Aniiee skrev 2014-08-31 18:51:55 följande:
Nackspärr? Nackyoga kanske skulle vara något =P
Jag har spelat sen jag var 6 år gammal. Nu frilansar jag lite som spelrecensent. Jag har en let's-play-kanal på twitch och youtube, och jag har lurat flera i min omgivning att börja spela tv-spel (vilket de aaaaaaalrig fattade varför någon ägnade sig åt innan de själva började =P)
Men jag ska bita mig i tungan nu, så jag inte sätter igång värsta spel-ranten om hur folk som inte spelar tror att tv-spel bara är battlefield och world of warcraft, för det är det enda man hör talas om när man bara hör om spel genom annan media.
Bjuder på en minibit från min egna genomspelning av Mass Effect 3. Ganska talande om varför jag spelar (även om det är cheesy as hell), men jag spelar spel för berättelserna =P (Och ja, min förra mic sög!)
" target="_blank">
Nackskada efter bilolycka. Ibland känns den av lite mer än vanligt helt enkelt, även om jag är van att leva med smärta jämt.
Min syrra har alltid spelat tv spel och ja dataspel också då, det gör hon ännu. Själv är jag impad för jag lyckades koppla in kinecten till dotterns x box själv och dessutom få igång spelet så ungarna kunde spela.
Fick dock skicka boxen till ena svågern för uppdatering och sånt för att kinect skulle funka. Så de fick testspela på den så vi visste att allt funkade.
Jag har gillat tv spel, alltså vissa som tex tetris, alltså jag älskade tetris, jag kommer aldrig förstå varför vissa inte gillar tetris haha
Och bejeweled ( stavas? ) och sonic 2 player på sega 16 bit, som jag för övrigt har ett helt fungerande. Däremot vet jag inte om jag kan spela det innan, då jag tror att både motorik och bristande känsel kommer göra att jag faktiskt inte vet/ känner vad jag gör på kontrollen. Men jag är sugen på att testa. När dottern var liten så satt jag och en kompis ibland på natten och spelade two player på sonic och hade skit kul hela natten sån skön förvirring när man inser att man inte längre kollar på rätt del av tv-skärmen utan är på fel och snurrar
Supermario älskade jag som barn också och ett boxningsspel Mike Tyson var en karaktär där minns jag. Någonstans där så lärde jag mig att backa för killar, fick så mycket skit när jag vann, spelade ingen roll om det var i tv spel, glosorna i skolan eller sånt vi lekte ute, fri idrott, gympa osv. Jag klådde min kusin jämt och hans/ våra kompisar på det mesta. Det enda jag inte backade på var just fysiskt våld, jag lärde mig slå hårdare, vara mer brutal än dem som ett sätt att överleva i just min miljö.
Men det där med att vara smart la jag på hyllan, det var ju helt uppenbarligen inte uppskattat. Sen krockade ju just den delen med skola osv med att jag hade skit tråkigt i skolan för jag redan kunde allt, vem vill sitta och fylla böcker med menlösa bilder på klockan när man redan kan klockan, sitta och ljuda och träna på engelska när man redan kunde, inte jag. Däremot så hade jag kanske fel väldigt på glosor på svenska och engelska under de första tre åren i skolan, har dessutom ett vagt minne av att jag skrev fel med flit, för jag blev så påhoppad för att jag aldrig hade fel av mina klasskompisar. Läraren hade ju som vana att läsa upp allt för klassen högt, typ Häxan 23 av 23 rätt här varsågod hämta din bok. Det tyckte jag var pinsamt och jobbigt som fan. Det blev pinsamt att vara duktig helt enkelt, sån får man ju inte vara när man är förortsunge, ajjabajja. Sen kom jag inte överens med mina lärare heller, jag vet att de å ena sidan tyckte om mig å andra sidan var så jävla trötta på mig, att de hade svårt att ta mig, hantera mig, stimulera mig och jag agerade utåt i klassrummet istället. Jag bodde i gårdsten tills jag gick ur femte klass. Jag kan inte ens minnas hur många gånger jag hamnade hos rektorn där, men det var ofta, jag kunde varenda broschyr i väntrummet utantill. Jag och en flicka till. Behöver jag nämna att vi blev vänner senare, hon var äldre än mig ett år eller två, vår vänskap startades när vi vann en fight mot lärarna ( tänker inte ens gå in på hur eller vad den handlade om ) Vi vann, just då var det det viktiga, sen att ena läraren fick gå med mitella ett tag efter det var inget jag reflekterade så mycket över då, jag var helt säker på att hon bara fjantade, det var ju inte så att jag knäckte armen på henne. Nå jag var ett helvete helt enkelt och absolut tvåsidig och under stimulerad, rastlös och blev störd varje gång de avbröt min koncentration, till slut så satt jag bara där och väntade på att kl skulle bli två så jag kunde gå hem. Av någon anledning så gick jag aldrig på fritids, men mina syskon gjorde det. Har aldrig fått svar på varför, tror min mamma förträngt det där. Allt sånt där från när jag var barn.
Nu har jag min ovana trogen delat med mig av mer än jag tänkte, tappat röda tråden osv, så jag bryter här haha