BF Mars 2015! :) Någon som vill följas åt?

Fy, förstår din oro. Det är hemskt när barnen blir sjuka:( Selina är förkyld nu (syskonen med) men det är inte värre än att hon är snorig och gnällig. Hon har ju, peppar peppar, inte haft feber nån gång än. Syskonen är inte heller så att de får feber lätt, senast var det äldre dottern men det är över 2 år sedan nu. Vi är lyckligt lottade på den fronten ;)

Igår beställde jag vyssan lull-tassar till Selinas säng. I vagnen somnar hon på max 5 minuter bara av att jag drar den lite fram och tillbaka men spjälsängen går absolut inte. Hoppas hon ska kunna börja sova där med hjälp av lite gungande:)

I övrigt har vi börjat renoveringen nu. Eller ja, rivningen iaf. Känns spännande att få göra om men gruvsamt också. Det är ju så mycket som ska göras och i TRE rum. Planen är ju att bli klara innan jag börjar jobba så vi har ett halvår på oss. Låter mycket men tvivlar ändå på att vi blir klara :/ nåja, en sak i taget:)

Allt på en gång:( krya på er!

Samma här. Sen i torsdags går hon mer än hon kryper, ibland nästan springer hon fram :) känns så kul att ha en bebis som är "tidig" med nånting istället för den där pressen vi kände när syskonen var små och alla ville påpeka att något måste ha varit fel när de inte gick.

Suck vad jag känner mig dränerad på energi!

Idag har vi varit till Lycksele och träffat barnläkaren igen. En resa på 14 mil (enkel) så det blir ju liksom en heldag. Bägge äldre barnen var med och vi passade på att köpa lite nya kläder åt dem när vi nu liks skulle iväg. Det blir så intensivt med att försöka hålla alla tre barnen nöjda och glada.

Hos barnläkaren fick vi iaf beröm för att vi smörjt henne så bra att alla utslag nu är borta och nu ska vi ta bort kortisonet och bara köra mjukgörande. Vi fick även laktulos utskrivet då hennes mage fortfarande krånglar. En vikt togs också och idag, 11 månader och 1 vecka gammal, vägde hon 8785g. Bara gått upp 85g på 4 veckor men det är inget som oroar varken mig eller läkaren då hon är så pass rörlig nu.

Mitt största orosmoln nu är hennes kramper. Första gången fick vi höra att "en gång är ingen gång" men nu har det ju hänt 3 gånger till sen dess, varav de två sista gångerna var igårkväll och ikväll. Igårkväll var värsta gången då hon tuppade av två gånger innan hon liksom kom igång och andades igen. Det är en sån jävla stress att inte veta vad som utlöser det och att inte veta om det faktiskt ÄR ofarligt. Det suger all energi ur mig att gå och vara rädd:(

Nu blev det ett långt inlägg med en massa babbel men behövde bara få ur mig lite!

Vi har haft kontakt med barnneurologen igår som tycker det tyder på affektkramp, något som ju är helt ofarligt och inget man gör något åt.

Vi har fått rådet att leva som vanligt. Inget daltande för då kan det bli värre. Bara finnas där och krama henne så hon inte slår sig när hon svimmar. Givetvis ringa 112 om det håller på för länge. Kontakta vården om hon börjar krampa på riktigt (än har hon inte krampat och oftast gör de inte det även fast det heter "affektKRAMP") eller om det skulle komma oprovocerat utan att hon är minsta lilla ledsen innan.

Känns så sjukt bara. Hade det hänt med äldre dottern när hon var liten hade jag inte blivit lika förvånad för hon har alltid haft ett jäkla humör. Selina har ju inget humör alls. Varför blir det såhär?

Det har hänt två gånger till nu också. 4 dagar i rad nu och det kan vara minsta lilla som framkallar det. Idag var det för att jag gick ut från rummet lite snabbt. Ska vi ha det såhär nu? Det är helt fruktansvärt att se hur hon kämpar för att försöka andas och hur hon blir blå och sen sjunker ihop i famnen :(

Usch! Min största mardröm! Så glad att det är lov nu så bägge äldre barnen är hemma!

Hoppas han kryar på sig snabbt och att ni andra klarar er! Helvetessjuka! Folk som inte har vett att hålla sig hemma när de är sjuka ska fan halshuggas.

Lite pinsamt ämne nu men.. nu har det ju gått ett år sen vi fick våra små. Hur ofta har ni sex?

Vi har kanske haft sex 4 gånger sen Selina föddes och ingen av gångerna har direkt gått bra:( senast var nog ett halvår sen och jag känner mig som världens sämsta sambo. Jag tycker inte alls om min kropp och det gör ju sitt. Har ingen ork eller tid att tänka på sex och då finns det ju ingen lust heller plus att amningen säkert gör det värre. Sambon försöker att inte pressa mig men visar förstås att han vill och längtar. Jag känner en enorm press, att hitta någon slags lust som inte finns där och att när vi väl ska ha sex så måste det blir perfekt eftersom det är så länge sen nu. Vi försökte tidigare idag men jag har så sjuuukt ont där nere att bara han tar i mig vill jag gråta. Hur fasen ska man då hitta någon lust?

Det är alltid jag som haft störst sexdrift av oss två så nu känner jag inte alls igen mig själv! Bör jag kolla upp smärtan eller är det normalt i och med att jag ammar än? Fick ju inga skador alls under förlossningen men ändå gör det så ont :(

Egentligen vet jag att jag inte behöver känna någon stress. Vi har ju varit tillsammans länge nu och gått igenom så mycket. Han KOMMER inte vara otrogen och han KOMMER inte lämna mig för att vi inte har sex just nu. Men jag VILL ju så gärna. Inte så att jag egentligen vill ha sex men jag vill ha den närheten som blir vid sex. En massa glidmedel och lååångt förspel gör det bättre men NÄR hittar man den tiden som behövs för det?

Jag fick som sagt inga skador alls efter förlossningen och kände mig återställd där nere nästan direkt. Nu känns det som att han gnider med sandpapper på ett öppet sår när han tar där nere. Det svider och bränner något vansinnigt!

Hoppas det är amningen som gör det och att det blir bättre sen. Det är ju inte alls likt mig det här. Förut kunde vi ta en snabbis på toan när som helst om ungarna satt med tv-spel eller så men en snabbis är ju inte något som funkar nu. Det krävs långt förspel, mycket avslappning och mycket glidmedel om det ens ska gå. Så dagtid, när de äldre barnen är vakna, är ju uteslutet. Och på kvällarna när de somnat är vi för trötta plus att Selina vaknar efter 5 minuter om jag drar ut tutten ur munnen på henne.

Tur att vi har ett så stabilt förhållande och redan gått igenom två småbarnstider så vi vet vart vi har varandra :)

Tanken slog mig igår när det gjorde så ont, att det kanske är svamp. Aldrig haft det förut och just att det bränner och svider får mig att fundera. Det är inget annat än smärta som tyder på det dock, inga flytningar, ingen klåda.

Har läst om det där med östrogenet under amningen och att det kan ställa till det. Ska nog ringa min barnmorska och höra vad hon tror.

Ibland behöver ju inte lusten finnas där innan för att börja ha sex utan ibland kan den ju komma under tiden.. men lusten uteblir ju helt när det gör så ont att man vill gråta:/ och så blir man ÄNNU mer osugen när det gör ont. Slapp jag smärtan kanske det gick få mer lust igen.