträcker hon sig mot den och tittar upp på dig. Uppfattar som om du tycker just detta är lite vagt hos dottern? OBS hon kan vara vag på detta område UTAN att ha autism.
ps ungefär var i landet bor du (om du vill säga det)?
Det jag fastnar mest i rent spontant är att hon inte ber om saker med blicken. Bara med kroppspråk och blicken på saken hon vill ha
Jag upplever inte att det jag ser sopas under mattan i tråden. Jag får massor av bra och nyttig feddback här, från alla insynsvinklar, och även de som bortförklarar med mitt psykiska mående är bra för mig, för oavsett om dottern visar tydliga symtom eller ej, så blir ALLT ett symtom i mina sjuka ögon, och då är det fantastiskt bra att någon plockar ned mig på jorden och berättar om sina friska barn som har samma beteende som dottern.
Jag har ingen IRL att prata och bolla med. Sambon orkar inte lyssna längre och ingen annan i min närhet heller.
De kontakter jag har i sjukvården vill ännu inte uttala sig åt något håll. Det enda konkreta dom sagt är att dottern är duktig på att stämma av med mig i tex mötet med nya personer och att hon är duktig på att hålla koll på vart jag är när hon leker eller sitter hos någon annan.
Den person som jag pratar med och som kollat på dottern är den barnpsykolog som utför autismutredningar, så någon bättre lämpad och kunnig hittar jag inte i min kommun iaf.
Jag är sjukt tacksam till alla som följer mig i denna tråden och svarar på allt möjligt. Sen har jag givetvis i tanken att ingen kan bedöma henne fullt ut bara utifrån mina beskrivningar.
Jag är glad för både positiva och negativa svar. Och skulle det vara så att jag utifrån svar här börjar tänka att dottern är normal och det egentligen inte stämmer så vad spelar det för roll? Det enda som händer är då att jag får en stunds paus i min ångest. För hennes autism kommer hittas förr eller senare ändå. Om den finns.
Därmed inte sagt att jag bara vill höra att allt är normalt om det inte verkar så. Sanningen blir bäst! Tack!
Påven Johanna: tack! Jag tror att alla skriver sanningen, menade mest att i välmening tröstande vita lögner är jag inte hjälpt av.
Jag jämför (tyvärr) även dottern med alla jämngamla vi möter. Den största skillnaden jag kan se just nu är att hon inte vinkar eller klappar, eller pekar eller säger något ord.
Däremot iaaktog jag en gosse på öppna fsk idag hur han bar sig åt när han ville komma upp. Och inte tog han så mkt ögonkontakt då, han stod mest och drog i mammas byxben och tittade in i benet hennes. Som min dotter gör.
10 månaders har vi nästa v. Vad jag förstår av vad som ingår i det är det saker hon fixar. Förutom klappa och vinka då. Pincettgreppet har hon. Hon reser sig och går efter möbler. Kan atå korta stunder utan stöd. Vad är det mer som ingår?? Just det tror inte hon förstår några ord.Det är ett stort orosmoment hos mig. Möjligen förstår hon 'komma'.
Vid vår 10-mån koll rörde sig inte dottern ur fläcken. Kunde inte krypa, inte resa sig, inte gå längs möbler. Inget sådant. Satt bara stilla på golvet. Kunde inte heller klappa händer eller vinka. Hon är fullt normal och kan hur mycket som helst vid nära 3 års ålder. De måste inte kunna alla moment för att vara normala.
Är det nån mer som haft barn som inte verkat förstå ett enda ord??
Om hon leker med något och vi säger ajabaja reagerar hon och blir sur. Men tror inte hon förstår ordet utan mer hör på röstläget
Och gällande det med leende, visst ger hon svarsleende och så. Men om jag varit borta och kommer hem ler hon inte bara spontant. Inte heller när pappa kommer från jobbet eller syskon kkommer hem. Bör hon det vid tio månader???
Vi har övat lite grand på 'lampa' på sistone och ikväll vid maten kollade hon direkt på lampan när jag frågade! Blev så paff så jag frågade igen och hon kollade igen. Men sen när sambon kom och jag skulle visa honom tittade hon bara på mig och flinade när jag frågade. Måste de kolla varje gång för att det ska 'räknas'?