Hjälp mig igenom detta!!! Avbruten graviditet på grund av allvarligt kromosomfel - triploidi

Stjärne och lilla fjunet: tack för era svar!

Det är helt ofattbart vad mycket sorg och gråt det kan finnas i en människa. Det är min första graviditet och vi har varit så lyckliga och förväntansfulla! Nu känns allt bara mörkt och läskigt. Planerat föräldraledigheten - gått ut med nyheten på jobbet, inhandlat klädr och är i full renovering av bäbisrum. Jag som annars är en organisatör och planeringsmännsika känner en sån total okontroll över mitt och bäbisens liv just nu fastän det egentligen är jag som har beslutanderätten över vår framtid.

Jag har hunnit ringt till fonus under dagen för att få information och tror vi tänker välja en gravplats som vi själva sedan kan dela med vår lilla ängel. Vi väljer också urnnedsättning då jag tror det blir för smärtsamt med en liten kista. Vi kommer att genomgå nedsättningen själv utan cermoni och dylikt.

då triploidi är då man har en extra kromosom i alla kroppens 46 kromosompar-69 kromosomer så vet man aldrig vilken missbildning barnet kan ha. De kunde inte heller urskilja könet på fostervattensprovet. Vi har valt att namnge barnet till Lilla O då det är könsneutralt. Det är även det som kommer stå på gravstenen.

Jag vill se barnet och tror verkligen att det kommer ge mig lite ro och lugn av att göra det men är så rädd för vad jag kommer se och vad det gör med mig.

Jag är dessutom rädd för hur det känns och har läst allt för många avskräckande historier under all denna väntan från CUBtestet.

Kram till er alla starta kvinnor där ute!

Tack för alla svar!

Nu har jag tagit det första pillren som ska förbereda livmodern på fredagens förlossning. Satt med läkaren som förklarade allt jag redan visste om diagnosen och så vidare. Han envisades med att benämna det foster och till slut sa jag till "er korrekta benämning foster får stå för er men ni måste förstå att för oss är det vårt barn"

Nu känns det som mensvärk i livmodern. Smärta i rygg. Någon mer som känt så direkt efter de första pillren vid en avbruten gravititet tagits?

Jagaraf: fick ni reda på detta vid rul? Vilken bra idé med med filten. Det ska jag också göra. Tack ?

Ellia73: oh stackare vad hemskt! Jag förstår precis hur du menar med bubbla. Jag äter knappt, orkar inte prata med någon, sitter i mörkret utan tv och ljud. Bara gråter och gråter. Fattar inte hur livet ska gå vidare... Min sambo är ledsen men har ett helt annat sätt att hantera smärtan/sorgen på. Han "rymmer/flyr" och hittar på massa kul, medan jag känner att jag bara vill lida.. Jag vill gråta och läser dikter till/om änglabarn för att det ska sjunka in djupare. Jag vill gå igenom barnkläderna och bara gråta. Är dock rädd för att hamna i en depression som jag inte kan ta mig ur.

Min förra graviditet avslutades i missfall och nu detta. Hur mycket orkar man egentligen med?

Ellia73: valde du att föda naturligt eller kejsarsnitt?

Ni är alla helt underbara som försöker hjälpa mig igenom detta helvete!!!

väntan likgiltighet och sorg är ord som beskriver mig just nu. Sov med bäbisfilten i natt som mormor hade köpt till bäbis när vi berättade om plusset. Ska sova med den i natt och sen ge till personalen på kvinnokliniken som de kan linda in lilla O med efter födseln i morgon. Vi ska komma dit vid 9 på morgonen och jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig.

Idag har jag haft mycket molvärk och även känt bebisen röra sig därinne. Det är obeskrivligt hur ambivalent man är kring alla dessa känslor. Jag har nästan lust att bara utstå sån smärta att jag viker mig. Vill skrika ut smärtan på något vis...

Vi har för att få tiden att gå tittat på golden retriever valpar idag. Hemskt att projicera sin tidigare lycka till kommande bäbis på en hund men det hjälper att utstå all väntetid.

Kram på er alla!

Hej alla stöttande människor

Nu är vi inte gravida längre, vi är istället föräldrar till ett änglabarn.

Förlossningen var otroligt smärtsam då jag låg i värkar i cirka 4 timmar utan uppehåll. Skakade ofta pga den ansträngande smärtan, fick flera doser morfin som knappt hjälpte något. Fick ta två kurer av livmodermedicinen innan vår lilla O kom ut.

När det väl var dags kändes det som om det tryckte ut något inifrån och jag gick till toaletten. Vid födseln låg Lilla O kvar i hinnsäcken som var helt intakt. Navelsträngen var av. Han hade dött i magen någon dag tidigare. Det kändes skönt att han fick dö där han trivdes i min mage och inte i ett kallt bäcken.

När han väl var född tog den underbara barnmorskan med honom för att göra han fin och linda in honom i filten. Kuratorn, BM och Carlmartin var alla med vid födseln.

Känslan efteråt var befriande. Jag var lycklig på något vis. Det enda jag ville var att få se min ängel. När han kom in kändes det som ett magiskt ögonblick.

Han såg avvikande ut pga diagnosen men var ändå det vackraste jag nånsin sett. Röd och liten som en hand. Små tår och fingrar med naglar. Ögonbryn. Och en liten penis.

Vår lilla O var en pojke. En liten liten förstfödd pojke.

Nu efteråt smärtar det i livmodern men den grymma smärtan försvann direkt Lilla O var på väg ut. Jag omges nu av ett dus och ett lugn.

Tack för alla tips och hjälp. Hoppas vår tråd kan vara till stöd för andra föräldrar där ute med liknande problem

Kram