Adoptera sambons dotter?

Du får inte adoptera henne om inte mamman frånsäger sig moderskapet frivilligt eller är död

Kontakta familjerätten, de vet nog.

Min sons pappa har inte heller vårdnad om vår son, men han är pappan och ingen annan kan bli sonens pappa om inte pappan godkänner det.

Fast varför måste du prompt adoptera hennes barn? Det är ju hennes barn. Varför skulle hon ge upp sitt barn för adoption?

Barnet är ännu litet och att låta barnet gå miste om sin biologiska mamma som fortfarande har möjlighet att må bättre. Det kan komma en dag innan några få år då mamman är stabil och vill umgås med sin dotter. Att då inte längre räknas som mamma skulle nog kännas hårt. Skulle vänta till dottern är ca 10. Man föder inte alltid sina barn men barn har rätt att lära känna sina föräldrar. Att det inte fungerade i början var ju för att mamman mådde dåligt och ja det gör hon fortfarande.

Jag tycker du verkar vara en bra människa som vill din dotters bästa ! Lyssna inte på dessa moral tanter, bara för att man fött ett barn så betyder det inte att du är Mamma till barnet ni har endast blodsband inget annat, att vara mamma är att uppfostra sitt barn , vara där för sitt barn livet ut. Det är ts som jag tycker är hennes mamma kanske inte hennes biologiska men ändå mer mamma till henne än någon annan. Det är barnets bästa som är nr 1 här och ts har varit i hennes liv sen hon var 3 månader, därför tycker jag hon gör rätt i att vilja adoptera henne.

Säger biomamma nej så är det nej.

Ni måste dessutom gifta er.

Även personer med diverse psykiska sjukdomar vara mer eller mindre stabila. Det finns folk som mått jäkligt dåligt men sedan med/utan mediciner och i övrigt hittar en balans. Så att utesluta det redan nu känns inte ok. 

Du är redan mamma åt barnet eftersom det blivit såhär. Sannolikheten att hon kommer att ta barnet eller ens försöka vara i barnets liv just nu verkar väldigt låg men att dra igång en lång process när hon är så ung känns onödigt. Vänta några år :) 

Du skriver ju att ni ska göra det i samband med att ni gifter er!?

En sak till; adoption är en rättsprocess för sig. Den går inte att tajma så att det sker "samtidigt som man gifter sig"!

Problemet är att du i din efterkonstruktion säger något helt annat.

Instämmer.

Finn dessutom inte en chans att adoptionen går igenom om mamman inte vill och när barnet dessutom är så litet.

Många barn ser inte heller en ny partner som "mamma" eller "pappa" bara för att kontakten är snudd på obefintlig med den biologiska föräldern utan som en viktig vuxen. Har själv en 9 åring som växt upp utan sin pappa men med min sambo som han älskar men kallar vid namn, "pappa" är hans biologiska pappa.

Hej!

min man har adopterat min son. Nu var visserligen min son lite äldre, 8 år, och kunde själv uttrycka önskan om detta, men jag kan inte förstå varför er dotter inte skulle vilja desamma? ha stabila och närvaranea föräldrar som älskar dem. Blir lättare när ni skaffar gemensamma barn sen oxå. samma arv, samma boende om ni skiljer er, samma "namn" mamma/pappa.

Min sons pappa träffade oss ibland. han ville först inte adoptera bort men ändrade sig under tiden. jag sa redan från början att det jag helst önskade var att han själv skulle ta rollen som papppa då jag behövde någon att dela alla beslut med, min son har en del diagnoser/medicineringar och jag funderade mycket på vad som händer om jag går bort i förtid.

Han ville inte ta den rollen/ansvaret och var inte och har aldrig varit intresserad av att någonsin gå med till läkare, skola, komma på kalas, träffa släkten eller dylikt.

Vi var givetvis gifta och startade ansökan några månader efter.

lämnade in papper till tingsrätten och betalade ett antal hundra dit. fick tid till familjerätten som skulle sköta utredningen. Dit fick sedan jag och min man komma tillsammans. sen bara min man. sen bara biologiska pappan, sen kom de hit för hembesök och för att prata med bara sonen. de kontrollerade hur sonens framtida arv skulle kunna påverkas av detta och analyserade mitt och min mans äktenskap/förhållande för att se om det verkade långsiktigt och stabilt.

Efter det gjorde de en sammanfattning på vad alla sagt, vad de själva tyckte och skickade iväg det till tingsrätten som efter ca 9 månader godkännde adoptionen. Den biologiska pappan skickade inte in någon överklagan så allt gick igenom efter ytterligare några veckor.

Det är inte konstigt med kommentarer då det i TS lät som att du ville börja adoptionen nu. Vid 7-8 års ålder tycker jag att det är betydligt mer ok om inget förändrats med mamman.

Nyfiken fråga, men varför skjuter ni upp giftermålet så många år? Om ni nu är så säkra på varandra, att du till och med vet att du vill bli mamma till hans barn?

Nej, man får hoppas att det inte godkänns. (Även om jag vet att sådant har hänt i Sverige.) Saker kan ju förändras, och att hon är sjuk idag innebär inte att hon kommer att vara sjuk om fem år. Men adoptionen gäller för alltid...

Jag vet att det har hänt någon gång, när pappan inte har haft vårdnaden, att mammans nya man har fått adoptera mot hans vilja. För att det ansetts vara "till barnets bästa". Personligen anser jag att det är fel.

Adoption är en alltför allvarlig och genomgripande händelse, för att det ska kunna genomföras mot de riktiga föräldrarnas vilja/den riktiga förälderns vilja. Vårda barnet i vardagen kan ju någon annan ändå, men att skära av alla band inte bara till barnets riktiga förälder/föräldrar utan även till hela den släkten, är ett för omfattande ingrepp - och dessutom inte förenligt med barnkonventionen. 

Tänk dessutom på att förhållanden ofta är flyktiga idag. Om 5-10 år kanske du är skild och lever med en annan man, men har du adopterat detta barn så har du kvar ansvaret tills det blir myndigt - och på ett sätt livet ut... Jag tror att det är lätt att ta sig vatten över huvudet, när man är kär och galen, och inte förstår att en partner idag inte är en partner i morgon.