Adoptera sambons dotter?

Jag tycker gott att ni kan avvakta med en eventuell adoption. Det tjänar ingenting till nu iaf. Låt flickan bestämma vem som, på papper, ska vara hennes mamma den dagen då hon är myndig.

Det kan ju vara så att mamman tillfrisknar under tiden, och det kan vara så att hon vill vara mamma och även mormor i framtiden.

Låt allt bara vara.

Jag och min sambo har varit tillsammans sedan hans son var 11 månader. Från början var det varannan vecka, men med moderns instabila liv skrevs vårdnaden tillslut över på min sambo och mamman bröt kontakten helt. Idag är sonen 11 år och vi har alltid skilt på mamma och mig. Detta har gjort att mormor själv har tagit kontakt med oss för att få träffa sitt barnbarn, så vi är där några gånger om året på fika.

Idag kan vi diskutera med sonen vad han vill, han kallar inte mig mamma, men vet att det är mig folk menar när de frågar efter mamma.

Instämmer.

Finn dessutom inte en chans att adoptionen går igenom om mamman inte vill och när barnet dessutom är så litet.

Många barn ser inte heller en ny partner som "mamma" eller "pappa" bara för att kontakten är snudd på obefintlig med den biologiska föräldern utan som en viktig vuxen. Har själv en 9 åring som växt upp utan sin pappa men med min sambo som han älskar men kallar vid namn, "pappa" är hans biologiska pappa.

Hej!

min man har adopterat min son. Nu var visserligen min son lite äldre, 8 år, och kunde själv uttrycka önskan om detta, men jag kan inte förstå varför er dotter inte skulle vilja desamma? ha stabila och närvaranea föräldrar som älskar dem. Blir lättare när ni skaffar gemensamma barn sen oxå. samma arv, samma boende om ni skiljer er, samma "namn" mamma/pappa.

Min sons pappa träffade oss ibland. han ville först inte adoptera bort men ändrade sig under tiden. jag sa redan från början att det jag helst önskade var att han själv skulle ta rollen som papppa då jag behövde någon att dela alla beslut med, min son har en del diagnoser/medicineringar och jag funderade mycket på vad som händer om jag går bort i förtid.

Han ville inte ta den rollen/ansvaret och var inte och har aldrig varit intresserad av att någonsin gå med till läkare, skola, komma på kalas, träffa släkten eller dylikt.

Vi var givetvis gifta och startade ansökan några månader efter.

lämnade in papper till tingsrätten och betalade ett antal hundra dit. fick tid till familjerätten som skulle sköta utredningen. Dit fick sedan jag och min man komma tillsammans. sen bara min man. sen bara biologiska pappan, sen kom de hit för hembesök och för att prata med bara sonen. de kontrollerade hur sonens framtida arv skulle kunna påverkas av detta och analyserade mitt och min mans äktenskap/förhållande för att se om det verkade långsiktigt och stabilt.

Efter det gjorde de en sammanfattning på vad alla sagt, vad de själva tyckte och skickade iväg det till tingsrätten som efter ca 9 månader godkännde adoptionen. Den biologiska pappan skickade inte in någon överklagan så allt gick igenom efter ytterligare några veckor.

Det är inte konstigt med kommentarer då det i TS lät som att du ville börja adoptionen nu. Vid 7-8 års ålder tycker jag att det är betydligt mer ok om inget förändrats med mamman.

Hon måste godkänna adoptionen, och går hon med på det så avsäger hon sig all rätt till barnet helt och hållet nu och i framtiden. Det är ingenting hon kan ångra, vilket hon förmodligen kommer bli informerad om. Hon avsäger sig alltså rätten helt att ens träffa barnet, samt alla andra "rättigheter" man har som förälder. Även om man inte har vårdnaden om sitt barn så har man ändå endel rättigheter kvar. Och skulle hon tex må bättre om säg 10 år, så kan hon då fortfarande begära umgänge med barnet. I princip så skulle hon godkänna att hon inte ens har något barn på papper. Som du beskriver situationen så tvivlar jag på att hon kommer gå med på något sånt. Och godkänner hon inte adoptionen, så kommer det inte gå igenom. Tänk på att till och med föräldrar som mördar och sitter inne på långa straff, fortfarande har rätt att träffa sina barn. Så bara för att hon är psykiskt sjuk så innebär inte det att man kommer godkänna en adoption utan hennes medtycke.

Nyfiken fråga, men varför skjuter ni upp giftermålet så många år? Om ni nu är så säkra på varandra, att du till och med vet att du vill bli mamma till hans barn?

Nej, man får hoppas att det inte godkänns. (Även om jag vet att sådant har hänt i Sverige.) Saker kan ju förändras, och att hon är sjuk idag innebär inte att hon kommer att vara sjuk om fem år. Men adoptionen gäller för alltid...

Jag vet att det har hänt någon gång, när pappan inte har haft vårdnaden, att mammans nya man har fått adoptera mot hans vilja. För att det ansetts vara "till barnets bästa". Personligen anser jag att det är fel.

Adoption är en alltför allvarlig och genomgripande händelse, för att det ska kunna genomföras mot de riktiga föräldrarnas vilja/den riktiga förälderns vilja. Vårda barnet i vardagen kan ju någon annan ändå, men att skära av alla band inte bara till barnets riktiga förälder/föräldrar utan även till hela den släkten, är ett för omfattande ingrepp - och dessutom inte förenligt med barnkonventionen. 

Tänk dessutom på att förhållanden ofta är flyktiga idag. Om 5-10 år kanske du är skild och lever med en annan man, men har du adopterat detta barn så har du kvar ansvaret tills det blir myndigt - och på ett sätt livet ut... Jag tror att det är lätt att ta sig vatten över huvudet, när man är kär och galen, och inte förstår att en partner idag inte är en partner i morgon.

Jag tycker gott att ni kan avvakta med en eventuell adoption. Det tjänar ingenting till nu iaf. Låt flickan bestämma vem som, på papper, ska vara hennes mamma den dagen då hon är myndig.

Det kan ju vara så att mamman tillfrisknar under tiden, och det kan vara så att hon vill vara mamma och även mormor i framtiden.

Låt allt bara vara.