Bebis skriker sig blå om hon inte får somna vid bröstet - hjälper det om vi går över till flaska?

Update: Nu är hon 11 veckor och hon har verkligen inte blivit lättare att natta. För några veckor sedan slutade jag försöka få henne att sova i famnen i vardagsrummet. Hon blir alldeles för uppe i varv av ljud och ljus runt omkring henne och brukar t o m rata bröstet då. Därför ligger vi numera i sovrummet och jag tuttar tills hon somnar. Därefter går jag upp och då tar det ca 30 min så har hon vaknat igen. Hon är inte upprörd till en början, ligger mest och viftar och suger på nävarna. Sedan börjar hon bli ledsen och då brukar jag lägga mig med henne vid bröstet igen. Hon somnar, vaknar 30 min senare och sådär fortsätter det. Senaste kvällarna har vi hållit på från 18-23 vilket är jävligt drygt (spädbarnets behov och bla bla, lite normal kväll vill man kunna få!). Dessutom är det ett par nätter i veckan då hon vaknar efter en av nattamningarna och har svårt att komma ned i varv. Enda metoden att få henne att somna om? Lyfta över henne i min säng igen och tutte såklart!

Om jag försöker hålla ut en stund och inte lägga henne så tidigt så slutar det istället med att hon tar en powernap i pappas famn vilket varken gör nattningen lättare eller svårare sen.

Nu vill jag ha handfasta tips av er som har haft det såhär:
Ungefär när kan jag tycka att det är nog och försöka med mer "brutala" metoder där vi försöker få henne till sömns på annat sätt än med tutte i munnen? 3 månader? 4? 6? (När vi gått över till välling?)
Vilka metoder har ni använt då? Jag funderar på att köpa vyssan lull-tassar och lägga henne i sängen med snuttefilten så får hon skrika en stund medan man turas att stå och vagga och klappa henne. Men det är bara en strategi på planeringsstadiet än så länge.
Pleeeeez, jag vill ha alla tänkbara råd!    

Metoder som att tvinga henne att somna själv i sängen tycker jag ni ska vänta med tills hon är närmare året. Däremot kan man ju lära henne att somna med närhet men utan bröstet, dvs i famnen.

Men tre månader är ju en period när många har tex svårt med amningen osv, för att de börjar upptäcka världen mer och mer.

Men måste ni försöka söva henne i sängen så tidigt? Små bebisar brukar ju vara rätt kvällspigga. Låt henne ta en power nap hos pappa och så kanske hon kan vara vaken tills ni går och lägger er?

Problemet är att ditt barn är mitt i en period då de har en kraftig tillväxtperiod. Jag skulle tippa på att det är just därför du upplever att det blivit värre på kvällarna nu när hon närmat sig 3 månader. De brukar vara fastklistrade vid bröstet i den åldern....inte bara kvällstid även om det brukar vara mer markant då.

Nu har alla mina barn varit som du beskriver mer eller mindre med visst undantag av vår lilla trea som nu är 4,5 månad. När jag är amningstrött (vår trea har hamnat i en period då han har svårt att somna om kvälls- och nattetid. Han sover helt ok med uppvak efter varannan timme men han kommer inte till ro förrän han legat och ammat uppemot en timme, vilket är jobbigt tycker jag, men går över som allt annat) så stoppar jag ner liten i sjal. I sjal sover mina mycket längre stunder. Alla mina har somnat dagtid och kvällstid lika mycket i sjal som vid bröstet och det tycker jag är ett bra sätt att inte bara ha bröstet. Annars tycker jag ju att det är bättre att ligga och kramas i sängen tillsammans om ens barn blir ledsen av att bli av med bröstet än att vara utanför en spjälsäng och trösta på avstånd.....det förstår jag inte riktigt.

Bärsjal använder jag om jag känner på dagen att hon skulle behöva en liten nap bara. Hon sover inte mer än 30 min i sjalen. Att vagga henne till sömns funkar ju... ända tills man har lagt ned henne. Hon vaknar då 10-20 min senare och "minns" att hon inte somnade vid bröstet.
Det där med tillväxtperiod... menas det då att hon är extra hungrig eller extra mammig? Vi har nämligen testat ett antal ggr att ge henne lite mjölkersättning mellan två nattningsförsök för att utesluta att det är hunger som håller henne vaken. Ingen skillnad i tuttfixering efter det.
Tipset att natta henne först när vi ska sova... Min naturliga sovtid är kl.21. Då ska vi ha en tröttis som powernapar flera ggr från kl.18 och sedan somnar ordentligt för natten kl.22-23? Inte helt nöjd med det upplägget men jag har väl på känn att det möjligtvis kan vara hennes bästa tid att somna ordentligt. (Storasyster sover 19.30-05.45 så det är väl inte direkt ultimat att ha två som sover så omlott )
Jag tackar för alla tips och erfarenheter som ni delar med er av! Mera    

Men vad händer om ni går och lägger er tillsammans runt 21 och hon får ligga hos dig och amma? Vaknar hon ändå efter 30 minuter?

Min son har varit precis som ditt barn. Han tar inte napp och har därför varit otroligt snuttig kvälls- och nattetid. Dock har det alltid funkat att sitta med honom i famnen och så har han fått fri tillgång till bröstet medan jag har suttit i soffan på kvällarna. Många serier har jag plöjt under denna tid. När jag sedan har gått och lagt mig har han fått följa med och har ammats i sängen och så har vi båda somnat om han inte redan sovit då. Ligga själv har aldrig varit hans melodi.

Nu är han 8 månader och vi har precis börjar vänja honom av vid att amma på nätterna. Det går fint och han tar nu flaska med bröstmjölk 2 grr/natt i stället. Han samsover nu med sin pappa för närheten vill han dock fortfarande ha.

Hannis: När hon kommer ned i djup nattsömn klarar hon utmärkt att sova själv och oftast kan man också flytta över henne till spjälsängen utan att hon vaknar. Därför har vi inte behövt samsova - något jag heller inte klarar särskilt bra. Är rädd för att knocka henne i skallen med min armbåge eller att kväva henne med mitt täcke. (Kan man över huvud taget använda täcke då? Bebisens huvud är ju långt nedanför min axelhöjd när hon ligger vid bröstet. Eller har man långärmat på sig när man samsover med tutte i barnets bröst?)
Nu var jag nyss ute med vagnen för att få henne att sova lite så då mötte jag en granne som har en 1-åring som inte tagit napp. Passade på att fråga ut henne om det här . Hon sade att hon i princip hade förträngt hur det var när hon satt i timtal med honom vid bröstet på kvällarna. Så det verkar vara snabbt glömt när det väl är över haha  

Ska tillägga att pappan har valt att sova i annat rum så vi har dubbelsängen för oss själva. De nätter som hon är extra strulig brukar jag därför inte lyfta över henne i spjälsängen utan jag rullar bara försiktigt över på pappans sida och låter henne ligga kvar på min. En luftig form av samsovning kanske man kan kalla det

Min dotter har aldrig tagit napp. När hon var mätt men ändå ville snutta fick hon suga på våra lillfingrar, helst mitt eftersom det är mindre än pappans. Vänd handen med handflatan uppåt och erbjud lillfingret och se vad som händer. Har du tur accepterar hon det för sugbehovet.

Update: Vi har inte fått bukt med nattningarna än. Snart är hon 4 månader. Lägg till att jag har börjat jobba upp sån ångest över detta att jag inte kan somna på kvällarna när bebisen väl sover. På väg in i en depression pga detta känner jag... ska kontakta både bvc och vc idag för att få hjälp.
Jag läser på om metoder att få barn att somna på egen hand. Det är både bra och dåligt att läsa på känner jag. När jag läser i trådarna får man ju tyvärr läsa om barn som har ännu sämre sovrutiner än min dotter och då är det lätt att man tänker att så kanske vi har det om en vecka. Fy fan.

TUR att jag har en så förstående sambo som kan lugna mig. Men han kommer få bli mer involverad i nattningar längre fram. Jag har någon plan om att försöka med tassametoden men hon är för ung än så länge. Frågan är hur jag klarar tiden fram till 6 mån... Bara jag inte klappar ihop fullständigt innan dess! Usch ville bara skriva av mig lite...

Ska tillägga att jag haft ångestsymptom vid andra tillfällen (utbrändhet) och att jag dessutom är känslig för den mörka årstiden. Mycket på en gång nu kan man säga!

Usch vad jobbigt. Att inte få sin sömn hjälper verkligen inte en att må bättre. Är det "bara" kvällarna som är så svåra eller vaknar hon mycket på nätterna också? Jag har inte läst igenom hela tråden så har troligtvis inte något nytt att komma med, men hur känner du/ni inför samsovning? Det kanske inte hjälper med snuttandet men kan mycket väl hjälpa med sömnen när ni vant er.

Nu är vi på andra sidan helvetet!
Jag var på vippen att braka rakt in i väggen innan jul. Några riktiga skitnätter på raken och sen var ångestatackerna i full gång. Familjeläkaren kunde inte stötta mig nämnvärt ("Bit ihop, du är inte den första som har två barn att ta hand om" hahaha). Så gick jag till bcv-sköterskan för att fråga lite om att fasa ut amningen (bebis var ju 4 mån). Men det slutade med att jag bröt ihop fullständigt hos henne. Hon "beordrade" mig då att sluta amma bums. Hitta någon annanstans att sova första natten så att min sambo fick sköta övergången till flaskan (och jag vila ut).
Allt gick över förväntan! Lite strul med sömnen första natten men flaskan accepterade hon direkt. Från andra natten sov hon som en dröm, 6 timmar, sedan flaska och sen 6 timmar till. Det gjorde också stor mental skillnad att jag slapp ligga i en kolsvart cell instängd på natten och bara lyssna efter det där pipet som betyder "bröst! nu!" Nu sover min sambo åter i sin säng och bebis i spjälsängen. De få strulnätter som vi har haft sen dess har vi kunnat stötta varandra och turas om istället för att det bara har varit jag allena som har kunnat trösta/söva.

Usch vad jobbiga de första 4 månaderna var. Det är så att jag knappt kan tänka tillbaka på det utan att bli ledsen. Första två månaderna grät jag någon gång VARJE dag. Så ska man inte ha det. Vi upptäckte att vår tjej hade reflux vid ca 2 mån och hon fick behandling för det. Det gjorde stor skillnad för oss dagtid men amningen på kvällar och nätter gjorde mig bara mer ledsen och frustrerad för varje dag som gick. Jag har också "diagnostiserat" min tjej som en "high need baby" som det så fint heter. Tack vare att nätterna går så bra numera är det dock lättare att orka med det som hennes intensiva sätt innebär. Vi gullar och skrattar tillsammans på ett helt annat sätt än innan jul för nu finns orken till det!

Jag är helt klart för amning och tycker att det ska vara förstahandsval innan man ger upp och går över till flaska. Anledningen till att vi fortsatte så pass länge med amning är att jag var superorolig att vi inte skulle kunna få henne att sova mer än korta stötar om vi skulle gå över till flaska och bära till sömns.

Nu är förvisso min son bara 4 veckor men han använde mig som napp dygnet runt. Brösten sa till slut stop och vi gav både ersättning och pumpmjölk på flaska. Det har funkat utmärkt. Men sugbehovet fanns kvar så vi provade därefter napp för att få honom att somna och det gick bra. Har ni provat flaskmatning? Och sen har jag också lågperiod dessa mörka månader men nu nallar jag på D-dropparna och känner mig lite piggare/gladare. Lite pepping i detta forum har också hjälpt :) Lycka till