Fler som gör hormonbehangling för att få ägglossning, utan IVF?

Ja JenMark, jag förstår att jag kanske "skrämmer upp" dig lite! Ber om ursäkt för det. Självklart håller jag alla tummar för att du slipper uppleva något sånt här. Det skulle jag inte önska på min värsta fiende (om jag hade nån :P). Jag undrar hur jag kommer känna om jag blir gravid igen i framtiden, efter två missfall. Jag kommer nog aldrig känna mig trygg. I alla fall inte förrän man börjar känna sparkar och på det sättet får en bekräftelse på att det är något som lever där inne.

Just nu känns det obehagligt att veta att det ligger ett foster, en moderkaka osv. där inne som bara ska ut. Kunde det inte bara komma ut av sig självt nu på en gång så man får det överstökat? Förbannade kropp som inte kan fatta att jag har absolut noll nytta av ett dött foster i min livmoder! Ska ta medicin i helgen (får inte vara ensam om det blir komplikationer och jag måste åka till akuten) som ska stöta ut allting. Känns som en evighet dit. Jag vill bara bli av med det här och gå vidare.

Idag har jag i alla fall, till min stora förvåning, fått en himla massa gjort. Jag trodde att jag skulle gå ner mig totalt och hamna efter i mina studier, men jag har faktiskt skrivit klart en hemtenta. Är riktigt stolt över mig själv att jag i alla fall till viss del kunde skjuta bort alla sorgetankar i några timmar och fokusera.

Ja, jag håller helt med dig! Idag började jag störtblöda. Jobbigt förstås, men jag är ändå glad. Egentligen skulle jag sätta igång det med mediciner i helgen. Nu slipper jag förhoppningsvis de där medicinerna. Tror det är bättre att det får hända naturligt. Dock börjar smärtorna komma nu, har blivit värre och värre senaste timmen. Inte så roligt, men det är ju bara att stå ut tills det är över. Jag försöker tänka framåt och att ju snabbare jag blir av med det här, desto snabbare kan vi börja försöka igen. Men det är en klen tröst när man gått i två månader och trott att man var gravid.

Idag bröt jag ihop på lunchen. Satt i klassrummet och åt lunch med några klasskamrater. En av de är gravid och ska ha barn i sommar, precis som jag skulle (för de som inte läst tidigare sidor fick jag reda på i förra veckan att mitt foster dog före jul). Hon pratade om graviditeten med ett par andra och även om jag inte deltog i konversationen utan försökte ignorera den så hörde jag ju vad de sa. Hon pratade om hur dåligt hon mår och hur jobbigt det är att vara gravid. Och jag förstår henne! Jag gnäller också när jag är gravid och det ÄR jobbigt. Men det enda jag kunde tänka på var att det finns inget i världen jag hellre skulle vilja, än att må sådär dåligt. Jag skulle göra allt för att mitt foster skulle ha fått vara levande inne i min mage nu. Det blev droppen för mig, efter en natt nästan utan sömn pga. sjukt barn, så jag gick ut i korridoren. Sen satt jag på golvet och hulkade, grät och praktiskt taget hyperventilerade i en halvtimme. Tills lunchrasten var slut och folk började komma tillbaka. Det var hemskt.

Nu börjar jag oroa mig för framtiden. Vågar jag fortsätta med sprutor? Klarar jag av ett eventuellt tredje missfall? Funderar också på att ta kontakt med någon kurator. Vet att universitetet har som man kan gå till typ gratis, så det ska jag kolla upp.

Varför ska det vara så orättvist allting? Vissa blir gravida dagen efter att de slutar med preventivmedel. Och vi andra får gå i tysto och lida och se alla andras fina, runda magar och höra hur jobbigt de har det som måste ge energi och näring åt ett nytt liv. SÅ orättvist.

Vad berättade för bådas familjer på julafton/juldagen. Vi hade gjort ett UL en vecka innan som visade att allt var bra. Med någon eller några dagar efter det så dog fostret, så det var ju redan dött vid jul. Helt sjukt att tänka tillbaka och veta att det var så. Jag har bekanta (sambo, pappas fru, kompisar) som jag pratar med. Men känner ändå att jag kanske behöver träffa någon "professionell" så att säga.

Idag var jag på uppföljningsultaljud efter missfallet. Till min stora glädje fanns inga rester kvar = jag slipper göra en skrapning! Kliniken där jag gjorde ultraljudet ligger på Sophiahemmet, så jag kilade över till Fertilitetskliniken direkt efteråt  Fick prata med en av deras underbara sköterskor och hon sa att jag ska ringa dem för att få tid för ultraljud när jag slutat blöda. Vi vill sätta igång så fort vi bara kan med nya fertilitetsbehandlingar, så när allt ser ut "som det ska", livmodern har läkt helt och sådär, så ska jag få Provera för att sätta igång mensen och sen blir det sprutor igen. Uscha. Trodde ju att det där var över en gång för alla, men men, det är bara att ta nya tag.

Blodtestet kanske är för att kolla att du verkligen fått ägglossning? Såna fick jag ta när jag körde med Pergotime (tabletter som man tar istället för Puregon + Ovitrelle kan man säga, inte lika effektiva). Jag tog tre kurer och blodproven visade alla gångerna att jag INTE ägglossat. Vad jag vet är det dock väldigt ovanligt att man inte ägglossar med Ovitrelle, så jag vet inte varför de skulle vilja kolla det på blodprov på dig. Fråga när du tar blodprovet, kanske kan sjuksköterskan se det på remissen.

När du tar Ovitrellesprutan kommer oftast ägglossnignen ca 36 timmar senare (men det kan variera för olika kvinnor och i olika cykler hur många timmar det tar). 14 dagar efter ägglossningen brukar mensen komma. Ibland någon dag tidigare, ibland någon dag senare. Graviditetstest kan du ju ta lite när du vill, men Ovitrellehormonerna ligger kvar i kroppen ett tag (10 dagar?) och kan ge falskt positivt så det är väl att rekommendera att vänta med testerna ett tag i alla fall. Jag har alltid tagit test på dag 15, dvs. en dag efter att mensen skulle kommit, om jag inte redan börjar blöda då förstås. Testerna ska vara nästan 100% säkra om man tar dem efter beräknad mens.

Blev visst lite snurrigt nu... Säg till om du vill att jag förklarar om något. :P

Jag har bara känt av en av mina ägglossningar (den senaste). Tidigare har jag aldrig känt av något. Så var inte orolig för det! :)

Har inte varit aktiv här på ett tag, men nu är vi tillbaka på banan efter missfallet i januari! Var på UL i tisdags och allt såg bra ut. Eftersom jag bara har mens en eller två gånger per år naturligt så har jag nu börjat en Proverakur för att sätta igång mensen. 2015 är året jag ska bli gravid (OCH få behålla det)! :)

Snövit: Usch vad jobbigt! Jag vet precis hur den där tomheten känns. Vi hade tre frysta embryon som vi körde på förra våren. Det första blev ett missfall. Andra blev ingenting. Tredje blev precis som för dig - de ringde på morgonen och berättade att det inte klarat upptiningen. Det känns så himla orättvist när det händer! Men jag hoppas att ni kan köra igång med Puregon snart och att ni slipper kämpa så länge till. Håller helt med dig att det känns sjukt att det ska vara så jäkla svårt att bli gravid. "Alla" andra blir ju med barn till höger och vänster omkring en!

Alltså nu kan jag ju inte säga vad du ska göra, men jag hade nog sexat faktiskt... O.o

Nej, vad tråkigt! Vet hur det känns när det plötsligt kommer såna där bakslag. Så jävligt av kroppen! Men jag håller ändå tummarna för att du får göra en insemination!

Själv tar jag Provera. Hoppas på att mensen kommer den här veckan. Sen blir det förhoppningsvis Puregonstart. Känns bitterljuvt.

Blä vad tråkigt. :( Hoppas resultatet blir över förväntan på onsdag!

Välkommen tillbaka Tesen, och 2015 SKA bli ett bra år! :) Min kompis fick reda på häromdagen att hon är gravid. Jag har sagt innan att hon är nog den enda personen som kan bli gravid utan att jag skulle må dåligt över det. Hon och hennes sambo har gjort IVF i flera år (de började innan jag ens var gravid med min son) och har inga barn, endast ett missfall i bagaget. Hon älskar barn (är förskollärare) och hon förtjänar verkligen det här! Hon get mig hopp och jag håller alla tummar att det går hela vägen den här gången. Det är så befriande att faktiskt kunna vara GLAD åt nån annans graviditet. Normalt sett blir jag ledsen för min egen skull, vilket leder till skuldkänslor för att jag inte kan vara glad för kompisen och bla bla bla, ja ni vet ju.

Själv börjar jag med Puregon imorgon. Känns härligt att komma igång igen. Tänk om man kunde få vara gravid/föräldraledig samtidigt som kompisen... :)

Det blev inget försök för oss den här gången. För många äggblåsor växte på sig (hade tre stycken blåsor på 15-16 mm på VUL i lördags) så jag fick ingen ägglossningsspruta, och självklart sexförbud. Suck. Hoppas ändå på att vårt sex i fredags natt gjort att det ligger lite spermier och väntar. :P Man kan ju drömma. xD

Hur går det för er tjejer? Här står det stilla. Fick ju tre stora äggblåsor och sexförbud i mars. Efter någon vecka började jag blöda och det visade sig att jag inte ens fått någon ÄL, kroppen hade gett upp helt. Nu har de tre äggblåsorna blivit cystor, som läkarna vill ska försvinna av sig själva. Suuuck! Jävla cystor! Idag är en sån där dag då jag är helt genomledsen. Jag skule varit mer än halvvägs igenom min graviditet nu! :( Känner mig fortfarande så tom efter missfallet.

Åh ja det är så jobbigt när inget händer! För mig var de tvungna att höja dosen sist, men då blev det ju tre stora äggblåsor istället... Suck. Kroppen vill itne samarbeta! Jag hoppas på EN stor fin äggblåsa för dig på fredag! Men skönt i alla fall att du har IVF inom en snar framtid att "se fram emot". Jag förstår om det känns läskigt och det är ju alltid jobbigt att behöva ge upp och inse att man måste gå vidare till något mer avancerat. Men jag har varit där med (körde hormonsprutor och tabletter i två år innan vi gjorde IVF - och blev gravida på första försöket, kan jag tillägga) och jag avundas dig faktiskt att du är där nu! Om du visste hur mycket jag önskar att jag kunde göra IVF igen! Men det finns tyvärr inga pengar alls till det. Oavsett om det blir IVF nu eller om det tar sig innan dess så håller jag alla tummar för att det går bra för dig!

Åh vad härligt, jag håller tummarna jättehårt! :)

soni: Hoppas! :)

Själv tar jag ÄL-spruta imorgon kväll. :)

Åh vad härligt Tesen, jättegrattis! Jag håller alla tummar för att det går bra. :) Själv är jag på ÄL+2. Dessa två veckor är inte roliga alltså...!

Nu ligger jag här i sängen och har ångest och ont i magen. BIM igår eller idag. Ingen mens än, men inga symptom heller. Jag har sagt till mig själv att jag ska testa idag, för ju längre utan mens jag går desto mer hoppas jag på att jag ska vara gravid. Men jag hatar att testa! Det värsta som finns är att se den där ensamma linjen. Dessutom har det ju hänt mig förut att jag varken varit gravid eller fått min mens på jättelänge så det här med BIM funkar inte riktigt på mig. Blä. Hatar att känna såhär. Vill typ bara att mensen ska komma så jag slipper testa.

Hur går det för er andra? Är det några fler kvar i hormonstimuleringsträsket?