Hjälp mig igenom detta!!! Avbruten graviditet på grund av allvarligt kromosomfel - triploidi

Jag vet inte vad jag ska säga förutom att jag verkligen beklagar! Blir så ledsen för er skull :(

Styrkekramar! <3 

Är verkligen ledsen för er skull, väldigt tråkigt när man inte får det barn som är så efterlängtat.
Eftersom bebisen inte kommer kunna leva utanför dig så ska du inte känna att du tar dennas liv, det är bara naturens gång tyvärr, inget du kan göra eller kunde gjort annorlunda.
Eftersom jag inte har varit med om detta själv kan jag bara svar på de rent praktiska sakerna (har jobbat med förlossningsvård)
De par jag har haft att göra med har velat se bebisen, eftersom man annars kan få så mycket konstiga fantasier om hur barnet såg ut och så vidare, och man kan ju inte ångra sig i efterhand.
Antingen kan man ha gravplats eller kanske lägga bebisen i en minneslund, det är så individuellt.
Efter att du har förr sveps bebisen in i en handduk och så får ni hålla och se på den så länge ni vill sedan tas den omhand av personalen eller en begravningsentreprenör beroende på vad ni väljer.
Bebis kläder och rum kan ni väl bara spara till senare om det skulle va så att ni vill försöka igen.
Det finns fina stödgrupper man kan få samtal i när/om det blir en ny graviditet och kanske oro inför förlossningen då.
All lycka till er=)

Stjärne och lilla fjunet: tack för era svar!

Det är helt ofattbart vad mycket sorg och gråt det kan finnas i en människa. Det är min första graviditet och vi har varit så lyckliga och förväntansfulla! Nu känns allt bara mörkt och läskigt. Planerat föräldraledigheten - gått ut med nyheten på jobbet, inhandlat klädr och är i full renovering av bäbisrum. Jag som annars är en organisatör och planeringsmännsika känner en sån total okontroll över mitt och bäbisens liv just nu fastän det egentligen är jag som har beslutanderätten över vår framtid.

Jag har hunnit ringt till fonus under dagen för att få information och tror vi tänker välja en gravplats som vi själva sedan kan dela med vår lilla ängel. Vi väljer också urnnedsättning då jag tror det blir för smärtsamt med en liten kista. Vi kommer att genomgå nedsättningen själv utan cermoni och dylikt.

då triploidi är då man har en extra kromosom i alla kroppens 46 kromosompar-69 kromosomer så vet man aldrig vilken missbildning barnet kan ha. De kunde inte heller urskilja könet på fostervattensprovet. Vi har valt att namnge barnet till Lilla O då det är könsneutralt. Det är även det som kommer stå på gravstenen.

Jag vill se barnet och tror verkligen att det kommer ge mig lite ro och lugn av att göra det men är så rädd för vad jag kommer se och vad det gör med mig.

Jag är dessutom rädd för hur det känns och har läst allt för många avskräckande historier under all denna väntan från CUBtestet.

Kram till er alla starta kvinnor där ute!

Jag har inte varit i din situation, men lite ändå. Min bebis dog i magen i v 22. Två dagar senare satte dom igång förlossningen. Jag fick så mycket smärtstillande jag ville ha, men på nåt konstigt sätt så ville jag ha lite ont. Dock var jag ganska full av morfin när han skulle ut, så det kändes inget. Vi bad barnmorskan titta på honom först, så att han inte såg konstig ut. Han var jättefin! Huvud, händer och fötter såg precis ut som en miniatyrbebis! Resten av kroppen såg också helt normal ut, men huden är ju väldigt genomskinlig när dom är så små. Han fick ett namn, hans syskon fick säga hejdå, sedan satt vi ned honom några timmar till. Han blev invirad i en filt och jag lade med ett brev från mig. Han begravdes som anonym i en minneslund eftersom han fortfarande räknades som foster. Tiden dagarna innan förlossningen och några månader efter var hemsk. Min mamma fick ringa min chef och berätta. Jag började jobba deltid efter en månad ca. Egentligen ville jag inte jobba alls, jag hade ju inte långt kvar till mammaledigheten, men tankarna skingrades lite i alla fall när jag fick annat att tänka på. Vi hade inte påbörjat barnrummet eller så, men min mamma fick gå till affären och lämna tillbaka mammabyxorna, dom ville jag inte se. Och ja, jag vågade bli gravid igen. Oroade mig igenom hela graviditeten, blev igångsatt lite innan beräknat datum, delvis pga det som hänt. Du kommer att ta dig igenom det här och din bebis kommer alltid att finnas i ditt hjärta. Själv lät jag gravera in hans namn i ett halsband, där jag även har hans syskons namn.

Genomgick avbrytandet. 23dec 1012 var då i v ca 20 pga trisomi 18. Vill du så inbox så berättar jag mer.

Ligger nu å lyssnar på vår 2.5v bebis sover.

Livet går vidare men det är jobbigt, går upp och ner. Den senaste graviditen var fylld av oro och svårt att ta till mig den.

Ta er tid att sörja, ha någon att prata med (psykolog. El kurator), jag behövde hjälp under graviditeten.

Jag avbröt min graviditet i vecka 22 pga Triploidi i augusti 2004. Han var dock bara stor som om det varit vecka 16.

Natten innan jag födde fram vår Elias sov jag med en liten filt som de sedan la honom i och så fick jag hålla honom en stund. Jag öppnade också filten och tittade på honom och min man fotade honom också. Han hade dock väldigt tunt skinn och var röd så det var inte riktigt som att titta på en bebis. Jag ångrar det ändå inte på nåt sätt.

Vi valde att låta honom kremeras med andra aborterade foster för att sedan grävas ned i minneslunden där vi bor. Elias var vårt 5:e barn.

Tack för alla svar!

Nu har jag tagit det första pillren som ska förbereda livmodern på fredagens förlossning. Satt med läkaren som förklarade allt jag redan visste om diagnosen och så vidare. Han envisades med att benämna det foster och till slut sa jag till "er korrekta benämning foster får stå för er men ni måste förstå att för oss är det vårt barn"

Nu känns det som mensvärk i livmodern. Smärta i rygg. Någon mer som känt så direkt efter de första pillren vid en avbruten gravititet tagits?

Jagaraf: fick ni reda på detta vid rul? Vilken bra idé med med filten. Det ska jag också göra. Tack ?

Ååh, jag vet vad du går igenom just nu och jag tänker på dig.
Jag avbröt min graviditet sommaren 2012 pga trisomi 13. Jag hade då gått 15 fullgångna veckor. Om det är någon tröst så kan jag säga att det värsta går du igenom just nu. Tiden från beskedet till själva avbrytandet. Den tiden gick jag omkring inne i en bubbla och kunde inte förstå hur folk kunde leva som vanligt utanför bubblan. Det gjorde så fruktansvärt ont och jag var livrädd för "förlossningen".

När avbrytandet var klart och vi fick åka hem kände jag bara ett stort lugn och det kändes så skönt att det var över. I två dagar mådde jag faktiskt ganska "bra".... Men på tredje dagen bröt jag ihop och bara grät floder och kände mig så tom. Ringde kuratorn och fick komma dit direkt och hon sa att jag reagerade fullkomligt normalt. Nästan alla känner så. Först är man så glad att det är över och sen efter några dagar kommer sorgen. Det jag tyckte var jobbigt var att alla graviditetskänningar försvann så fort. Det kändes inte som om jag varit gravid över huvud taget.

Vi tittade på bebisen och det ångrar jag inte idag. Jag var jätterädd att den skulle se ut som ett monster med alla dessa missbildningar som konstaterats, men allting var ju så litet så det var inget som ens syntes om man inte visste om det. Vi valde ett anonymt omhändertagande.

Vi valde sedan att ta en liten paus på några månader innan vi började försöka igen. När vi sedan började försöka blev jag gravid igen efter bara två månader. Idag har jag en liten fin och frisk kille på 5 månader. Det var en fruktansvärt jobbig graviditet och jag förträngde att jag var gravid fram tills vi fick FVP-svaret att inga avvikelser hittats. Efter det började jag inbilla mig att det skulle vara andra fel... Först efter RUL tvingade jag mig själv att försöka vara glad och se framåt.

Så mitt råd till dig är att självklart ska ni försöka igen men känns det inte rätt nu så vänta ett par månader. Ta all hjälp ni kan få av vänner, familj och kurator just nu. Den där känslan av overklighet och fan, fan, fan... den blir lättare med tiden. Just nu kan du bara ta en dag i taget. Lycka till på fredag. Kram!