Har inget barn längre

Kan inte råda alls. Har däremot en egen 12 åring som hux flux försvann ur mitt liv för ca 2 månader sen.

Jag och pappan har legat i konflikt i flera år och jag misstänker att barnet blir påverkat/manipulerat.

Det är ett delemma. Jag har juridisk rätt att hämta hem barnet då boendet står hos mig, domslut. Men jag är rädd att jag gör saken värre genom att tvinga eller börja pressa själv.

Jag är besviken och ledsen som mamma då jag kämpat som ett djur för hen. Vi hade det så bra men helt plötsligt försvann hen och tänker inte förklara vad jag gjort för fel. Jag får inte heller hjälp av pappan. Vet inte vad jag ska göra, inte ens vad jag vill göra.

Ja, det är ju det. Man vill ju att de ska få känna att det blir vardag där med. Att pappa inte alltid kommer vara lekfarbror utan kommer också gnälla om dammsugning och läxor.

Men man blir ledsen och besviken. Dels på barnet som inte har förmåga att se det vi faktiskt varit med om. Vi har haft en lång och bökig historik, jag är den sim funnits för hen. Pappan har inte funnits med mycket alls, aldrig gått på uppvisningar, utvecklingssamtal osv. Men mest ledsen är jag över att pappan passar på att gömma henne för mig istället för att försöka hitta en fungerande lösning. Barnet är inte moget att fatta såhär stora beslut själv.

Exakt samma här. Fick samtal från socialjouren om att mitt barn var livrädd för mig.....Eh, vi har haft ett jättebra sommarlov och barnet ville ha en vecka hos pappa. Själv satt jag på jobbet när samtalet kom haha.... Soc har jag ingen respekt för längre, det har var varit en lång resa och ingen gör något iaf. De tittar bara på, nickar och ler. Vi har gjort 3 utredningar, samtliga säger att pappan har ett impulsivt beteende, barnen har sagt att han slagits, blåmärken finns.....men allt vi får är rekommendation till rådgivning. Soc gjorde dock en polisanmälan men den ledde ingenstans. Barnens advokat sa att man i princip behöver filma misshandel för att barn ska ha någon rättighet när det gäller vårdnadshavare. Tack för det, man står helt själv.

Igår fick jag chansen att prata lite med hen. Tog ett par timmar tills jag fick tillbaka det hundra gånger om, förvridet och imålat. Förstår inte vad som hänt. Bäst är att hålla låg profil så pappan inte behöver använda barnet.

Jag har kämpat som ett djur i många år. Jag orkar inte längre. Det får gå som det gör. Har sörjt och är inte klar än. Ligger i hennes säng och gråter varje natt....i 2ånader har det varit så. Äktenskapet mitt knakar. Mina andra barn känner att jag bara älskade hen som drog. Så jag måste avsluta, låta hen gå.

Som två vuxna ansvarsfulla föräldrar hjälper man barnet genom att inte lägga dessa tunga beslut på dennes axlar. Att välja boende är inte en förvirrad 12 årings ensak. Jag att jag och pappan kunde sätta barnens behov i fokus istället för att använda barnen som slagträ.

I situationen som befinner sig nu borde jag och pappan ses för att lägga upp frågan vårdnad, boende och umgänge. Utifrån barnets önskan men även behov, ett behov hen kanske inte kan se nu pga hormoner och omogen hjärna. Jag är villig att mötas medan pappan ser detta som ett guldläge för att straffa mig. Det var jag som lämnade för en annan man.

Jag köper att barnet vill bo där, däremot önskade jag att jag och barnet kunde ha en relation för det. Utan övervak och informationspress. Att barnet kan komma hit avslappnat för en filmkväll utan att bli straffat på något sätt.

Ni som vill anklaga oss mammor som bittra kärringar kan söka upp en annan tråd. Som ni ser så har vi inte kidnappat tillbaka barnet mot sin vilja, vi pratar om vår sorg att släppa ett barn när det inte känns bra i tron om att det är bäst för barnet, itminstone lugnare. Vi ger bort vår rätt till våra barn för att skänka barnet lugn och pappan inte har förmåga att se vikten av att barnet behåller sin mamma på något sätt. De verkar inte förstå att barnet kan drabbas av övergivnadakänslor som kan påverka deras relationer och även deras roll till sina barn.