Jenkis skrev 2014-05-04 11:28:05 följande:
Usch låter inget vidare! Så tråkigt när det händer tragiska saker som sjukdom och dödsfall + att din familj inte är intresserad av att träffas.
Jag kan också passa på att deppa ner tråden lite när vi ändå är igång
Har ju som ni vet haft problem med stress och oro för om jag skall ta eller inte ta medicin. Bestämde mig för att börja på tisdag, icke uppskjutbart om mina symptom inte blev bättre.
I fredags kollade jag på en dokumentär om hästar och tyckte redan då att det var jobbigt med hur den var filmad. Har svårt för rörig filmning eller när det rör sig mycket överhuvudtaget (som hästar gör). Fick lite ångestkänsla faktiskt, men tänkte att jag skulle härda ut/låta vara.
Igår hyrde vi fortsättningen på Sagan om ringen och jag kände redan efter fem minuter att det valet inte var så klokt. De slåss ju hela tiden, flyger runt, hoppar och så mycket ljudeffekter på det. Bestämde mig även då att kolla färdigt (i etapper visserligen) och strunta i ångestkänslan, som var ännu mer påtaglig igår.
Somnade utan problem igår, men vaknade efter två timmar av ångest som inte gick över. Så fort jag lyckades komma ner lite i varv och ev på väg att somna, fick jag panik.... Så i natt har jag varit på promenad, legat på spikmatta, druckit varm mjölk, lyssnat på avslappningsövningar o.s.v. Klockan halv sex i morse fick jag nog och ringde psykakuten. Skall dit på em idag.
Har haft ångest tidigare i mitt liv men aldrig såhär. Visst har det hänt att jag inte kunnat sova för att jag varit för uppvarvad men jag har ALDRIG fått ångest av att kroppen lyckas gå ner i varv/vill sova. Har ALLTID hittat tryggheten i mig själv eller i avslappningsövningar. Har aldrig fått ångest av att slappna av så att säga.
Få sjutton vad hemskt! Framförallt som gravid....
Jenkis jag förstår verkligen att du mår dåligt efter det som du har varit med om, hoppas verkligen att det blir bättre snart! Jag har dock hört att deppiga mammor oftast föder glada barn men jag vet inte så klart om det stämmer, det vara bara ngt som jag hörde av en vän, ingen tröst kanske. Bra om du får professionell hjälp idag, det kanske är alla hormoner som gör det blir värre också man vet ju aldrig. När bebisen kommer tror att jag det släpper, då kommer du nog inte ha tid med sådana här tankar, då blir det tankar på blöjbyten, amning osv, man kan ju alltid hoppas i varje fall. Kram
Är i v. 6+2 idag efter FET i början av april. Vi är båda 37 år och detta är första plusset någonsin efter nästan 4 års försök. 