Någon oförklarligt barnlös som väntar på att få göra IVF?

Calqyl:

Gud vad bra att dina värden blivit bättre!

Hur går det för dig med allt, Ylle99?

Hej!

Just nu händer det inget spännande hos oss. Vi har tid hos läkaren den 14 februari och hoppas på att våra prover ser bra ut så att vi kan påbörja spray-behandling i mars. Hoppas...

Hej! Jag tror inte någon remiss har skickats....

Jag misstänker att de kanske jobbar lite annorlunda där jag bor, i Sörmland. Sjukhuset här samarbetar med en privat klinik i Uppsala. Alla prover, läkarkonsultation, medicinering, ultraljud m.m. görs på det lokala sjukhuset. Själva äggplocket, spermalämning och insättningen av embryo görs på den privata kliniken.

De sa på sjukhuset att det inte är någon väntetid. Med utgångspunkt från att allt är OK med vår hälsa. Och att vi försökt på egen hand i minst två år, vilket vi har nu.  

Jag tänker dock inte ropa hej förrän vi varit på läkarbesöket Man kan aldrig veta helt säkert med något känns det som.

Väntandet pågår för fullt för oss alla. Vänta, vänta, vänta...hoppas.

Det lär inte finnas någon som går obemärkt igenom ofrivillig barnlöshet. För mig hade det inte känts så jobbigt att vänta om jag visste att om exakt fem år och två månader skulle jag bli gravid. Det jobbiga är ovissheten. 

Något som är minst lika jobbigt är avundsjuka, ilska, tröstlöshet. Och personer med dålig taktkänsla. 

Känner ni avundsjuka ibland? Vilka är ni avundsjuka på? Vad gör ni för att dessa känslor inte ska förgöra er inifrån? Jag är avundsjuk på min kusin, som fick barn när jag själv hade fått om våra försök tagit sig som de skulle. Och på min kollega som blev gravid på bröllopsnatten. Och en vän som hunnit få tvillingar och blivit gravid igen under samma period som vi försökt. Det känns inte lika jobbigt nu som det gjorde i början. Men det är fortfarande superjobbigt att gå omkring och vara avundsjuk. Jag vill inte det.........

Så är jag förbannad på taktlösa personer. Mest förbannad är jag på en kurator som jag gick till i höstas när jag var som mest nere. Hon tjatade om att stressen förmodligen var orsaken till att jag inte blev gravid. Jag sa emot henne och påpekade att det inte finns några vetenskapliga bevis för det. Då sa hon att hon struntade i vetenskapliga bevis och att hon tänkte fortsätta tro som hon trodde (!?).

Sen sa hon att jag nog inte borde försöka bli med barn om jag mådde dåligt, för jag skulle inte klara av påfrestningarna med småbarn Öh...men om orsaken till att jag mår dåligt är att jag inte har barn då?

Som grädde på moset tyckte hon att min man och jag bara borde ha det toppenfint eftersom vi så nyligen gift oss (1,5 år sen). Och om det inte kändes så bra just nu så kanske jag skulle fundera på om det är något fel med med mitt äktenskap.

Fy fan för henne säger jag bara! Som om alla äktenskap bara löper på utan problem. Och så fort det blir problem ska man stanna upp och bara....vad känner jag för dig just nu?....vi kanske inte passar för varandra....?

Hejsan!
Calqyl, du undrade tidigare om någon av oss äter folsyra. Du sa själv att du slutat med det efter många försök. Själv äter jag folsyra regelbundet (inte varje dag men då och då). För mig känns det som en väldigt enkel sak att göra, och det finns ju trots allt en chans varje månad att jag kommer bli gravid. Och då vill jag ju ge mitt barn en bra start, tänker jag.

Av samma anledning dricker jag inte alkohol mellan ägglossning och mens. I början drack jag inte en droppe, men det var så jobbigt med frågvisa kollegor som trodde jag var gravid hela tiden, så då började jag "låtsasdricka". Det vill säga typ ett halvt glas vin.

För mig har det varit väldigt jobbigt med frågvisa människor. Som tur är har jag inte råkat ut för så många. För både mig och min man var det väldigt viktigt att inte berätta om våra barnplaner i början. Vi ville att det skulle bli en överraskning för våra respektive föräldrar. Men tiden gick och jag kände en allt större stress. Till slut övertygade jag min man om att vi borde berätta om våra svårigheter för föräldrarna. Det verkade dock inte som om någon av dem hade haft en tanke på att vi försöker... (kan det vara den vanliga missuppfattningen om att om folk inte har barn, ja då vill de nog inte ha några än). 

Nu vet halva min släkt om att vi har svårigheter. Jag fick tillåtelse att berätta tillslut. Men på min mans sida är det endast föräldrarna som vet. Jag har också berättat för flera av mina vänner, bakom ryggen på min man. Jag höll på och spricka när han framhärdade i att vi skulle tiga. Jag höll på att gå sönder och enda utvägen var att anförtro mig åt någon jag litade på.

Hej Calqyl!

Jag tycker det är bra att du skriver av dig! Det är ju det vi ska ha varandra till i den här tråden! Visst är det konstigt att man kan bli så ledsen av att ens nära och kära ska ha barn. Man vill ju inte att någon annan ska behöva gå igenom det här med ofrivillig barnlöshet. Samtidigt vill man ju inte vara ensam i det heller. Och varje gång någon lyckas få barn före en själv, så känner man sig mer och mer ensam.

I fredags var vi på läkarbesök. Nu är det beslutat! IVF, här kommer vi!
Jag ska börja med hormonspray om tre veckor.... Äntligen är vi på G. Jag tänker på er andra här i tråden som sitter där hemma och väntar och väntar....Speciellt tänkte jag på dig Calqyl, när jag frågade läkaren om alla blodprov såg bra ut. Jo, då, jag hade immunitet mot röda hund.... Jag tycker synd om dig!

Jag fick testa hur det är att ge sig själv en spruta i magen också. Jag var jätterädd först när jag såg sprutan, men sen kändes den inte så mycket. Jag tror jag råkade komma åt något blodkärl för jag fick ett stort blåmärke. Hoppas det inte blir så varje gång.

Hejsan!

Jag tycker visst vi kan kalla oss för oförklarligt barnlösa. För vi har ju inte fått någon förklaring. Inte än. Det kanske kommer. Eller så får vi aldrig någon förklaring.
Man är lite som ett UFO. En del säger att det inte finns UFOn. Men det finns det visst! UFO betyder Unidentified Flying Object. Så länge objektet inte är identifierat så är det ett UFO.

Vi kommer att köra det långa protokollet. Jag frågade vår läkare om det. Jag kommer inte ihåg exakt vad hon sa men kontentan var att det kan vara bra att prova den långa vägen först, och senare kan man prova den korta vägen. Jag återkommer när jag fått mer info. Vi kommer träffa läkaren flera gånger under behandlingen.

Jag är också rädd för hormonerna. Jag vill inte behöva ställa in saker, vara sjukskriven eller liknande och behöva ljuga för folk. Jag vill själv bestämma vilka jag vill berätta för. Jag frågade läkaren om det är vanligt med sjukskrivningar men det är det inte, sa hon. Så jag hoppas hon har rätt.

En gång sa jag till en flyktigt bekant, när hon beklagade sig högljutt över bristningar på magen efter andra graviditeten, att hon ju i alla fall kan få barn. Då såg hon rätt snopen och fundersam ut och sa att jo... det är ju sant. Förresten kändes det som ett slag under bältet från min sida, för jag tror hon är adopterad själv...Inget är svartvitt. En dag sitter jag kanske själv där och är sur över hängbröst, bristningar och skrikande ungar.

Hejsan!

I torsdags skulle jag hämta ut min medicin. Men det blev stopp på apoteket. Det fanns inget e-recept inlagt på mig. Suck... Jag hade just varit i kontakt med sjukhuset dagen innan och de lovade att receptet skulle vara inlagt!

Jag försökte få kontakt med sjukhuset dagen efter, i fredags, men telefontiderna har minskats till bara tre dagar i veckan, tisdag till torsdag. Genast kom oron smygande. Tänk om de inte hinner fixa receptet i tid! Tänkt om jag inte hinner få mina mediciner förrän första spraydagen..... för att någon slarvat med sitt jobb.(!)..Jag blev så jävla sur. Varför ska man behöva bråka hela tiden? Kolla hela tiden. Tjata. Ringa...

Men sen tänkte jag att måste ha is i magen. Det löser sig! Apoteket hade ju faktiskt ett paket av medicinen inne. Och jag skulle kunna ta en dag ledigt från jobbet och åka runt till alla apotek inom tio mils radie om jag vore tvungen. Vi är så förbannat trötta på att vänta! Vi vill komma igång.

Så känner vi nog alla här inne! En stor stödkram till er alla!

Hejsan!

Nässprayen är bärgad! Det räckte med att jag ringde och påminde om receptet en gång. Ja i den här världen får man vara glad för lite.
Jag kan ju också vara glad för att medicinen fanns inne så jag slapp beställa hem den eller åka runt. Samt allra mest glad kan vi alla vara över att vi har ett högkostnadsskydd för mediciner. Bara sprayen gick på 1600 kr nämligen. 

Jag ska hämta ut resten av medicinerna (sprutorna) när jag fått mens. För det är onödigt att hämta ut dem ifall att jag nu, mot alla odds, skulle bli gravid denna månad. Jag frågade läkaren om nässprayen kan vara skadlig för ett foster. I så fall borde vi ju använda kondom denna månad. Men det var lugnt sa hon. Fast på läkemedelsinformationen står det faktiskt att man inte ska använda sprayen om man är gravid.... ja ja, jag får väl lita på läkaren här.

Det finns visst jättemånga andra trådar här på familjeliv som behandlar samma sak som vi behandlar här. Men jag tycker det är skönt att hålla det i en liten skara, så att vi hinner lära känna varandra lite. Eller vad tycker ni?

Hej!
Nu har jag blivit förkyld. Det var 1,5 år sen sist, så det är ju min tur kan man säga. Och en förkylning kommer ju aldrig lägligt. Så jag ska inte klaga....MEN, jag ska ju börja spraya snart. Tänk om allt snor gör så att sprayen inte kommer fram (!)

Det står på bipacksedeln att man ska snyta sig först om man är snuvig. Jag tror jag får ordna med någon typ nässkölj med tanke på hur snorig jag brukar bli. Kanske ångbad över tallrik med hett vatten. Tänk om jag snorar ut allt innan det har effekt...

Jag ställde farsan mot väggen per telefon idag. Det känns som om han inte har frågat mig så mycket om hur jag mår. Han sa att han inte ville fråga så att det bli tjatigt. OK, kan godta ursäkten, men jag tycker inte att risk för tjatighet föreligger om man frågar en gång i halvåret.

Vi pratade en hel del. Jag förklarade att vi har tusen olika strategier för hur vi ska göra med våra liv, med jobb, med flytt, med barn, men att det inte är så lätt att få allt att klaffa, att orka med allt samtidigt. Just det där att man inte orkar allt samtidigt, det är så svårt att förklara. Man låter mest som en soffpotatis. För man vill ju jobba på alla fronter. Man vill söka en miljon jobb, knulla en miljon gånger i veckan, äta bra, träna, vara med vänner, göra bra ifrån sig på jobbet, ha en karriärplan, se snygg ut, inte vara avundsjuk på gravidmagar, inte vilja strypa kollegor som gnäller över sina barn... Men tyvärr så finns det begränsat med energi.