Någon oförklarligt barnlös som väntar på att få göra IVF?

Lycka till på återföringen, Calqyl! Visst är det bra att kliniken har öppet på helgen! Annars hade ju typ 2 av 7 återföringar fått skjutas fram, eftersom de skulle inträffat på helgen.

Ylle99, återföringen görs det antal dagar efter ägglossningen som det befruktade ägget var gammalt när det frystes. Calqyl har ju långtidsodlade, om jag minns rätt. Alltså sker insättningen nästan en vecka efter ägglossningen.

Intressant fundering det där med ägget. Det har jag aldrig funderat på. Här kommer mina högst lekmannamässiga funderingar.

Jag fick aldrig någon blödning (förutom en jätteliten två dagar efter införandet. Kan ha vairt en nidblödning när ägget fäste). Det är ju inte helt ovanligt att kvinnor ägglossar med mer än ett ägg, men att bara ett blir befruktat. Jag tror inte att kroppen måste göra sig av med det obefruktade genom mens, utan jag tror det obefruktade ägget kan tillbakabildas. Jag läset om en kvinna som var gravid med tvillingar. Ett av fostren dog tidigt i magen, men hon fick aldrig något missfall utan det döda fostret tillbakabildades. Det var ju bra för det fostret som fortfarande levde.

Jag kom, helt från det blå, att tänka på en sak som hände för några år sen. En kollega X till mig fick sitt fjärde barn, tyvärr alldeles för tidigt fött. Efter en månad av intensiv vård dog den lilla. Min man och jag hade påbörjat barnalstringsförsöken ett halvår tidigare och jag var i en känslig period. Jag pratade med en annan kollega Y om det, om hur ledsen jag blivit av barnets död. Min kollega Y har själv haft väldigt svårt att få barn och testade efter 10 år IVF och fick ett barn som idag är i tonåren. Kollega Y ställde sig nästan lite kallsinnig och ville inte alls tycka synd om kollega X eftersom X redan hade tre barn sedan tidigare. Om kollega X däremot hade varit typ 40 år och detta varit hennes enda barn, då hade Y kunnat tänka sig att tycka synd om henne. Jag blev nästan lite chockad av resonemanget.

Nu när det börjar bli alltmer sannolikt att vi kommer att få vårt efterlängtade barn, så har jag börjat få lite distans till barnlösheten. Att sakna ett barn som aldrig fötts är hemskt jobbigt, men att förlora ett fött barn måste ju vara FRUKTANSVÄRT. Förstår inte hur man kan ställa sig kall till någon vars barn dött, bara för att den har andra barn. Självklart är det ju värre om man inte har några andra barn alls, men ÄNDÅ.

Hur resonerar ni? 

Jo, vi är allt lite nyfikna att gå på ultraljud igen. Det blir den 2:a december
Jag är lite nervös också!

I natt drömde jag att jag födde mitt barn redan nu, och att det var jättelitet men mådde bra. Knäpp dröm!

Solrosen, jag undrar lite vad du menar. Inte var det svar på på frågan i vilket fall.

Hej Hello! Jag är den andra som är gravid. Jag var först ut sv oss tre i påskas med första ivf. Det blev inget men fick många ägg till frysen. Vid midsommar blev det återföring av fryst ägg utan resultat. Men i augusti lyckades det. Är nu i vecka 15. Mitt råd är att prata igenom med din partner hur ni ska stötta varandra genom ivf. Det är psykiskt påfrestande, speciellt med flera misslyckade försök. Men de flesta är väldigt envetna och ger inte upp så lätt.

Ylle99, hade de inte gett dig någon info om överstimulering? Vad dumt! Jag misstänkte ju att du fått det eftersom de beskrivit det så noga för mig. Men det var kanske för att jag var i riskgrupp pga så många äggblåsor.

Hello, förlåt om jag är frågvis men varför tar man bort lite av livmodertappen?

Hej Ellie! Välkommen till tråden.
Spännande att doktorn räknade äggblåsor på dig redan innan IVF-behandling. När jag lyssnade på mina läkare förstod jag det som att det i vanliga fall är flera äggblåsor som typ tävlar om att bli den som får mogna och ägglossa varje cykel. När man går igenom IVF tar man ju över den processen och tvingar fram fler äggblåsor och sedan tvingar man så många som möjligt att mogna. Det låter ju väldigt mycket med totalt 65 äggblåsor utan att du är stimulerad, men jag har verkligen INGEN ANING. Så det kan ju vara helt normalt också.

Det är jobbigt att vänta på att få göra IVF. Men det är skönt också att få en julledighet först. Passa på att vila upp er och ladda inför starten! Vad gäller långa eller korta protokollet så vet jag inte så mycket. Jag gjorde långa, Calqyl och Ylle gjorde korta. Om läkaren tycker att man själv får välja kan man väl lika gärna testa korta. Så får man kanske testa långa sen, om läkarna ser att resultatet inte blev som förväntat.

Grattis Calqyl till en lyckad insättning! Överlevde den första blastocysten upptiningen? Hur många har du kvar i frysen nu! Jag håller tummarna för både blastocysten och för att du ska få jobbet. Även om du skulle få det och är gravid  så löser det sig ju. I långa loppet spelar det inte så stor roll om du är gravid i början/mitten/slutet av en anställning. Även om det känns så.

Ojdå Calqyl. Riktigt tufft för dig just nu! Jag förstår att du blir knäpp. Själv blev jag knäpp bara av själva återföringen. Det är ju helt psykiskt knäckande.
Vi får hoppas att mensen håller sig borta hädanefter! Mensvärk har vi ju kunnat konstatera att en inte ska hänga upp sig på i alla fall .

Vad ledsen jag blir för din skull Calqyl . Det finns bara en sak att göra. Det är att bryta ihop och komma igen. Börja med att bryta ihop, om du känner för det. Det gjorde jag.
Jo vi körde ostimulerat på båda FET.
Det är nog klokt att vänta till efter resan. Precis som det är klokt att inte söka jobb och göra FET samtidigt. Har du hört något mer från jobbet förresten? Oproffsigt att åka på semester och inte höra av sig!

Hej Ellie! Jag går in i vecka 18 imorgon. Tiden tickar på.
Jag skulle vilja lovprisa det här med graviditet. Det tog ändå tre hela år av längtan och väntan! Och nu är det äntligen verklighet. Jag tänkte alltid att om jag någonsin blev gravid, så skulle jag aldrig gnälla på graviditetsbesvär eller jobbiga bebisar som inte vill sova på nätterna...
Nu är jag gravid och det är riktigt tufft att leva mina föresatser. Jag har mått illa i 10 veckor nu, och det tär på humöret och orken. Som tur är så är det lite bättre nu än när det var som värst. Men det ger sig liksom aldrig riktigt. Jag måste sova minst 9 timmar, för annars är hela dagen förstörd. Jag kämpar med att orka jobba så mycket som möjligt, eftersom jag inte vågar gå till en läkare och be om sjukskrivning. Jag är rädd för att de föreslås en massa mediciner, och det vägrar jag. Hellre går jag ner lite i arbetstid och betalar den minskade arbetsinkomsten själv.

Ofta när jag tänker på vårt kommande barn blir jag glad och jag ser fram emot den dagen då jag kan känna sparkar.
Samtidigt börjar jag bli rädd för min växande mage. De känns så konstigt, som om den är hård och främmande. Ibland när jag cyklar eller gör något som tar i på magen så blir jag som illamående av det. Det är som om magen trycker på organ som får mig att må illa.

Jag vet inte om det är illamåendet eller allmän hormonomställning, men jag känner mig lite deppig. Det kan ju vara mörkret också. Jag vill glädjas åt det blivande barnet, men allt känns övermäktigt. Jag orkar inte ens släpa mig iväg för att handla gravidkkläder. Jag är van vid att ha massor med energi, men nu får min man sköta det mesta.

Ljusglimtar framöver är att gå på ultraljud den 2 december och att det snart är jul. Det ser jag fram emot :) Tills dess behöver jag nog lite pepp, för att hanka mig fram de sista veckorna innan jul!

Hellohello, vad skumt att de först säger att provsvaret är bra och sen ändrar sig till att de inte vet. Tillslut vet man ju inte vad man ska tro!

Tack för lite stöd,Ylle! Ibland räcker det att någon bekräftar att man har det jobbigt för att det ska kännas lite lättare. Jag håller ut fram till jul. Blir det inte bättre sen så kontaktar jag läkare. Barnmorskan jag har sa att det är dit jag ska vända mig.

Calqyl, hur är läget? Är du taggad inför resan?

Hej Bergamott! Välkommen till tråden! Vad är det du är känner dig mest nervös för? Är det medicinerna, äggplocket, eller att det inte kommer lyckas? Eller kanske allt det där?
Vi är ett gäng som har skrivit ganska länge med varandra. Om du vill kan du gå tillbaka och läsa om hur det var för oss när vi gjorde IVF. Jag förstår att du känner dig nervös, för det är inte en helt enkel resa. Alla tre av oss som gjort IVF har stött på olika svårigheter. Men det är värt att kämpa!
Ta en sak i taget! Och tänk på alla andra som gått igenom detta och kämpat före dig! Det hjälpte mig att tänka så! Jag kände mig mindre ensam då!