Nu är lilleman snart två dygn och mjölken börjar rinna till, vilket innebär för mig som är jättekänslig för hormonförändringar att jag gråter för allt och har konstiga tankar och känslor... Nån mer som har det så? Hur länge håller det på? Till exempel tycker jag jättesynd om storebror fast eg har han ju fått det finaste man kan få - ett syskon.
Åh va skönt att höra att man inte är ensam om dessa hormonkänslostormar! Vi kvinnor är såna hjältinnor...
Lycka till alla som det är på gång för!!! Och att det snart sätter igång för er som väntar. Jag kämpar med amningshormonerna här, pendlar mellan intensiv glädje och sorgsenhet där jag till exempel känner sorg att förlossningen är över (stört) att jag saknar magen och vill va gravid igen samt dåligt samvete över min stora pojke som inte får all uppmärksamhet längre... Fortf ont i rumpan och underlivet men det kanske är normalt? Väntar på bb på väg som ska komma och ta pku provet plus ett blomsterbud! Lite svammel här från mig men kändes skönt att skriva av sig!
Har inte orkat/hunnit läsa ikapp.
Vår lilla pojk föddes 5:44 imorse. Första värken kom kl 22. Inga tecken alls innan dess! Livet kändes hopplöst under dagen igår men fick en rejäl vändning på bara några timmar. Han var 51cm o vägde 4082. Allt gick toppen. Fick sy några stygn i mellangården. Amningen har funkat sedan första minut! Hur kan han redan veta vad han ska göra? Haha! Gott om mjölk har jag denna ggn oxå, han får ett bra sugtag och man hör att han sväljer.
Han hade bajsat lite i fostervattnet vilket gör att vi måste stanna minst ett dygn. Hoppas på att få komma hem imorgon. Storasyster på 2 år har vart här en stund och hälsat på. Gick toppenbra och hon var helt överlycklig över den lilla varelsen<3 Vi tror att namnet blir Lucas.
Grattis alla som fått bebisar. Och till er andra, ge inte upp hoppet! Snart sitter ni där med era bebisar:)
Värkarna startade 7 dagar över bf, han föddes på bf+8. Kram på er alla och tack för lyckönskningarna.
Idag känner jag mig rätt ledsen. Det är väl för sent för baby blues egentligen? Det har ändå gått 11 dagar. Jag saknar min sambo och livet vi hade innan bebisen. Jag är trött och känner mig otillräcklig, och de här känslorna gör mig rädd och ger mig otroligt dåligt samvete.
Jag älskar ju den här lilla korven, och ångrar ingenting. Men det känns tungt redan nu, och det borde jag inte tycka.
Jag hoppas verkligen att det bara är en tung dag, jag vill bara vara 100% glad över att jag äntligen har min underbara bebis här!
Är det någon annan som känner igen sig?
Grattis Cymi!
Har alla bestämt namn? Vi har ingen aning om vad lilleman ska heta! Funderingar: Jonatan, Ilon, Elton, Vide... Storebror heter Noel.