Varför döljer folk sin sorg på facebook?

Jag tycker att du har en rätt konstig bild av facebook....
Jag vet att en del människor delar precis ALLT på fejjan och kanske är det inte alla som vill lägga ut så extremt personliga saker som sorg och dödsfall där man har människor som man bara känner ytligt. Sorg är personligt, kanske har människan haft den bästa månaden i sitt liv, fast att dödsfallet kanske inte var en av de bra sakerna.

Vem vet om någon som precis äntligen blivit gravid efter många års försök, fått nytt jobb, fått löneökning, klarat sig undan en personlig konkurs, kommit in på en utbildning osv..kan inte de betyda att det var den bästa månade i deras liv fastän någon annan har gått bort?

Själv sörjer jag min avlidna farfar, men inte på facebook. Jag har även förlorat 2 andra närstående personer i mitt liv inom loppet av några få månader. Min sorg är min sorg det är inget jag skyltar med eller tvingar andra människor att delta i. Men mitt i all denna sorg så har det hänt något helt fantastiskt, eller ja, faktiskt väldigt många saker, får jag inte då lov att skriva ut dessa saker på facebook och vara glad för det bara för att jag också är mitt uppe i min sorg?
Fastän någon dött, behöver man också styrka och glädje för att gå vidare.

För övrigt var jag också den som grät mest på begravningen, men det var inte tal om någon tävling om vem som grät flest tårar. Vi som var där sörjer på olika sätt och vi har också lärt oss gå vidare på olika sätt, varken jag eller någon annan har ensamrätt på sorg eller hur vi väljer att uttrycka det.

Precis så! Många människor behöver ha ett andrum där man faktiskt kan och får vara glad och som vanligt för att orka handskas med sorgen när den kommer över en. Det handlar inte om att ljuga varken för sig själv eller andra utan är helt enkelt en överlevnadsstrategi.

För att jag inte sörjer för att få sympati. Mitt sörjande är en affär mellan mig och den döde.

Nätet var min frizon. Jag var så ledsen "IRL" att jag var tvungen att tillåta mig vara glad någonstans. Jag kommer alltid sörja min mamma, och det känns som jag aldrig kommer sluta vara ledsen. Ett år har gått och jag gråter mig till sömns fler kvällar än jag inte gör det. Ska jag aldrig få uppdatera facebook igen då, eftersom jag aldrig kommer bli genuint lycklig igen menar du?

Sorg är individuell. Alla handskas med den på olika sätt.

Man har väl helt enkelt behov av att ha sin sorg ifred - vilket naturligtvis ska respekteras på samma sätt som om man haft behov av att dela den.

Varför ska man basunera ut allt på facebook? Det är bara mongon man får blocka som gör sånt. 

För att sorg är privat och jag vill inte ha sympati. Öppet sörjande och jakten på sympati överlåter jag åt de som vill ha den sortens uppmärksamhet.

Jag tycker det är tragiskt att döden och sorgen är tabu i Sverige. Vi vill blunda för verkligheten och gömmer det enda vi egentligen vet om livet. ATT VI SKA DÖ! För allt annat har vi ingen aningen om men dö det vet vi alla att vi ska göra. Därför blir döden skrämmande och sorgen vi har när någon dött är tabu. Man ska bara glömma och gå vidare där man var och inte göra en sådan stor affär av det hela. Helst ska det hanteras i det fördolda och i tysthet. Det är tragiskt att människor i Sverige inte får basunera ut sin ångest, vanmakt, sorg över att ha mist en älskad förälder, syskon eller barn. TIG OCH SE GLAD UT funkar inte alltid.

Varför detta behov av att platta till dem som inte reagerar som man själv? (Gäller inte bara dig utan flera i tråden.)

Sorg är individuell. Hur väl man gömmer den eller hur högt man skriker ut den har ingen koppling till hur den drabbar en. Det finns inget rätt eller fel sätt. Bara olika sätt.

Det känns bara äckligt att använda sorg för att få bekräftelse. Folks blickar är värst, som att man vore en skadad hundvalp eller något. Inte sällan är det folk som beklagar sig i statusen men inte kan säga öppet vad det är någon frågar vad som har hänt. Seriöst liksom...