Nu är vi hemma från ultraljudet! Det var över på en kvart och blev flyttad tre dagar bak men är i v 19 fortfarande :)
Det verkar som det är en liten tjej som huserar där inne :D
Nu är vi hemma från ultraljudet! Det var över på en kvart och blev flyttad tre dagar bak men är i v 19 fortfarande :)
Det verkar som det är en liten tjej som huserar där inne :D
Nu har även vi varit på rul. Bebisen ville inte samarbeta o va still en endaste sekund, så fick inte nån bild:( Men har ju ett sen tidigare ( vilket inte va helt 100 heller) MEN huvudsaken är ju att allt såg bra ut:) Bm sa att de aldrig flyttar bf på det här rulet så det kändes bra iaf. Nu 20 veckor tills man får se den lill* nästa gång o då live:)
Idag fick vi på posten från BM inbjudan till föräldragrupp. Det är ju vårt första barn så jag vill ju gå, men maken jobbar på annan ort fram till jul och såklart låg föräldragrupperna på tisdagar (hade hoppats på att det skulle ligga på torsdagar). Jag vet inte om jag vill gå själv och det är ju 5 h körning enkelväg för där maken är hem så det är omöjligt för honom att åka hem "bara" för detta. Känner mig så fjantig, det är ju inte hela välden att gå själv men just nu känns det så.
Maken kom iaf hem precis och lovade att ringa och kolla om det finns möjlighet att gå på nån av de andra vårdcentralernas föräldragrupper iaf nån av dem har på en torsdag. Han vill ju gärna själv vara med och så såg han nog på mig hur ledsen jag blev över tanken att inte ha honom med.
Placenta accreta är när moderkakan växer in i livmoderväggen dvs i muskulaturen och därmed sitter fast. Den lossnar inte av sig själv och medför i regel stora blödningar som kan vara direkt livshotande. Finns även tillstånd där den växt helt igenom livmodern och t o m fastnat på andra organ (men det heter något annat. Nåväl jag toppar tyvärr alla risker med att få accreta
1. Placenta accreta är ovanligt om man inte har placenta praevia -vilket jag ju dessutom har en fullständig.
2. vid 4 kejsarsnitt har risken för accreta stigit från någon ynka procent om man aldrig snittats till ca 61% (olika statistiska undersökningar nämner 55- 67% ökad risk) även vid andra livmoderoperationer så ökar risken och jag har 3 olika op utöver snitten. Så totalt 7 och då är risken i % ännu högre.
3. Risken ökar markant om man är över 35, jag är 39.
4. Embryot fäste bredvid kejsarsnittsärret och det i sig är en risk.
Om det är en accreta jag har så finns det en stor risk att de måste operera bort livmodern vid förlossningen, det finns andra behandlingar att tillgå så som celldödande medel osv. Men verkar bero lite på vilket sjukhus man förlöses på. Och i ärlighetens namn, är det så att jag är drabbad så vill ju inte jag bli förlöst på stadens sjukhus utan hoppas de skickar mig till Lund eftersom de överlag har bättre komptetens där vad gäller problematiska graviditeter och förlossningar och förtidsbörd. Och svårare fall brukar skickas dit.
Nåja, det enda jag kan göra är att vänta till v 30 för ny bedömning eftersom läkaren igår ärligt sa att hon har för lite kunskap. Annars är det som gäller nu hög beredskap för blödningar som är kraftiga. Orkar dock inte lägga allt för mycket oro på detta i nuläget, för jag kan inget göra, ser däremot till att vara påläst eftersom min kunskap och frågor då sätter lite press på läkarna.
Nåja näsa steg blir barnmorskan den 10/11, sen troligtvis läkare igen runt 23e då denna sjukskrivning går ut. Känner mig som stammis på gyn och barnmorskemottagningen vid det här laget. Men stor lycka att lillfisan i magen mår bra :) tycker dock att hon i alla fall ska ligga kvar till v 35.
Urs är så less å besviken på min familj. Jag hade helt naivt förväntat mig grattis och positiv respons på ultraljudbilden och att jag ska få barn.
Men får bara ett ironiskt grattis av min mor efterföljt av "Ska man säga grattis till något som man vet bara kommer bli skitjobbigt?" Och efter allt dåligt jag får höra börjar ja gråta och bli sårad såklart. Då skrattar en annan i min familj åt mig.
Så inget grattis för min del eftersom att jag blev lämnad av sambon i vecka 9 så ska jag helt enkelt inte förvänta mig stöd och positiv respons från familj och omgivningen tydligen.
Låter dumt att säga men det är skönt på nåt konstigt vis att höra fler som har konstiga folk/reaktioner omkring sig. För det känns onekligen som man är ensam ibland med en sådan negativ familj.
Jag har berättat för mina tre närmsta vänner som alla blivit glada och positiva. Dock har alla dom flyttat så den som bor närmast bor ändå 13 mil bort och de andra 140+. Dessutom då min sambo lämnade mig flyttade han hem till sin hemby som är 22 mil härifrån, så ibland är alla som finns där för långt bort. Men det kanske ändras med tiden :)
Lånar säljarens bilder. Här är vårat inköp :)
Halvvägs idag, och magen känns enorm :) 