Juronjaure skrev 2014-08-18 23:00:52 följande:
Skönt att veta att jag inte är ensam om tristesskänslan! Och varför får man så dåligt samvete för allting så fort man blir mamma? Det ÄR inte roligt att bara umgås med en liten jollrande, gnyende Putt i ett helt år, hur underbar denne än är... Nä, jag ska masa mig iväg till öppna förskolan nån dag, det ska jag.
Du är verkligen inte ensam! Jag försöker tänka att ja, den här tiden kommer aldrig tillbaka så jag ska försöka njuta av att bara vara med bebis oxå. Men det är inte lätt när man vill kunna göra saker utan att bli avbruten stupikvarten för att den lilla behöver uppmärksamhet. Jag lämnade bort min tjej hela eftermiddagen igår och hängde på jobbet. Är egen företagare så jag kan ju såklart inte bara släppa allt, så det var lite balsam för själen att få sitta där och bara vara vuxen
Däremot tycker jag det är jäkligt ballt med allt som händer med lillskruttan nu. Det går fort i utvecklingen
hon är 10 veckor nu och nu kommer allt. Hon börjar skratta lite smått och ler med hela ansiktet när hon får syn på en och man snackar med henne. Hon snackar som sjuttsingen, hon börjat ta tag i nallarna och för dem till ansiktet för att smaka, hon trycker ifrån med fötterna när hon ligger på mage och pressar sig framåt liiiite lite och börjar vända sig till sidan från ryggläge. Bästa som finns är att ligga på skötbädden och leka tittut. Så mina dippar jag haft för att jag inte bara vill sitta hemma börjar sakta bytas ut mot att jag är ivrig att se utvecklingen och att hjälpa till att lära henne saker