STORA sömnproblem idag 9 mån

Hade det ganska likt och över en natt vände det strax efter 2 år. Skillnaden var ju att det var vårt första barn och vi var INTE sugna på syskon innan den där första, hela natten. Och alla undrade varför...

Att logga sömnen och se hur mönstret såg ut hjälpte bäst för att styra sömnen. Att läsa för henne hjälpte också mycket (men först efter ett årsdagen). Vyssan-lulltassar till sängen och eget rum, bärsele, koll på kiss/bajs (svårt att somna kissnödig).

Lyckligtvis somnade hon ju i vagnen, så där kunde vi styra lite. Samma med att amma till sömns och somna ihop så att både jag och dottern fick vila. Bil var värdelöst. Jag ville slå alla hårt som sa "Aaaalla barn äääälskar att åka bil. De somnar direkt!"

Men i slutändan handlade det mycket om att hon inte hade TID att sova när det fanns så mycket att upptäcka, ett stort närhetsbehov och dessutom hade hon ett väldigt litet sömnbehov. Svärmor skällde ju närmast ut mig för att vi inte lät dottern sova. (Haggan!)

Jag känner igen mig väl. Min yngsta dotter började sova riktigt dåligt när hon var drygt ett halvår. Från det att hon var 9 månader fram tills hon fyllde två år vaknade hon 10-15 (eller ibland 20) gånger VARJE natt.

Vi fick komma till barnkliniken när hon var drygt ett år. Blodprovet för allergi visade ingenting, inte heller pricktest. Men de gjorde även ett s k patchtest som visade utslag på vete. Så då fick hon under många månader vetefri kost (under en period även mjölkfri), men skillnaden blev marginell. Jag vet inte, ärligt talat, om jag tror att hon verkligen var allergisk. Och någon annan hjälp var aldrig aktuell. De tittade på mig som om jag ville mitt barn illa när jag sa att jag höll på att gå under av att aldrig få sova på nätterna och frågade om man kunde få sömndroppar, som BVC hade nämnt. Det var tydligen helt uteslutet.

När hon fyllt två (och börjat äta allt igen) blev det långsamt bättre med sömnen. Nu är hon 3,5 och vaknar 1-2 ggr per natt. Men det är ju ingenting i jämförelse med hur det var!

Usch, mitt svar var nog inte så upplyftande. Men jag hoppas det går över snabbare för er dotter! Jag vet hur jobbigt det är.

Min äldsta sov så dåligt som ditt barn TS då han var liten. Jag tror inte några mirakelkurer fungerar utan en del barn är så oroliga helt enkelt. Mina bästa tips är turas om och skaffa avlastning. Kan inte du sova i annat rum vissa nätter och din man tar barnen? Det måste han, annars går du i väggen. Sov hemma hos en vän eller släkting ibland om ni inte har något gästrum hemma.

Sitter här och "gruvar" mig för ännu en natt och tänkte skriva en tråd... så fann jag denna. Jag har ingen tröst och inga tips, men lite lättare är det att höra att det finns fler som har det ungefär lika. Vi har en son på 6 månader och en som just fyllt 4 år. 4-åringen sover i eget rum och ropar ibland på natten. Då går pappan dit. Annars sover pappan på ett "eget" rum för tillfället för om båda vi vuxna sover dåligt gör vi inget annat än kivas och är lättretliga dagtid. Lillebror som är 6 månader sover uruselt. Vissa nätter lite bättre, de flesta sämre. En "bra" natt vaknar han kanske en gång varannan timme, gnäller lite, får nappen/bröstet och sover vidare en timme eller 2. En sämre natt gallskriker han en gång i timmen - ibland oftare!! Då vill han INTE ha nappen, han vänder bort ansiktet och blir nästan mer provocerad om jag försöker ge honom den. Det enda som hjälper då är att ta upp honom, amma (trots att han rätt nyss ätit så han är ju inte hungrig), rapa och sen hålla tummarna att han somnar. Somnar han sover han mellan 10 minuter-1 timme, max. Jag samsover med honom (har provat egen säng bredvid, i annat rum, vagnen osv) för vart han än ligger vaknar han hela tiden och ligger han bredvid kan jag buffa, ge napp, ge bröst utan att gå upp. Jag vet inte när jag sov längre än 2 timmar och förutom att jag är så trött så jag håller på att ramla isär har jag ständigt dåligt samvete för den äldre gossen som till för 6 månader sedan var vårat allt, och den vi alltid hade tid med. Nu måste han alltid vänta för vi ska bära lillebror, trösta, mata, rapa, byta, vyssja, vagga.................... och efter x antal dåliga nätter på raken har jag så dåligt tålamod, blir lätt irriterad och känner mig som en urusel mamma. Jag får dessutom så himla ont i nacke/axlar när jag sover lite så bara därför blir man ju lättretlig. 
Vår 6-månaders gillar heller inte att åka bil. Vi försöker åka när han ska sova för då somnar han rätt lätt och sover en stund. Är han pigg blir han hel-arg bara vi försöker sätta honom i bilstolen och gallskriker. Det går oftast över efter ett tag och han somnar, men det beror nog mest på att vi inte åker någonstans när han är nysoven. Ibland händer det att han sitter och tittar ut och inte skriker, men han ledsnar rätt fort och börjar skrika. 
Ja, vad gör man? 
 

När min son var liten så hade vi teorin att han skulle sova bättre nattetid om han sov mindre på dagen. Så vi försökte begränsa dagsömnen genom att väcka honom efter en viss tid och så. Med resultatet att allt bara blev värre och värre. Han fick s.k. nattskräck då han fick sömnbrist och vaknade då och skrek ännu mer. Så varning för att försöka begränsa dagsömnen faktiskt. Kan vara så att barnet sover bättre nattetid av mer dagsömn t.o.m.

Usch ts, jag vet precis hur det är. Det där låter väldigt mycket som vår son. Nu är han 3 och det har blivit lite bättre helt klart. Nu vaknar han kanske 5 ggr per natt eller så. Och de längre 2-timmars vakenperioderna är numera bara nån enstaka gång i veckan. Så visst blir det bättre, men ändå känns det fortfarande som att jag går på knäna av sömnbrist. Man får liksom aldrig chans att återhämta sig.

Mitt tips är att fokusera mer på hur du och din man kan få lite extra sömn (avlastning, sova borta, skiftas om att sova dagtid på helgen mm) än att fokusera på att ändra barnets sömnmönster. För det kan driva en till vansinne att hela tiden försöka och hoppas :( jag tror att vissa barn helt enkelt sover sämre än andra.

Usch, vad jobbigt. Jag har liknande erfarenhet men för mig var det inte riktigt lika illa. Dottern vaknade alltid minst 3 gånger per natt (vissar perioder värre) fram till hon var knappt två år. Det som var en viktig skillnad var att hon alltid somnade om bara hon fick mat, dvs hon hade i alla fall inga vakenperioder.

Vi prövade också massa olika varianter med egen säng, inte säng bredvid, i eget rum osv. Men vi gick alltid tillbaka till samsovning då det, precis som du upplever, var mest praktiskt. Eftersom hon åt på nätterna långt efter året försökte vi ta bort flaskan, med resultatet att det då blev värsta kaoset som vi inte orkade stå emot. Hellre flaska och somna om snabbt, så resonerade vi. 

I våras vände det i alla fall plötsligt och hon började sova hela natten alternativt med ett uppvak. Jag var helt chockad. Kunde vakna 04.00 i ett tyst sovrum och undra om hon levde.

Sedan hade hon en period då hon faktiskt sov hela natten i flera månader. Men det vände, så nu vaknar hon oftast en gång. Numera sover hon i egen säng i vårt sovrum (hennes val). När hon vaknar får hon komma till oss. Hon ska också ofta ha välling (hon drack ersättning fram till i våras, sedan slutade hon med det bara sådär i och med att hon började sova bättre), vilket hon får. Om klockan är 04.30 vill jag inte riskera att hon inte somnar om igen! Och ett uppvak är verkligen ingenting jämfört med hur det var.

Jag hoppas verkligen det löser sig och blir bättre. Om 2 år känns som lång tid, tro mig, det går fort.  Ett råd är att, precis som andra varit inne på, ta all hjälp som går. Sov i skift, hjälp varandra. När du är som tröttast, sätt i öronpropparna och gå och lägg dig i ett annat rum. Du överlever!

Vår son har varit så, han är nu snart 2,5 år och sover sen nån månad tillbaka bra de flesta nätter. Det trodde jag aldrig!

Vi har samsovit och tagit varannan natt sen jag slutade amma vid 9 månader, annars hade jag aldrig orkat. Är sjukt trött ändå men hade vi inte delat hade jag blivit galen.

Fruktansvärt jobbigt är det, men det blir bättre!

Jag skriver ett kort inlägg så att jag senare kan skriva längre inlägg från datorn... Jag vet precis hur det är! Dottern har sovit skit sen födseln, idag är hon 15 mån. Jag och mannen har inte sovit en enda natt ihop sen hon föddes, vi har delat på oss fullständigt. Jag sj har nog inte sovit en enda hel natt på... Jag vet inte hur länge.

Jag skriver ett längre inlägg via datorn så fort jag får tid!

Tusen tack för alla era svar. Jag har pratat med mannen min och vi ska börja dela på nätterna så får vi se hur det går. Hon är ju jättemammig så hon skriker ju bara när han tar henne. Men något måste göras.

På senare tid har det blivit värre med sömnen tycker jag. Inatt var fruktansvärd. Hon sover inte en hel timme och när hon vaknat har jag väldigt svårt att få henne att somna om. Går jag runt och skumpar henne så kommer hon till ro på två sekunder men vaknar så fort vi lägger oss ner. Det håller ju inte. Mannen fick nog när jag stod och grät i köket kl 4 i morse samtidigt som jag blandade mat. Då tog han henne och la henne i sin säng i sitt rum, satte sig bredvid och lät henne skrika tills hon somnade. Det tog 50 min sen efter det sov hon i 3 timmar!!! Det är det längsta hon gjort på flera veckor! Jag är så emot att göra såhär men vi måste bryta det! Mannen ska ta henne inatt igen. Jag hoppas att värsta kullen var igår och att det blir mindre och mindre skrik. Vi håller tummarna och fortsättning följer :)