Nixe skrev 2015-01-24 13:48:16 följande:
Hur ör det för er andra med magklappande förresten? Är ni bekväma med det och frågar folk i et omgivning först? I mitt fall har mina kollegor (som jag förvisso gillar men jag är inte så fysisk av mig annars med dom) gått halvt bananas med klappande och ibland gnuggande. De som frågar lite fint har jag absolut inget emot men det är lite jobbigt med folk jag knappt kan namnet på som jag arbetat två pass med som bara grabbar tag i en när man inte ens är beredd :-/ Trodde inte riktigt på att det skulle vara så men nu har till och med totala främlingar börjar klappa på mig (senast i toakön på en restaurang). Har alltid inbillat mig att man ska hantera det så himla bra och säga ifrån men med de främmande blir man liksom helt tagen på sängen varje gång och med kollegorna är det ju så känsligt, de älskar ju bebisar med tanke på vårt jobb och menar bara väl, men ändå. Detta ihop med alla kommentarer som "oj vilken KAGGE!" "Det var värt vad du sväller!" och "oj så stor du blivit, jättestor!" Gör att jag börjar ogilla det här med att vara gravid :( några är gulliga och säger istället att jag har en jättefin mage osv och då blir jag ju glad (för jag känner mig verkligen inte alls fin just nu, börjar ana bristningar på magen nu också som är lite av en skräck för mig) men detta kontanta stirrande, bedömande och uppskattande om hur min magenväxer gör att jag ledsnat. Min stackars familj får ta skiten för det för när jag tjatats på i flera dagar i sträck på jobbet blir jag direkt ilsken när min egen mamma ber om "att få se magen nurå!" När jag är och hälsar på. fräste ifrån sist och märkte att hon blev ledsen och då känner man sig ju hemsk. Jag har verkligen inget emot att visa min mage och så men det måste liksom få vara på mitt eget initiativ känner jag, jag vill inte stå och visa upp mig som beordrad liksom. Är jag världens hemskaste som känner så här? :( min familj blir ju ledsna för att de tycker att de sol är familjen ju är "annorlunda/en annan sak" och att DOM minsann måste få titta osv för de längtar ju med mera med mera men det känns på ngt sätt som att all min frustration över de andra som jag inte vågar konfrontera pyser ut på min familj istället. Har någon tips? Kan tyvärr inte sätta stopp på jobbet utan att stämningen skulle bli otroligt krystad och har ju bara några veckor kvar men hur blir jag av med irritationen och oviljan att visa magen för mina egna syskon och föräldrar?
Förstår precis vad du menar så du är inte ensam. Har känt likadant under de två tidigare graviditeterna men den här gången är jag extra känslig. Var SÅ nervös när jag skulle börja jobba nu efter jul igen (efter att ha varit hemma nio veckor) att både arbetskamrater och vårdtagare skulle va och taffsa men det gick bra. Det är ju fördelen med att jobba inom vården, arbetsskjortorna är osmickrande stora och döljer magen väldigt väl och det var nog ingen vårdtagare som visste om min graviditet heller.
Det är väl för tusan inte okey att gå fram till folk och taffsa i vanliga fall, varför ska det plötsligt vara okey när det ligger ett litet barn i magen? Jag är inte till för alla att kladda på för att jag är gravid!
Får också kommentarer om storleken på magen. HUR kan jag vara så stor när det är SÅ länge kvar. Lustigt, med tanke på att jag får i mig tre små skålar fil varje dag, går ner i vikt och magen ligger på lägsta kurvan. Hur liten mage ska man ha för att man inte ska se sprickfärdig ut kan man ju undra då?
