Någon oförklarligt barnlös som väntar på att få göra IVF?

Hej Calcyl.

Min man och jag är i en liknande situation. Vi har försökt tillverka barn sedan augusti 2011, men har också haft uppehåll på totalt 6 månader under den tiden. Inte ett enda plus hittills. 

Vi har också genomgått utredning och blivit oförklarat barnlösa.

Nu har vi uppfyllt tidsgränsen så att vi får påbörja IVF-behandling. Jag ringde igår och vi ska få en läkartid i början av februari. 

Nu när det väl har börjat känns det ännu jobbigare att vänta. Enligt vår kontaktperson blir första äggutplocket tidigast i april. Det känns oändligt långt borta. Fast rent krasst är det ju ganska snart trots allt.

Det känns spännande och jobbigt att ge sig in i IVF-karusellen. Vi hade en väldigt tuff sommar förra året så vi har gått i familjesamtal under hela hösten för att få ordning på relationen. Det har hjälpt mycket och jag kan rekommendera det. Jag tror det är bra för alla, om man hittar en bra terapeut vill säga.

Om du vill brevväxla med mig finns jag på hurorka@gmail.com. Eller så kan vi fortsätta skriva här i forumet.

Hej Calqyl, Novabusen och Ylle99!

Det är verkligen skönt att veta att vi inte är ensamma när vi går igenom detta 

Calqyl, vi ligger precis steget efter er. Vi har visserligen redan lämnat blodprov, igår, men annars väntar vi på att få träffa läkare och kurator och så blir det väl remiss antar jag. 

Ylle99: Det där med insemination har vi frågat om men våra läkare sa att det inte var något de satsade på längre eftersom de ansåg att det inte gav så mycket större chans. De kallade det för "makeinsemination". Alltså att man sprutar in partnerns spermier direkt in i livmodern. Intressant att andra landsting gör andra bedömningar.

Calqyl: Vi har funderat ganska mycket på vad som kan vara orsaken till vår barnlöshet men samtidigt tar det mycket energi. För om inte läkarna vet, hur ska vi kunna veta? Vi har några teorier, vilka jag återger här utan någon som helst vetenskaplig grund.  Jag vet ju att alla tänker sig blåa på detta och det kan vara skönt för er att höra att ni inte är ensamma om era tankar.

Kemikalier? Tänk vad mycket skit vi släpper ut i naturen varje dag! Säkert flera tusen ton p-hormoner  varje dag! Inte så konstigt att det blir svårt att få barn. 

Överaktivt immunförsvar? Jag är nästan aldrig sjuk. Jag har problem med exem ibland. Kan det vara immunförsvaret som är för starkt och dödar spermier och kastar ut befruktade ägg? Fast jag har ju inte fått några missfall....inte fått ett enda plus. Och att jag sällan är sjuk kanske beror kanske på att jag inte umgås med några barn.... jag har ju inga egna och undviker andras. Det känns så jobbigt att träffa barn.

För trång livmodertapp? När jag skulle göra HSS eller vad det heter i oktober så var livmodertappen så trång att läkaren var tvungen att vidga öppningen med ett redskap. Kan spermierna ha svårt att ta sig in? Fast samtidigt så kan ju mensblodet komma ut. Så en eller annan spermie borde ju kunna simma in. Nu är öppningen i alla fall vidgad så nu är det motorväg sedan några månader.

Glidmedel? Kan det vara spermiedödande? Vi försöker undvika glidmedel under ägglossningen numera. Men det blir ju så mycket bättre sex med glidmedel. I alla fall för oss! Bättre 10 samlag per månad än 5 brukar vi resonera.

Bastu? Min man badar bastu två gånger i veckan. Kan det vara dåligt för spermierna? Det finns så mycket myter så man vet ju inte vad man ska tro!

Hej igen!

Calqyl: Jag trodde det var obligatoriskt för alla att träffa en kurator. Men återigen har vi hittat skillnader mellan landstingen. Jag tror de ska kolla att man förstår vad man ger sig in i, att man inte är psykiskt sjuk eller liknande. Detta kanske alla borde få gå igenom innan pippandet sätter igång.....
Du nämner att dina systrar är superfertila och att det därför inte borde vara kemikalierna som spökar. Jag är verkligen inte lagd åt det konspirationsteoretiska hållet, men här måste jag bara flika in att det ju kan vara din sambo som blivit utsatt för något skit. Men det är ingen idé att grubbla i det där egentligen.

Novabusen: Du verkar verkligen gå igenom en tuff mental period just nu. Jag kan också intyga att jag känner igen mig, men som sagt, det kommer och går. Då är det bra att du delar detta med oss! Jag själv har redan blivit lite gladare faktiskt. Nu känns det som om vi ska göra det här tillsammans, alla fyra :).

Jag har precis som Novabusen börjat fundera över om det här med barn verkligen är något för mig. Tidigare har jag alltid tänkt att det är något självklart för mig med barn men jag har också varit noga med att respektera andra som väljer bort barn. Jag tänker att om vi hade lyckats på första försöket så hade jag aldrig ens funderat över det här med ett liv utan barn. Men nu har jag ju varit tvungen att föreställa mig hur ett liv utan barn kan se ut. Och det kan faktiskt te sig lite lockande ibland. Jag blir rädd för vad allt ansvar innebär. Ge upp mig själv och mina intressen, sovmornar, resor, frihet, för en snorig unges skull...

Samtidigt så kan jag smälta helt inombords när jag ser barn. Och jag vill ju ha en utmaning, något som utvecklar mig som människa. Jag är säker på att min man och jag skulle vara bra föräldrar.

Jag avundas dem som aldrig behöver fundera över detta. Som bara kan låta allt flyta på och ojsan, det blev visst en unge, och plopp där kom en till....

Jag gör ett nytt försök, för inlägget ovan blev så konstigt.

Hej igen!

Calqyl: Jag trodde det var obligatoriskt för alla att träffa en kurator. Men återigen har vi hittat
skillnader mellan landstingen. Jag tror de ska kolla att man förstår vad man ger sig in i, att
man inte är psykiskt sjuk eller liknande. Detta kanske alla borde få gå igenom innan
pippandet sätter igång.....
Du nämner att dina systrar är superfertila och att det därför inte borde vara kemikalierna som
spökar. Jag är verkligen inte lagd åt det konspirationsteoretiska hållet, men här måste jag
bara flika in att det ju kan vara din sambo som blivit utsatt för något skit.
Men det är ingen idé att grubbla i det där egentligen.

Novabusen Du verkar verkligen gå igenom en tuff mental period just nu. Jag kan också intyga att jag
känner igen mig, men som sagt, det kommer och går. Då är det bra att du delar detta med oss! Jag
själv har redan blivit lite gladare faktiskt. Nu känns det som om vi ska göra det här tillsammans,
alla fyra :).

Jag har precis som Novabusen börjat fundera över om det här med barn verkligen är något för mig.
Tidigare har jag alltid tänkt att det är något självklart för mig med barn men jag har också varit
noga med att respektera andra som väljer bort barn. Jag tänker att om vi hade lyckats på första
försöket så hade jag aldrig ens funderat över det här med ett liv utan barn.
Men nu har jag ju varit tvungen att föreställa mig hur ett liv utan barn kan se ut.
Och det kan faktiskt te sig lite lockande ibland. Jag blir rädd för vad allt ansvar innebär.
Ge upp mig själv och mina intressen, sovmornar, resor, frihet, för en snorig unges skull...

Samtidigt så kan jag smälta helt inombords när jag ser barn. Och jag vill ju ha en utmaning,
något som utvecklar mig som människa. Jag är säker på att min man och jag skulle bli bra föräldrar.

Jag avundas dem som aldrig behöver fundera över detta.
Som bara kan låta allt flyta på och ojsan, det blev visst en unge, och plopp där kom en till....

Nej nu blir jag förbannad. Vad är det här??

Tips! Kopiera texten ovan och klipp in den i Word om ni vill läsa.

Ja jag håller med om att det är lite sjukt att vi jagar det här med biologiska barn samtidigt som så många redan födda barn behöver nya föräldrar. Det är dock inte så helt lätt det här med alternativen jourhem eller adoption. Jourhem är man ju endast en begränsad tid antar jag. Och det krävs väldigt mycket av en som jourhemsförälder. Och man har ju inte ensam beslutsrätt i frågan. Det det kan vara svårt att få den andre partnern med på tåget.

Jag tror min man kan tänka sig en adoption, men knappast fosterhem i det läget vi är i nu.

Novabusen, jag har en fråga om pergotime. Hur kommer det sig att du fick äta det? Jag trodde det var till för personer som hade oregelbunden eller ingen ägglossning. Hur motiverade dina läkare att du skulle prova det?

En sak till kom jag på. Novabusen, hur orkar du byta jobb uppe i allting?

Själv funderar jag också på att byta jobb, men samtidigt är jag rädd för att det ska bli lite för mycket för min stackars hjärna.

Samtidigt är ju det här med IVF något som vi kan behöva hålla på med i åratal innan vi lyckas/ger upp, så vi kan ju inte leva som ett vakuum under hela den tiden heller. Det gör vi förresten ändå redan för min man har sökt jobb i 2,5 år så att vi ska kunna flytta tillbaka till våra hemtrakter men det har inte blivit något där heller. Och så länge som vi inte kan flytta vill jag inte byta jobb och vi vill inte heller köpa något hus här. Det känns som om vi stångar oss blodiga mot alla väggar hela tiden.

Det är lätt att bli avundsjuk då, på alla vänner som redan har lyckats med barn, villa, Volvo, vovve.... Men en sak har de inte... de har inte allt det där roliga framför sig.....

Calqyl: Jag glömde ju att gratulera dig till att ni ska gifta er i oktober. Ett bra beslut. Då har ni något kul att fokusera på framöver. Och så känns det som om ni går vidare tillsammans trots svårigheterna.

Tråkigt det där med att du måste vaccinera dig och sedan vänta flera månader. Varje dags extra väntan kan ju kännas som ett år ibland. Vet du förresten varför man måste vara immun mot röda hund? Och vad är det för del på dina sköldkörtelvärden?

Novabusen: Jag förstår att det känns jobbigt att ringa och tjata och skälla för att komma någon vart. Det verkar vara med regel än undantag att man måste tjata och vara väldigt påläst själv. Finns det någon möjlighet för er att vända er till en privat mottagning? Det lär väl bli kostsamt, men det kanske är värt det? Jag vet inte ens om det finns privata mottagningar som gör utredningar. Men själva ivf-andet kan de ju hjälpa till med.

Vi har fått en tid hos läkaren på alla hjärtans dag....är det ironiskt eller är det ett lyckosamt tecken? Jag tror vi ska köpa varsin semla och tröstäta lite efteråt.

Intressant det där att det ofta uppdagas ny information i samband med IVF. Det är kanske inte så konstigt men synd att man ska behöva vänta ända tills dess..... 

Calqyl du är verkligen stark som orkar veckopendla och kämpa samtidigt! Det måste ju vara svårt att få till sexet också, när ni bara ses på helgen.

Det är lite läskigt med IVF. Det känns som att gå emot naturen på något sätt. Det kanske finns en anledning till våra misslyckanden. Vi kanske har dåliga gener.... Fast jag skiter i evolutionen just nu, Jag vill ha BARN!

I helgen ska vi dela stuga med en tvåbarnsfamilj i fjällen. Det var min idé faktiskt. Jag har flytt från barnfamiljer förut men nu tänker jag ta tjuren i hornen. Om jag vill ha barn så måste jag ju kunna umgås med dem också.

Jag var lite sur på tjejen i paret förut, för hon gnällde när hon hade blivit oplanerat gravid med det andra barnet. Men det är preskriberat nu.

Jag hoppas att barnen kommer gilla oss!

Hej på er!

Helgen gick bra med stugdelning med en småbarnsfamilj. Barnen vad väldigt gulliga och de gillade oss. Föräldrarna var taktfulla och kom inte med några som helst frågor om våra eventuella barnplaner. Riktigt lyckad helg! 

Ändå kände jag mig tom efteråt. Jag vill också ha...barn...

Det där med bayshower har jag aldrig förstått. Jag har inte varit på någon heller. Förlåt om jag säger det, men det verkar vedervärdigt. Speciellt för oss ofrivilligt barnlösa. Hur gick det, Calqyl?