BIM September 2014
Jag känner igen det där så väl. Jag har svårt att umgås med min kompis utan att tänka "varför kan inte jag oxå få". Det är avundsjuka och det är jag även om jag känner glädje med dom.
5 aktiva försök är ingenting, egentligen. Men rent känslomässigt är det ett helvete.
Jag skippar tempen och tester denna månad för fyfan vad det stressat mig. Ska gå på kroppen och så får vi se. Vill bara krama om min man just nu...
Jag tycker helt ärligt att det är så sjukt orättvist att det aldrig lyckas bli någon bebis för oss. Visst, det tar ai och så många månader för vissa och "vi har inte försökt sååå länge" och "det händer nog snart" eller "snart är det er tur" eller att "man ska vara glad för andras skull". Men det är så sjukt jävla svårt att vara glad och försöka se det positiva i det hela när man gång på gång på gång misslyckas.
Det är klart jag vill ha ett barn nu, mer än något annat, jag vill också vara gravid och få känna den längtan efter en liten. Så får man höra att man inte ska tänka på det, att det händer när det händer. Så jävla förbannad blir jag. För de enda som säger så är som som redan har barn eller redan är gravida. Det går för helvete inte att sluta tänka på en så viktig grej, jag vet inte hur man gör då. Ger upp? Jag ger inte upp att skaffa barn.
Nej jag blir bara så trött och irriterad och avundsjuk på alla som får till det på 1-3 försöket, eller när de till och med går på piller och sen predikar om att man inte ska tänka på det. För mig är det svårt att vara glad för det man har när det finna något större som man skulle kunna göra allt för att få.