Har inget barn längre

Kan inte råda alls. Har däremot en egen 12 åring som hux flux försvann ur mitt liv för ca 2 månader sen.

Jag och pappan har legat i konflikt i flera år och jag misstänker att barnet blir påverkat/manipulerat.

Det är ett delemma. Jag har juridisk rätt att hämta hem barnet då boendet står hos mig, domslut. Men jag är rädd att jag gör saken värre genom att tvinga eller börja pressa själv.

Jag är besviken och ledsen som mamma då jag kämpat som ett djur för hen. Vi hade det så bra men helt plötsligt försvann hen och tänker inte förklara vad jag gjort för fel. Jag får inte heller hjälp av pappan. Vet inte vad jag ska göra, inte ens vad jag vill göra.

Ja, det är ju det. Man vill ju att de ska få känna att det blir vardag där med. Att pappa inte alltid kommer vara lekfarbror utan kommer också gnälla om dammsugning och läxor.

Men man blir ledsen och besviken. Dels på barnet som inte har förmåga att se det vi faktiskt varit med om. Vi har haft en lång och bökig historik, jag är den sim funnits för hen. Pappan har inte funnits med mycket alls, aldrig gått på uppvisningar, utvecklingssamtal osv. Men mest ledsen är jag över att pappan passar på att gömma henne för mig istället för att försöka hitta en fungerande lösning. Barnet är inte moget att fatta såhär stora beslut själv.

Jag flyttade från min mamma när jag var tretton och hade ingen kontakt med henne fram tills att jag blev myndig. Nu vet jag inte alls hur situationen är i ditt fall men för min del så var det helt frivilligt, men ändå inte. Jag hade under flera år känt att min pappas nya fru skulle "tycka om mig" om jag bara flyttade dit och bröt kontakten med min mamma. Nu var (och är) pappas nya fru inte helt frisk och det blev naturligtvis inte bättre, men ur mitt barnperspektiv så såg det ut som den bästa lösningen. Jag har i efterhand fått veta att mamma försökte skapa kontakt men det var tyvärr inget jag kände till då. Men såhär i efterhand kan jag säga att hade någon berättat för mig att jag faktiskt kunde bo hos mamma utan att riskera några repressalier från min styvmammas sida så hade jag flyttat till mamma på en sekund. Som sagt, jag vet inte alls hur det ser ut i ditt fall, men misstänker du att ditt barn har blivit pressad till det så tycker jag att du ska försöka få någon neutral person att förklara att barnet faktiskt har rätt att ha kontakt med dig utan att riskera att få skit för det.

Sorry för rörigt inlägg, bara att fråga om du undrar över något!

Känner så väl igen mig.

Skulle kunna vara jag som skrivit detta.

Får inte kontakt alls med mina barn eftersom deras pappa har tagit dem på heltid trots att vi haft dem växelvis.

De är i tonåren och har pressats till att tycka illa om mig. Men när jag varit ensam med dem (har bara hänt 3 gånger i år) så har de sagt att de längtat efter mig.

De skyller på att jag kränkt dem när jag pratar med dem i luren.

Jag har alltså skrikigt åt dem ibland när de inte har gjort som jag sagt flera gånger i rad. Blivit arg och tappat humöret men vilken förälder har inte det?

Pappan har gjort saker som är flera gånger värre och han skriker och skäller ännu mera (tills de blir livrädda) men han blir visst förlåten.

Har också varit inne på att flytta och ta farväl för att dränka mina sorger.

Det som gör mest ont i mig är att jag inte får prata med dem ifred i telefonen utan att pappan övervakar alla samtal. Att få träffa dem finns inte på kartan.

Lever på att de kanske söker upp mig när de blir myndiga.

Tycker ni inte att det är lite märkligt att skylla allting på era ex istället för att respektera era barns viljor? "Jag har inget barn längre" ja herre gud.
Jag valde själv när jag blev tonåring att inte bo hos min mamma mer och inte träffa henne heller. Från hennes håll var det också att min pappa var djävulen som tvingat mig och manipulerat mig. Att hon både psykiskt och fysiskt misshandlade mig dagligen hade hon ingen som helst självkännedom av, allting är ju pappans fel.

Jag är oxå en mamma som inte längre har några barn.
Det är mer än 2 år sen jag träffade mitt yngsta barn, hen har valt bort mej helt och hållet och det gör så ont. 
Mitt äldsta barn är myndigt och gör som hen vill, det kan jag inte påverka på något sätt.
Jag har försökt så mycket genom dessa år, men nu har jag faktiskt gett upp. Jag orkar inte längre, två år får vara nog, det skär i hjärtat att ta beslutet men jag har inte längre nåt val, orkar helt enkelt inte längre.
När hen är vuxen nog så kanske vi kan återta kontakten men just nu så är alla mina försök resultatlösa.

Men det är faktiskt lite skönt att se att jag inte är så ensam som jag trodde, liten tröst i en situation då jag känner mej mest ensam i hela världen.

Styrkekramar till er alla!

Tycker ni inte att det är lite märkligt att skylla allting på era ex istället för att respektera era barns viljor? "Jag har inget barn längre" ja herre gud.

Jag valde själv när jag blev tonåring att inte bo hos min mamma mer och inte träffa henne heller. Från hennes håll var det också att min pappa var djävulen som tvingat mig och manipulerat mig. Att hon både psykiskt och fysiskt misshandlade mig dagligen hade hon ingen som helst självkännedom av, allting är ju pappans fel.

Jag är oxå en mamma som inte längre har några barn.

Det är mer än 2 år sen jag träffade mitt yngsta barn, hen har valt bort mej helt och hållet och det gör så ont. 

Mitt äldsta barn är myndigt och gör som hen vill, det kan jag inte påverka på något sätt.

Jag har försökt så mycket genom dessa år, men nu har jag faktiskt gett upp. Jag orkar inte längre, två år får vara nog, det skär i hjärtat att ta beslutet men jag har inte längre nåt val, orkar helt enkelt inte längre.

När hen är vuxen nog så kanske vi kan återta kontakten men just nu så är alla mina försök resultatlösa.

Men det är faktiskt lite skönt att se att jag inte är så ensam som jag trodde, liten tröst i en situation då jag känner mej mest ensam i hela världen.

Styrkekramar till er alla!

Jag är oxå en mamma som inte längre har några barn.

Det är mer än 2 år sen jag träffade mitt yngsta barn, hen har valt bort mej helt och hållet och det gör så ont. 

Mitt äldsta barn är myndigt och gör som hen vill, det kan jag inte påverka på något sätt.

Jag har försökt så mycket genom dessa år, men nu har jag faktiskt gett upp. Jag orkar inte längre, två år får vara nog, det skär i hjärtat att ta beslutet men jag har inte längre nåt val, orkar helt enkelt inte längre.

När hen är vuxen nog så kanske vi kan återta kontakten men just nu så är alla mina försök resultatlösa.

Men det är faktiskt lite skönt att se att jag inte är så ensam som jag trodde, liten tröst i en situation då jag känner mej mest ensam i hela världen.

Styrkekramar till er alla!

Känns som att detta skulle kunna vara min egen berättelse men att mitt ex har gjort helt sjuka saker som att hitta på ihop med min dotter att polisanmäla mig för misshandel! Som tur är så kunde jag visa att upp att detta handlade om konflikter med mitt ex o åklagaren bestämde sig för att lägga ner ärendet! Men socialen var snabb att haka på! Men jag är oskyldig så jag är inte orolig men det är jobbigt! Men detta har gjort att hon inte har någon respekt mot mig eftersom pappan visar att jag är ingen person man lyssnar på! Säger jag nej så säger han ja! Så vad ska jag göra! Skiter snart i allt detta! Allt som jag ställt upp under alla år o detta är tacken! Trodde aldrig detta kunde hända!

Tycker ni inte att det är lite märkligt att skylla allting på era ex istället för att respektera era barns viljor? "Jag har inget barn längre" ja herre gud.

Jag valde själv när jag blev tonåring att inte bo hos min mamma mer och inte träffa henne heller. Från hennes håll var det också att min pappa var djävulen som tvingat mig och manipulerat mig. Att hon både psykiskt och fysiskt misshandlade mig dagligen hade hon ingen som helst självkännedom av, allting är ju pappans fel.