Junibebisar 2014

Usch! Känner mig urlakad, utschasad och fullständigt färdig. Vår prinsessa är sju veckor och jag undrar när man ska börja njuta av det som alla säger är så fantastiskt. Det är klart att hon är fantastisk och när de där leendena kommer så blir man ju helt knäsvag. Men hur hanterar man sömnbristen egentligen? Och då har vi ändå en hyfsat lätt bebis tror jag.

Första "bråket" med sambon kom nu klockan 6 på morgonen så där gick den dagen åt skogen. Vill bara sätta livet på paus och få lite andrum. Sitter bara och gråter och vill inte mer. Är det så här det ska vara?

Förlåt men jag behövde bara kräka av mig lite...allting känns lite tufft just nu.

Tack för ert stöd tjejer! Det känns bättre bara att få höra att man inte är ensam och att det går över :) Känns ju tabu att inte njuta i fulla drag för enligt alla runt omkring är det ju just det man ska göra den här tiden. Ser fram emot när "transportsträckan" är över :)

Ja! Och även det där att man ska njuta av graviditeten. Vissa kanske gör det, men jag tyckte mest det var jobbigt.

En fråga

Vad gör ni av era bebisar om dagarna? Tänk att den har fått mat och är ganska nöjd. Min pojk tycker om att ligga på en filt på golvet, ibland somnar han till och med där när jag håller på med något annat. Han har till och med somnat i babygymet några gånger.

Åh du är verkligen inte ensam! Gud vad uppfriskande att fler känner precis så. Jag råkade skriva en liknande status på Facebook för ett tag sen och jääääklar vad folk har åsikter! "Det är den bästa tiden i livet", "njuuuuut av bebislivet", "det är så fantastiskt". Men fan man sover inte, man hinner knappt äta frukost och lunch vissa dar och duscha är inte ens att tänka på förrän karln kommer hem från jobbet. Och graviditeten som alla säger att "åååh det är så mysigt!", vart då nånstans? Stor och klumpig, obekvämt, kissar konstant och man kan knappt knyta skorna, halsbränna från helvetet, matvanorna blev helt upp och ner...och alla såna åsikter förstår folk omkring en inte alls.

Sen har jag bestämt mig för att jag bara vill ha ett barn för killen har 2 sen innan så vi är redan 5 i familjen. Och det vägrar folk acceptera. "Jaja, vänta du bara...det kommer en till om ett tag höhö". Men fan, lyssna på vad jag säger!! Jag älskar min dotter och jag älskar även min karriär så jag vill hinna våda delarna. Vi lever trots allt bara en gång och jag vill inte bli en småbarnsmamma som upptäcker om 18 år att oj, vart tog tiden vägen. Nä, fan folk måste respektera andras val och åsikter utan att lägga sig i.

Nu kämpar vi på och hoppas man kan njuta av att barnen får rutiner och vår sömnbrist blir obefintlig snart ????

Fattar inte varför folk ska blanda sig i andras barnafödande! Vi har jättemånga i vår omgivning som har eller har haft problem att bli gravida, missfall osv så när vi började försöka så berättade vi inte det för någon för vi visste ju inte om det skulle fungera för oss. Framför allt så blir jag förvånad över att folk som själv har barn tjatar och lägger sig i. Har dom glömt hur det var? Kan man inte få bestämma själv?

Jag vill också ha lite längre mellan denna och nästa och det är väl ingenting konstigt tycker jag. Måste väl hinna förtränga spädbarnstiden ordentligt ha ha ha....

Är det bara jag här som älskade att vara gravid?! Trots att det var både tufft och svårt emellanåt var det ju underbart mysigt <3 sen verkar jag vara den enda som dessutom redan är sugen på en till, ha ha.. Nä inte direkt men vill gärna ha tvåan tätt så det blir max 2 år mellan första och andra barnet :)

Ojdå. Stor liten sak! =) En kompis son om är kika gammal som min väger 6.1! Så han är också stor! =) Vi har inge 2mån så gick o vägde honom själv på bvc. Han väger 5255! =)