Aspergersföräldrar som vill utbyta tankar och erfarenheter

Vad roligt att resan gick så bra! Att göra något utanför det vanliga kan ju vara lite av ett vågspel med barn som inte alltid reagerar på nyheter på sätt man kan förutse. Tror barnen växer och utvecklas enormt när de känner att det blir lyckat med något utanför den invanda trygghetszonen. Vår dotters utredning var på skolans initiativ, då det fungerade dåligt där. Hemma fungerade dottern bra eftersom vi vant oss vid hennes små egenheter och lärt oss hantera dem. Jag är dock väldigt glad för utredningen och diagnosen då de gjort att hon fått förståelse och hjälp att fungera bättre även i skolan.

Vad roligt att du också vill vara med, välkommen!

Min dotter har också lätt att få väldigt rörigt runt sig även om hon är av den lugna sorten. Sedan när det är en enda röra kan hon inte riktigt fokusera och ta tag i det hela. Försöker hålla efter så det inte blir så rörigt men hinner inte alltid med tyvärr. Egen arbetshörna i skolan och dator som hjälpmedel låter väldigt bra tycker jag. Har din son haft det hela tiden och hur har ni gjort för att få skolan att införa det?

Min dotter var väldigt svår med nagelklippning tills hon började klippa o fila själv. Numera klipper hon ofta ofta på egen hand pyttelite så det knappt syns varje gång. Har ditt barn försökt klippa själv, om inte kanske du kan försöka få honom att prova, eller bara fila?

Diagnoser kan ju vara felaktiga eller tas bort om man är tillräcklig välfungerande. Men tror mycket går i perioder. Vi har sällan/aldrig problem med vår tjej hemma numera men hade jätteproblem när hon var liten. Skola och tidigare dagis har dock vår dotter haft problem med då det är för röriga miljöer med för många människor för att hon ska kunna fungera bra. Är lite nyfiken på varför er dotter utretts om ni inte haft några problem?

Han kommer inte få diagnosen Asperger. Det fucking diagnosen har förfan tagits bort! Den diagnosen finns inte i den nya DSM!

Det finns ingen anledning svära. Diagnosen sätts fortfarande kvar i vissa kommuner, bland annat min och kommer slutas sättas när dsm-5 kommer ut på svenska. Jag ifrågasatte dem när de gav min son diagnosen asperger och det var det svaret jag fick.

Helt sant, däremot fanns den när första delen av utredningen gjordes, och utlåtandet blev därför precis så - högst sannolikt Asperger och ADHD. Men psykologen påpekade också att diagnosen kommer tas bort/byta namn, så därför kommer det inte kallas så när den definitiva diagnosen ställs. Känns det bättre nu?

Vår utredning har som sagt tagit ganska lång tid, en första utredning gjordes av psykolog under hösten 2012, och vi förväntas få komma till habiliteringen och BUP för en slutlig diagnos och därefter mer hjälp i början av 2014. Det är lång tid för ett barn... Men vi har fått väldigt fin hjälp och bra stöd på vägen av psykologen som utredde sonen, och barnen förändras så mycket i den här åldern, det händer så mycket runt och med dem, så på sätt och vis kan jag känna att det är positivt att det får ta tid också.

Hur fungerar det i skolan för era barn?   

Tackar!

Är det något hab kan hjälpa till med egentligen? Jag vet inte riktigt vad det är okej att be om hjälp med.

Datorn fick han i ettan, han har stora problem med att skriva för hand och blir fort trött och då blir det helt oläsligt. Det är hans darrningar (tremor) som ställer till det. Arbetsterapeuten på sjukhuset tyckte att en dator skulle hjälpa honom och den beställde skolan tydligen direkt. Arbetshörnan fick han först i tvåan när han börjat i mindre (hörselanpassad klass, rena rama turen att han fick börja där) klass och läraren där inte ville plocka fram datorn stup i kvarten åt honom. Så jag har faktiskt inte gjort så mycket, det har mest varit deras idéer och initiativ.

I den hörselanpassade klassen har de dessutom arbetat mycket med sådant jag läst ska vara bra för barn med autism/asperger så vi har ju rena drömtillvaron jämfört med andra. Sonen behöver inte känna sig utpekad när de fortsätter med t.ex. de bildscheman de har för ingen i klassen vet att läraren brukar ha tagit bort dem nu när alla kan läsa. Sen så är det ju superbra för de nyanlända barnen som inte kan svenska också. WIn-win!   

OK. Jag har själv aldrig varit särskilt social, så jag mår inte dåligt av att sonen inte är så intresserad av kompisar. Jag märker ju att han är nöjd. Ibland har han dock sagt att han vill leka med någon och då får vi ju gå in och stötta på ett helt annat sätt än vi gjorde för storasyster i den åldern.

Sedan har även sonen och hans syster en ganska tajt relation så det blir mycket träning på samspel och lek med henne, vilket innebär mindre behov av andra kompisar.