ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Om det skulle visa sig något på 10 mån kollen så lättar en sten från mitt hjärta. Missförstå mig rätt, givetvis är min högsta önskan att hon är frisk, men att gå i denna ovisshet, med en ständig känsla att nått är fel, och inte få någon förståelse eller stöd är fruktansvärt. Och av alla vi träffat läkare barnpsykolog osv så är det ingen som säger något konkret. Det kan vara en autism, det kan vara nått annat, det kan vara bra.

Det enda jag fått veta, om jag inte missförstått, är att det inte rör sig om infantil autism. Då skulle hon tydligen ligga efter även motoriskt. Vilket hon inte tycks göra.

Jag förstår inte riktigt hur du menar? Att jag ska stå på mig med det jag ser???

Vad såg du hos ditt barn i tio mån åldern? Och vad med min dotter gör att du inte tror autism på henne?

Har inte hört mer från orosstudien. Men jag borde få besked om det när som helst.

Påven Johanna: jo jag ser allt. Men det 'negativa' är nog det som fastnar. Tyvärr. Jag gör det inte med flit.

Tror också det är bra för mig att bli påmind!

Jag försöker leka och vara som vanligt med henne men i ärlighetens namn går det nog inte superbra varje dag.

Hade ett mycket bra möte med barnpsykologen tidigare i veckan. Hon sa en del saker som verkligen var givande

Barnpsykologen hjälper delvis. Hon påtalar hela hela tiden att inget går säga riktigt ännu. Och det förstår jag. Samtidigt förstår jag att hon ser och tänker mer än hon säger till mig och det gör mig så osäker. Ibland när hon pratar låter det som att hon tycker hon påvisar alla symtom och tecken. Och ibland inga alls. Det enda konkreta hon sagt är väl egentligen att hon tycker att dottern är duktig på att stämma av med mig och hålla reda på att jag är i närheten.

Det hon sa nu senast var att autister med normal intelligens nivå med tiden kan lära sig det sociala spelet. Och kan lära sig att man kan ha glädje av andra människor annat än i praktiskt syfte. Och det gav mig en annan syn på det hela. Min rädsla är inte att hon ska vara 'lite' annorlunda. Min rädsla är som någon beskrev tidigare. En knappt fungerande vardag där allt ska kretsa runt dottern och att måsta lämna bort henne för att få tid till resten av familjen.

I dags läget skulle jag inte säga att hon är ointresserad av andra människor. Hon är dålig på ögonkontakt, men tex vid middagsbordet när alla är samlade älskar hon att göra saker som sedan var och en runt bordet ska härma. Ex låtsashostar hon och tittar mot mig. När jag sedan hostar skrattar hon. Sedan upprepas proceduren med pappan och syskonen. Ganska ofta kommer hon också när jag ropar 'kom'. Inte alltid men.

I dags läget fungerar allt fin fint med henne! Som vilken jämnårig bebis som helst. Bortsett från hennes avvikande såklart. Men det är ju inget problem i den praktiska vardagen. Men då är hon ju också liten och varken kan eller förväntas 'göra sin röst hörd' ännu. Jag menar en tio månaders tar man ju med på affären vilket som. Det gör du inte lika enkelt med en femåring om denne inte vill

när fick du besked om studien? Har för mig han som ringde sa att besked skulle komma i slutet på denna veckan, samt att jag skulle få besked även om jag inte kom med

Jag förstår.

Ja det är svårt att veta vad man ska tro. I många situationer saknas hennes samspel totalt. Och ibland känns hon nästan normal. Men motoriskt känns hon ändå adekvat för åldern.