Kan nog helt ärligt säga att varje gång vi är på Ica Maxi så är det alltid någon som parkerar på familjeparkeringen och går in utan barn, och heller ingen familj i bilen eller ens tecken på att dom ens har barn.
Oftast är det gubbar, 40+, eller pensionärer.
Varför?
Jag är en mycket snäll människa ja.
Var har jag påstått att tillstånd delas ut hur som helst?
Jag har skrivit att där JAG bor, har det INTE varit ett problem för de som jag vet ansökt om sådana tillstånd.
Istället för att vända taggarna utåt för att omgivningen inte märker ditt ibland knappt synbara funktionshinder och tycka alla är oförskämda och dumma i huvudet, så kan du väl informera dom?
När dom pratar om dig på tåget för du inte rester dig, vänd dig mot dom och förklara att jag har detta problemet, som påverkar mig på detta sättet, och att alla funktionshinder inte syns så tydligt på utsidan.
Då har du förmodligen lärt någon annan någonting nytt som gör att dom inte kommer anta, utan fråga nästa gång istället. Och sedan slipper du själv bli irriterad för att ingen fattar.
Nej, jag anser inte att jag har upplysningsplikt. Därför väljer att inte tala högt om det. Däremot irriterar jag mig inte längre på dem. Jag finner dem snarare tragiska och tycker att det är rätt synd om dem som är så fega.
Jag vänder inte heller taggarna utåt för att min omgivning inte märker att jag ibland att svårare att röra mig obehindrat. Jag tycker snarare att det är skönt. Däremot vänder jag taggarna utåt när folk är ohyfsade. Som när en äldre dam fräser att hon minsann är gammal och att jag kan stå, eller när jag blir utskälld av mammor med vagn för att jag inte hjälper dem upp och ner på tåg och buss.
Det är inte ett dugg synd om mig, men jag vill verkligen belysa att allt inte alltid är så enkelt som det ser ut och att väldigt många människor, de jag räknade upp ovan inräknade, bör tänka ett extra varv ibland.
Ska man sitta och tycka människor är dumma i huvudet istället för att dom inte fattar att personen har ett osynligt funktionshinder?
Nej, jag anser inte att jag har upplysningsplikt. Därför väljer att inte tala högt om det. Däremot irriterar jag mig inte längre på dem. Jag finner dem snarare tragiska och tycker att det är rätt synd om dem som är så fega.
Jag vänder inte heller taggarna utåt för att min omgivning inte märker att jag ibland att svårare att röra mig obehindrat. Jag tycker snarare att det är skönt. Däremot vänder jag taggarna utåt när folk är ohyfsade. Som när en äldre dam fräser att hon minsann är gammal och att jag kan stå, eller när jag blir utskälld av mammor med vagn för att jag inte hjälper dem upp och ner på tåg och buss.
Det är inte ett dugg synd om mig, men jag vill verkligen belysa att allt inte alltid är så enkelt som det ser ut och att väldigt många människor, de jag räknade upp ovan inräknade, bör tänka ett extra varv ibland.
