(Läste tom i någon bok att med kejsarsnitt kan man mentalt räkna till en fjärde trimester så att det är bra att ha ordnat så mkt man kan innan snittet)
. Vi har dessutom fått en hel flyttkartong med kläder från en kompis till maken. Vi även fått lite nytt och köpt till lite men det vi köpt har varit lite större storlekar förutom en fleeceoverall som var i storleken 56. Jag ska nu börja tvätta igenom allt men jag räknar med att vi har allt vi behöver och lite till. Ev har vi lite ont om pyjamas men det kan vi så fall köpa till i efterhand.
Första dagen tillbaka på jobbet efter sjukskrivningen idag. Känns sådär måste jag säga. Trött, ont i huvudet och kraftlös i kroppen :(
Men det absolut värsta av allt är min svanskota. Jag som trodde att blodtrycket skulle vara mitt stora problem med att komma tillbaka fick mig en chock när jag insåg hur fruktansvärt ont jag faktiskt har i svanskotan. Att sitta ner gör jätteont och att ställa sig upp är helt brutalt. Jag har ett höj- och sänkbart skrivbord, men att stå upp någon längre stund orkar jag inte rent fysiskt, känns som att jag ska svimma.
Är det bara jag som har börjat svettas helt sjukt mycket?
Hej!
Ny här men har spanat ett tag på denna feed och tycker så mycket om att läsa om er som liksom jag ska föda i Mars. Härligt att ha ngt gemensamt med en massa främmande kvinnor runt om i landet. Behöver få ventilera mig lite.
Jag är i v 33 med mitt första barn. Har beräknad bf 1a Mars. Har gjort 5 st ivf-försök och det visade positivt nu på det sista försöket. Det har varit en helvetestid ( läs år) med sprutor och hormoner, som påverkar en både psykiskt och fysiskt men vi är så klart helt överlyckliga över att det verkar ha funkat denna gången. Hade helt ställt in mig på ett barnlöst liv.
Från att gå från det ena till det andra så har graviditeten varit fruktansvärd. Har kräkts varje dag sen vecka 9 och har haft dåliga värden, anemi och ont precis överallt.
Har precis blivit heltidssjukskriven vilket både känns skönt men också ångestfyllt. Tycker att det känns så svårt att vara borta från jobbet. Att jag sviker mina medarbetare och att jag är en svag person som inte klarar av det som typ alla andra kvinnor verkar klara av utan problem.
Nu är jag så sjukt trött på detta och vill bara föda ut ongen och kunna gå vidare i livet, utan konstanta krämpor, illamåeende, deppighet och ångest. Vill känna den glädjen som andra blivande mödrar gör. Jag har så svårt att göra det för jag mår så dåligt och har svårt att se ett slut på det hela.
Hur ska jag klara av tiden som är kvar?! Så rädd att jag ska deppa ihop totalt här hemma.
Kram Kate