Måste umgänget ske i mitt hem?

Saken är den att jag bara har en tvåa varav det ena rummet är sonens blivande rum. Så där finns inget att göra. Ja det går säkert att lösa. Och det är positivt om han är en del av sonens liv. Men då tycker jag faktiskt att han får ta sig i kragen och söka hjälp först. För han har snackar om självmord och annat sen vi började ses.

Det är klart att det går att lösa det så, men jag tycker det hade varit så oändligt mycket lättare att kunna hålla det på en vänskaplig nivå den här korta tiden som vi är beroende av att umgås. När sonen kan vistas hos honom på egen hand behöver vi ju inte umgås mer.

Nej det har han inte "rätt" till. På samma sätt som du inte har "rätt" att veta vad han gör när han (senare i livet) har umgänge med sonen. Det är bara snurr tidigare i tråden. Så länge han sköter tider och hämtningar/lämningar och du sköter din del så har ni inte upplysningsplikt. Såvida du förstås inte har tillbringat tre dagar p åsjukhuset med sonen - då får du allt tala om det ;)

Jo det förstår jag ju. Saker som rör sonen är ju helt klart en annan grej.

Det där med självmord är förstås oroväckande. Och även det tycker jag du ska ta upp på samtalet på FR )som du ska boka på måndag...) Fråga honom vad han vill du ska göra med den informationen, vad han sjävl har för planer på att göra åt dessa tankar - har han sökt hjälp etc? Dessutom så kan nog FR få honom att inse att den typen av utspel minskar hans chanser rejält när det gäller umgänget med sonen om det skulle behöva drivas längre.

Grejen är den att jag är ganska säker på att det bara är för att trycka ner mig som han säger så. Typ: det är ditt fel att jag känner för att ta livet av mig, det är ditt fel att jag får vara pappa mot min vilja. Det är ditt fel att det är si, ditt fel att det är så. Sen förra året vid den här tiden söp han sig dyngrak, tog bilen ut i skogen och skickade sms om att han skulle gasa ihjäl sig. Dessa har jag tyvärr inte kvar och det är väl inget man kan ta upp så långt i efterhand heller.

OK, men då är ju det kanske inte ett hot du måste ta på allvar, och som kanske då inte är en fara för din son? Då räcker det kanske med att du berättar för honom att om han vill fortsätta ha umgänge med sin son så får han sluta upp med hoten. För annars kommer du inte våga låta honom träffa sonen alls....

Fast det är ju vad jag tror. Dock vet jag ju att han inte mår bra psykiskt och inte är stabil. Jag har tagit massor med hjälp under min graviditet för att jag mådde dåligt den tiden, just för att orka med föräldraskapet. Det har jag också gjort utan problem. Han är liksom periodare och vissa perioder är han helt labil. Jag vet inte hur han hanterar en trotsig treåring. Och jag vågar inte neka honom att komma hit, då kan jag ju få skit för att jag förhindrat umgänget.

Prata med Familjerätten. De finns till för att hjälpa reda ut just sånt här. Det ordnar sig. Men man får ta den hjälp som finns, och inte vara rädd för att verka larvig.

Men en sak till. Hur fungerar det med delad vårdnad om man inte alls kan samarbeta? Då måste man väl kunna samarbeta i vissa frågor t ex val av dagis mm.

Har ni gemensam vårdnad idag? Har ni skrivit på pappren?
För visst är det så att vissa saker "måste" man kunna komma överens om. Dagis, skola, pass, viss sjukvård etc.

Nej i dagsläget har jag ensam vårdnad då han inte ville vara pappaledig och jag därmed får ta alla dagar. Hade vi haft gemensam vårdnad så hade han ju kunnat sätta mig i en sits där han själv vägrar att ta ut dagar men inte heller delar med dom till mig.

Oroa dig då över en sak i taget :)

Se till att få ett fungerande umgänge först, så kan ni börja fundera på gemensam vårdnad sen när det, förhoppningsvis, lugnat ner sig lite.

Ja du har rätt. =)