BF Mars 2015! :) Någon som vill följas åt?
Jag råkade snubbla in på en Instagram tillhörande en tjej vars barn dog i cancer vid åtta månaders ålder. Nu kan jag inte sluta gråta. Fy fan vad ofattbart och genomjävligt. Livet är så skört, och Josefin får aldrig aldrig försvinna.
Jag har självklart alltid tyckt att det varit fruktansvärt när föräldrar förlorat sina barn, men sen Josefin kom har jag verkligen blivit extremt blödig. Det räcker med att jag läser att folk går samman och hjälps åt (till exempel går skallgång, eller hjälper en tiggare, eller manifesterar mot rasism eller något) så kommer tårarna. Glädjetårar i det fallet.
En kompis till mig ringde häromveckan och berättade att hennes barn hade fått kusiner (tvillingar) den ena hade dött efter några dagar och den andra var det inte säkert med hur det skulle gå. Jag mådde dåligt i flera dagar av tanken och då vet jag inte ens vilka föräldrarna är.