Någon oförklarligt barnlös som väntar på att få göra IVF?

Nu var det ett tag sedan vi hördes av. Vår dotter är nu snart sju månader och hon älskar att smaka mat och att sitta i sin barnstol vid bordet där hon har uppsikt över allt som händer.

Jag har börjat fundera över den dagen då hon frågar om hur man gör barn. Vi tänker berätta för henne att hon kommit till via IVF. Men i början är hon ju för liten för att förstå varken det ena eller det andra på något djupare plan. Ska vi berätta om hur barn blir till på vanligt sätt och sen tillägga att just hon blivit till med hjälp av en doktor. Eller ska vi först berätta om doktorn och sen om det vanliga sättet? Jag hittar ingen bra diskussion på nätet om hur man bör göra. Vet ni någon? Allt jag hittar är diskussioner angående att över huvud taget berätta eller inte.

Jag vill gärna ha lite lägesrapporter från er anta!

Calqyl, bara runt fyra dagar till bf nu! Vem vet, du kanske redan ligger på BB.... Som jag förstår det så är det mer vanligt att man håller sig runt bf när man fått hjälp, eftersom man vet exakt när befruktningen skett. I vårt fall var vi två dagar före bf. Det var skönt tycker jag. Jag är sååå nyfiken på hur det går för dig! Det känns så himla kul att vi alla tre som hängt här i tråden så länge nu snart har blivit mammor.
Och självklart är det kul att det gick så bra för alla nytillkomna också.
Nej vi är inte helt öppna med ivf. Hela släkten vet och de flesta av våra vänner. Men inte jobbarkompisar, grannar och andra ytligt bekanta. Det är ju svårt att garantera att folk inte pratar med varandra om att vi gjort ivf. Därför gick vi ut och berättade för hela släkten när barnet föddes, så att de som inte visste redan skulle få veta det då. På så sätt ville vi undvika konstiga situationer där någon "försäger sig" och sen mår dåligt över det. För lilltösens skull också, så att det avdramatiserades. 
Vi gick ju i familjeterapi ett halvår innan ivf:en startade och då diskuterade vi detta mycket. Min man ville inte att vi berätta om ivf med argumenten att barnet inte skulle känna sig "riktig", att barnet skulle kunna bli mobbat och att det var en privatsak. Jag argumenterade emot med att jag inte skulle klara av att gå igneom ivf:en utan att prata med någon i min familj. Och då skulle det alltid finnas risk för att barnet skulle få reda på allt senare av någon som försäger sig och att det då skulle kunna bli en stor grej istället för att hålla det så neutralt som möjligt. Det där med mobbing pratade vi också om eftersom min man blev mobbad när han var liten. Men jag tror vi kom fram till att barn ju blir mobbade av alla möjliga anledningar som man inte rår över. Min kusin berättade häromdagen att hon blev retad för att hon hade ett mellannamn vilket de andra barnen just där inte hade....Ska man undvika mellannamn eller ska man ge dem ett....svårt val där. VI kommer nog inte basunera ut för hela världen om ivf men jag tror vi blivit mer och mer avslappnade angående det med tiden.

God jul allesammans. Och alla bebisar födda och ofödda.

Vad skönt att få sova Noomi. Vår lilla vaknar fortfarande en eller två gånger per natt och vill amma. Men det är mysigt det med.

Nu väntar vi med spänning Calqyl! Och gott nytt år på er allesammans!

Stort grattis Calqyl! Äntligen!

Åh tänk att ha en liten nyfödd hemma. Det är fantastiskt med en åttamånaders också. Ja minst lika kul. Tänk vad mycket ni har framför er! Om du vill får du gärna berätta om hur det gick till med allt.

Ylle vad spännande med en kille som går. Det blir mycket passning nu ett tag.

Noomi hur känns det att vara mamma? Hoppas du inte tar illa upp av min närgångna fråga. Du är tio år äldre än jag och måste ha längtat länge länge... Du kanske har berättat men jag minns inte riktigt. Din sambo hade barn sen tidigare. Hur länge hade ni försökt?

Wow, åttonde gången gillt alltså! Snacka om att kärleken kan ta slingriga vägar. Hur känns det för din sambo att bli pappa igen nu? 

Jag har alltid varit väldigt målmedveten. Jag har liksom vetat att jag vill ha barn. Men inte med mitt ex som jag var tillsammans med i fem år. Med honom kände jag att det aldrig skulle funka med familj. Ändå var vi tillsammans så länge. Det var osmart. Fast jag kände mig inte redo för barn då heller. Mitt uppe i studier och ungdomsliv. Sen tog det ju lite längre tid att bli gravid än vad som var önskvärt... Men nu har vi vår lilla kravelkrabat här hemma.

Jag tyckte det var spännande med din historia Noomi. Gjorde du och din exman aldrig några nya försök att bilda familj?

Hej Calqyl!
Vad skönt att det går bra med amingen! Vad är det som gör ont? Är det när mjölken rinner till? Tänk att jag redan börjat glömma hur det var första tiden. Jag minns att det gjorde ont i hela bröstet i början av amningen. Det slutade väl efter några månader tror jag.
Jag ammar fortfarande, men bara på kvällarna. Jag har nämligen börjar jobba nu i februari när tösen fyllde nio månader. Min man är hemma nu och ska vara det i nio månader. De har det bra tillsammans! Det är lite tufft för mig att föräldraledigheten är över. Det positiva är att jag får möjlighet att börja längta efter min dotter. Förut var det ju så intensivt hela tiden att jag inte hann känna efter.
Vad var anledningen till sugklockan? Var det för dålig kraft i värkarna? Vad var det som gjorde ont? Hade du fått skador så du behövde sys mycket? Fick du ingen bedövning? Eller hjälpte det inte?
Vad tråkigt att du inte fick en mysig första stund med dottern! Hoppas ni hunnit ta igen det sedand ess! Jag skulle också sys men det gjorde inte ont. Däremot var jag rädd för att det skulle göra ont om lilltjejen sög på bröstet. Hon ville det hela tiden hon låg på magen, men fick inte för mig förrän jag hade sytts klart. Jag hade hört att livmodern drar ihop sig när barnet suger och att det kan göra ont. Då tänkte jag att jag skulle sprätta till så att barnmorskan som sydde skulle sy fel med nålen. Vilka idéer man kan ha! Men efter att precis ha fött barn är man lite trött på smärta!
När lillan väl fick komma till bröstet kände jag ingenting i livmodern. Och när barnmorskan kollade så hade livmodern dragit ihop sig jättemycket. Så det var tydligen inget att vara rädd för då.

Hej på er!

Nu sitter jag här på jobbet och stressar med allt som ska hinnas med. Men ibland behövs ju en paus och då kan jag passa på att skriva till er.
Allt är bra med oss. Lillan växer och kryper men hon går inte än. Det kommer väl vad det lider. Hon är så fruktansvärt rolig. Hon vickar på kroppen, rullar runt med huvudet och gör en massa ljud som får en att skratta. Speciellt gulligt är det ju att hon inte heller gör det medvetet för att vara rolig. Hon bara är rolig.
I vårt område bor ett lesbiskt par med tvillingar. Jämfört med dem känns vi som en väldigt konventionell familj. Det syns inte på utsidan att vi fick kämpa för att bli en familj.
Jag läste Ann Fernholms bok "Det sötaste vi har" och har bestämt mig för att ge min dotter en sockerreducerad uppväxt. Det kan bli tufft i dagens samhälle, med så mycket lättillgängligt godis, läsk, saft, kakor, bullar, snabbmat, sötat bröd, flingor, såser, med mera med mera. Det är ju till och med socker i kött, om man har otur och glömmer kolla ingrediensförteckningen. Dessutom så kommer hon ju gå på förskolan och skolan och den maten kan jag inte kontrollera.
Vi har pratat med min mans föräldrar om vår inställning och de accepterade den. Vi får se hur väl det efterlevs, för de är riktiga godisråttor. Som tur är lagar de bra mat. Vi ska prata med mina föräldrar också. Ungefär samma problem där.
Just nu funderar vi på om vi ska sätta in vår dotter på förskolan på deltid redan i augusti för att garantera en plats på det stället vi vill ha henne. Eller om vi ska sätta henne hos en dagmamma istället. Det var mer flexibelt med tider.

Hej hej!
Kul att titta in här ibland.

Vår dotter visar också tecken på att förstå vissa saker. Om jag säger "ge mig den" så får jag saken hon har i handen. Och om jag säger "Kom" så kryper hon efter. Annars vet jag inte riktigt vad hon förstår och inte.

Det är tufft att jobba men jag behöver väldigt sällan jobba över som tur är. Det svåra är att hinna med det där extra man vill göra utanför hemmet, som att träna, handla, träffa vänner utan att ta barnet med sig, Det blir betydligt mindre av det nuförtiden.

Jag vill också minska på kött men motarbetas något av att min man inte kan äta balkväxter. Han får gasproblem. Igår blev han sur för att jag kokade bönor, trots att han slipper äta dem. Han menar att jag slösar tid och borde laga mat som alla kan äta. Han har lite rätt och lite fel... hm..

Ikväll ska vi ha ett litet samråd för att boka in roliga saker att se fram emot. Lite resor, lite enkla saker som att gå på restaurang....