Någon oförklarligt barnlös som väntar på att få göra IVF?

Nu är jag igång med nässprayen. Det känns lite skump för jag har blivit illamående, vilket inte står med på bipacksedeln som en biverkning. Jag ska ge det några dagar och se. Det kanske slutar när kroppen vant sig vid hormonerna.

Jag känner också att jag mår bättre psykiskt. Jag tror det vänder för många när man äntligen får påbörja behandling. För mig känns det nästan som om vi precis börjat barnalstringsförsöken på nytt. Det var 2,5 år sen egentligen... 

Ibland kan jag komma på mig själv med tankar som jag inte alls hade för ett år sen. Om en kvinna går förbi med barnvagn på stan. Då tänker jag ofta "Jaha det är hennes liv". Mitt liv är att jag måste kämpa kämpa kämpa! Och det känns ändå OK. För det finns ingen rättvisa i världen. Jag tror inte på någon gud. Så det finns ingen som styr över våra liv, mer än det som vi själva eller andra människor kan styra. Det finns ingen där uppe som vill oss illa. Det råkar bara vara så att vi har svårt att få barn.

Pch så känns faktiskt bra att tänka på att vi ändå är väldigt priviligierade att få bo i ett sånt rikt, välordnat och upplyst land som Sverige. Det gör inte att jag inte har rätt att sörja över min barnlöshet. Men det gör det kanske lättare att bära den.

Hej! Nu har illamåendet lagt sig och jag har fått huvudvärk istället. Jag hoppas att det håller sig på en lagom nivå så att jag orkar jobba. Jag har en del roliga arbetsuppgifter framför mig och vill inte vara hemma. 

Hej Calqyl! Vad trist att ni måste fortsätta vänta! Det är de ofrivilliga barnlösas lott här i livet, verkar det som.

Jag tror vi har haft relativt tur som bor där vi bor. Vi var som sagt inte tvungna genomgå särskilt mycket innan vi fick påbörja IVF. Förutom lite blodprover, ultraljudundersökning och spermaprov. Själva äddledarspolningen vet jag inte om den var obligatorisk för att få göra IVF, men det tror jag inte. Fast jag ville så klart göra den oavsett. Vi har inte varit tvungna att prova varken insemination eller pergotime.

Så när vi hade försökt på egen hand  i två år så ringde jag till vårt sjukhus i början av januari. Vi fick en tid för samtal den 14 feb. Så fick vi vänta tre veckor med att påbörja behandlingen eftersom man måste pricka in rätt dag i menscykeln. Sjukhuset har själva bokat in en tid för ägguttag i Uppsala. De samarbetar med Carl von Linné.

Så vi har inte väntat speciellt mycket. Jag är tacksam för det och tycker synd om er andra. Men när väntan väl är över så är det dags för er också. Och då är det bara att köra så det ryker!

Biverkningarna har lugnat ner sig. Jag har lite lätt illamående och huvudvärk ibland men det går att leva normalt. Så har jag märkt av att aptiten har ökat. Jag vill äta hela tiden, och om jag inte gör det riskerar jag att må illa. Så jag tror jag kommer gå upp några kilo.

Hej!
Nu har jag sprayat i 2,5 veckor. Jag har haft en hel del värmevallningar, vilket har känns som en hanterbar biverkning faktiskt.

Vi kör långa protokollet. Läkaren sa att det är lite större chans med den behandlingen, och att man eventuellt kan gå över till den korta när man har "testkört". Så fattade jag det i alla fall. 

Imorgon ska jag ta blodprov. På tisdag ska de ringa upp mig. Jag antar att de ska ge mig anvisningar om när jag ska börja med sprutorna. Jag kände mig lite osäker på hur det var nu igen med allt, så jag försökte ringa i fredags. De ska ha telefontid då. Men icke sa nicke. Det gick inte att komma fram. Det är inte precis första gången det händer. Det är ganska stressande att inte kunna få svar på sina frågor.

Calqyl, du gjorde rätt som berättade för chefen! Det är skönt att kunna vara borta utan att oroa sig för vad chefen ska tycka. När jag berättade för min chef så verkade han känna sig hedrad av förtroendet. Han passade på att berätta lite om sin egen resa mot en familj, vilken inte heller varit spikrak. Och så tyckte han att det var självklart att ingen annan skulle behöva veta något. Nu är det som om vi har en liten hemlighet... 

Hej Madelen85 och välkommen till tråden.

Jag svarar dig utifrån mina erfarenheter och tankar. Jag har varit i samma situation som du. Och jag var lika gammal också. Nu är jag ett år äldre och vi har försökt i över två år så vi har fått påbörja IVF.

Det kan kännas helt hopplöst att behöva gå och vänta på IVF. Man vill liksom bara köra.
Men tänk då på detta...

För min egen del är jag glad att tidsfristen finns. Jag tycker man ska låta det gå en tid innan man ger sig in i IVF. Det finns flera anledningar.

Om sjukvården inte hittar några fel på er så kan ni ju tekniskt sett bli med barn. Det kanske bara tar lite längre tid för er. Så ge det en ordentlig chans först, att få barn den konventionella vägen. När jag var i din situation ville jag bara att allt skulle lösa sig, jag ville inte vänta. Det kändes orättvist. Men nu är jag glad att vi gett det två år.

(Nu kommer kanske någon komma och kommentera om att det inte finns någon oförklarlig barnlöshet, och att det alltid är något fel, fastän att inte sjukvården hittar något. Då vill jag bara svara att ett års försök är en väldigt kort tid kroppsligen, om än inte själsligt, så det kan mycket väl funka om man bara försöker ett år till.)

För oss har det tagit tid att acceptera vår barnlöshet och att vi måste ta hjälp av IVF. Jag är glad över att vi varit tvugna att vänta ett år till efter vår utredning, för vi har hunnit genomgå många mentala faser som gjort oss starkare och mer luttrade. Jag tror vi är bättre rustade nu än vi hade varit för ett år sedan.

Jag vet hur dina tankar om livet ser ut såklart, men själv var jag nog väldigt inställd på att allt blir som man vill bara man planerar och jobbar ordenligt för sina mål. Men sanningen är att livet aldrig blir som man tänker sig, och det finns inga snabba lösningar på barnlöshet, hur gärna man än skulle vilja. Jag håller med läkaren om att ni ska lägga bort alla ägglossningsstickor, släppa taget och vänta tills ni kvalificerat in er för IVF via landstinget. Ta denna tid i anspråk för att förbereda er mentalt. Kanske gå i samtalsterapi. Ta hand om varandra. Och ha sex när ni känner för det.

Oj, i sista stycket skulle det stå
" Jag vet INTE, hur dina tankar om livet ser ut, såklart..."

Jag för gärna en diskussion runt detta så skriv om hur du tänker!

Jag håller med Calqyl om att det vore kul om Madelene85 lyckad blir gravid på konventionell väg. Ibland blir man lite lurad av att hänga på dessa sidor, för jag misstänker att de som lyckas på naturlig väg, eller IVF, lämnar barnlöshetsforumen till förmån för gravidforum. Kvar blir alla längtande och luttrade barnlösa. Och då är det lätt att tro att man aldrig kommer lyckats själv heller. Men det ska vi ju tjejer!

Calqyl, vad kul att du är med i IVF-gänget du med! Vi får hoppas att inte påsken ställer till det! Så då kör både Ylle99 och du korta programmet. Det är säkert jättebra. Vi får lite på att läkarna vet vad de gör.

Mitt blodprov visade bra värden så imorgon kör jag igång med sprutor. Det är en himla massa saker att hålla reda på i kalendern framöver. Blodprov, gynbesök, sprutor med olika dosering, ytterligare gynbesök och sist, men inte minst, äggplock och återföring. Och sen lite mer hormonbehandlingar. Och sen... gravidtest. Jag är jätteskraj för det där testet! Känner redan nu hur jag typ börjar lipa i förväg,...

Ylle99, vad kul att du tycker att jag skriver bra!

Hejsan!

Nu har jag tagit två sprutor. De är verkligen snälla i jämförelse. Jag tycker det är mycket värre att ta blodprov. I magen känns det inte så mycket. Det värker lite i magen efter jag tagit sprutan, det är väl någon reaktion där.

Ylle99, det är jobbigt när folk frågar varför man ska vara borta. Speciellt när man verkligen inte vill berätta. Jag har funderat ut en strategi. Jag har dock inte testat den så mycket, för mina kollegor har faktiskt inte frågat speciellt mycket. 

För det första försöker jag hålla mig lugn och tänka att folk frågar för att de visar omtanke, och inte för att vara illvilliga. Så tänker jag att jag lägger "alla korten på bordet". Med en så trevlig ton som möjligt.
-Så varför ska du vara ledig då?
-Jag ska på ett privat möte.

Här sållar man bort de flesta, för de fattar vinken. De som fortsätter:
- Jaha,  vad är det för möte?
- Det är ett privat möte.

Forsätt svara på samma sätt så rensar man snart bort 99 %. Om någon fortsätter fråga så svarar man samma sak igen. Det är ingen risk för att du själv framstår som dum/otrevlig. Det kommer den frågande personen att göra.

OK, nu förstår alla att du har något som du inte vill prata om. Och det kan ju kännas jobbigt. Men å andra sidan så verkar de flesta lista ut sådant på egen hand. Så jag tror inte du ska vara så rädd för det. Lycka till!

Hej!

Jag har inte varit särskilt öppen med vår barnlöshet inför vänner eftersom min man inte vill det. På sätt och vis kanske det har varit bra för då har jag sluppit föra det där om att slappna AAAV....(?!) Och annat totalt nonsens. Tänk om man skulle säga så till någon som hade cancer: att om personen bara slutade tänka på det så skulle cancertumören sluta växa. Kanske en konstig liknelse men jag tycker det känns ungefär likadant när någon säger så till mig.

Hittills har jag bara behövt höra det där om att slappna av från tre personer: läkaren på fertilitetsmottagningen, en kurator och min farmor. Tyvärr har två av dessa gjort det i sin yrkesutövning. Skäms!

Jag har blivit alltmer försiktig med vad jag säger till folk, för jag vill inte såra dem. Vet nu hur det känns med tanklöst pladder och jag vill inte vara likadan själv.

På jobbet idag var det en äldre kollega (man) som tyckte att alla pratade för mycket om sina småbarn. Han sa att han kände sig utanför. Jag var på vippen att hålla med honom, men insåg att om jag gjort det så skulle jag snart få höra: när DU får BARN så kommer du vara likadan... bla bla bla... Då skulle jag typ skrikit något fult åt dem. Och det vill jag inte. Så jag höll mun. Och kände mig än mer utanför.

Igår var jag på kontroll. Allt ser bra ut så vi kör på med medicineringen som vanligt. Det har börjat värka i äggstockarna. Säkert ett bra tecken. Men det är ju inte bra om det blir för stark reaktion heller, så att man blir överstimulerad. Jag har bestämt mig för att inte oroa mig utan låta läkarna sköta detta. Men lite koll måste man ha. Till exempel hade de skrivit ut för lite medicin åt mig så jag var tvungen att påpeka det. Många kockar, sämre soppa...

Det är ju helt FANTASTISKT! Tänkt att du är gravid Madelene85 ! Då är det bevisat att det kan vara värt att vänta med IVF. Jag tycker inte du ska vara rädd för missfall utan glädjas åt ditt positiva gravidtest!

Calqyl, jag förstår att du blir virrig av allt du har omkring dig. Det är verkligen inte lite saker du måste hålla reda på just nu. Försök att sålla bort allt som är onödigt och koncentrera dig på det som är roligt och på det som du måste göra. Resten är det bara att strunta i. Om någon bråkar med dig på jobbet, ignorera det. Om du ett ruttet ägg med dig från affären, strunt i det, det är ju bara pengar. Så försöker jag tänka. Det går bra ibland.

Själv har jag också sjukt mycket runtomkring mig just nu. Min man har fått nytt jobb och vi ska flytta. Vi är mitt uppe i lägenhetsjakt, jobbjakt till mig, gynbesök, flyttfirmor, städfirmor med mera. Jag har lite svårt att känna glädje över flytten trots att vi längtat i flera år. Det blir liksom för mycket på en gång.

Idag var jag och kollade äggblåsorna. Det var positivt med 15 stora äggblåsor och en massa små, vilket är ganska mycket. Det är därför det ömmar i äggstockarna när jag rör mig.

I eftermiddag ska vi få besked om när det är dags att åka för äggplock.