EmmaAn

Äldre 4 Sep 19:45

258 svar

Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

Jag, kvinna 38 år (utan barn) träffade för snart 4 år sedan en underbar man (43 år). Han var då nyskild och hade en dotter på 4 år.
För 1,5 år sen sålde jag min lägenhet i stan och flyttade in i hans nybyggda, fina hus 4 mil utan för stan.
Jag insåg redan från början att jag aldrig skulle kunna bli lycklig eller känna mig hemma i hans hus även om det råkar vara ett superfint hus. Han har byggt det tillsammans med sin exfru (som han var gift med i 12 år) och är väldigt stolt över sitt livsprojekt...
När det blev klart att jag skulle flytta in gjorde han verkligen allt för att jag skulle trivas. Jag fick ett eget dressingrum, vi gjorde om sovrummet och lite annat smått o gott.
Trots alla tappra försök att få mig att trivas där är jag mest olycklig. Jag skäms för att jag verkligen inte har lust att hjälpa till med något alls vad gäller huset. Jag har 0 i engagemang.

Det gör ont att veta att han och hans ex byggde huset ihopa i väntan på deras dottern...
Jag försökte verkligen komma över dessa känslor ibörjan. Huset är ju så fint och vi bor ju billigt och bra där...

Men det gick inte.
Jag känner mig som en gäst i huset.

Jag talade om detta för min sambo och nu letar vi efter ett gemensamt hus.

Tyvärr måste vi stanna i denna lilla, tråkiga kommun eftersom dottern går i skola här och hennes mamma bor här.
Nu börjar vi närma oss mitt problem...

Jag är nämligen svartsjuk på mitt sk bonusbarn.
Jag vet utmärkt att det inte är hennes fel. Hon är oftast väldigt snäll och gullig mot mig och jag känner mig som en riktig bov som känner som jag gör.
Hon bor hos oss var annan vecka och de veckor hon är hos oss går jag bara och längtar tills fredagen då de ska byta... Och de veckor vi är själva njuter jag av att få ha min kille för mig själv, tyvärr börjar jag sedan på söndagen räkna ner dagarna tills hon kommer igen.. Typ -Usch, nu är det bara 4 dagar kvar...Något jag stör mig jättemycket på. Jag vill kunna njuta av varje dag, även när hon är hos oss.

Jag blir svartsjuk när de sitter och gosar i soffan, jag blir illa berörd när hon kommer in i vår säng men det som sårar riktigt mycket är känslan av att inte vara den enda för min man. Att hon går före, att mitt liv måste formas efter henne. Att han kan sakna henne när hon inte är hos oss. När jag är lycklig.. Det känns för hemskt!
Jag blir så ledsen när jag tänker på att hans högsta önskan är att jag ska ta henne till mig och älska henne som mitt eget barn.
Något som känns omöjligt.
Jag har berättat hur jag känner men känner mig ännu mer som en en elaking när jag berättar och ser hans lidande i ögonen.

Min ex och hans dåvarande fru förökte få barn i 6-7 år innan de tillslut lyckades med IVF.
När hon tillslut kom var lyckan fullständig.
Något som gör riktigt ont att tänka.
Att deras äktenskapet inte höll och att dottern blev ett sk skillsmässobarn bidrar säkert till den totala uppmärksamhet som hon hela tiden får av min sambo.
Jag förstår honom och jag tycker att han är en perfekt pappa. Han är dessutom noga med att inte göra saker som kan få mig att känna mig utanför.
-Vilket gör att jag känner mig ännu mer som en trotsig tonåring som blir sur för att allt ljus inte kan falla på mig...

Tankar jag brottas med är att han redan har gjort allt som jag skulle velat att vi 2 skulle göra ihopa.
Min dröm var att tillslut hitta den rätta, gifta oss, bygga bo, skapa ett liv ihop, skaffa barn ihop, dela vardagens lycka och problem tillsammans... En dröm jag vet
Nu blir jag så ledsen.. Jag har hittat min drömkille men han har redan gjort alla de där bitarna och dessutom måste mitt liv formas efter ett barn som han redan har gjort...

Jag måste desutom dras med att han pratar om de s.k. viktiga vardagsproblemen (dotterns skola, fritidsaktiviteter m.m) med sin ex.
De har en ganska bra relation, jag är dock inte speciellt svartsjuk på henne, jag känner så pass mycket kärlek från min sambo och vet att deras relation är över så det oroar mig inte nämnvärt (något positivt i alla fall).

Det har blivit så att jag håller mig undan varannan vecka då hon bor hos oss, jag jobbar länge och kommer hem när hon somnat. Detta är ett sätt för mig att få det hela att fungerar men jag vet att det sårar min sambo.
Han vill så gärna att jag deltar i deras vardag men jag blir så ledsen inombords när vi gör saker ihop.
Inom mig blöder det när vi gör familjeaktiviteter men jag är väldigt noga med att inte låta dottern ana hur jag känner. ingen annan heller för den delen... Utåt sett verkar nog allt vara väldigt bra...
-Inom mig håller jag på att gå upp i limningen när hon t.ex kommer in i vår säng och ska mysa eller när min sambo kör i 190 för att hinna hem i tid för att hämta på fritids...

Nu har vi bestämt att försöka skaffa ett gemensamt barn. Eftersom hans dotter kom till genom IVF och felet låg hos min kille måste även vi genomgå en sk IVF och det är inte säkert att det går.

Detta sätter igång obehagliga tankar hos mig...
-Är det verkligen rätt etiskt? -Tänk om det blir fel... -Vi är kanske för gamla? -Vill jag verkligen ha barn? Det är kanske bara för att jag tror att jag ska komma bättre in i familjelivet om jag också får ett barn?
Då slipper jag känna mig så utanför när han har fullt upp med sin dotter, eller inte?
-Hur ska han orka med ytterligare ett barn, han som redan är slut efter en dag med arbete, hämtning i skola, mat, läxor, aktiviteter mm...

När jag berättade att jag ville att vi skulle försöka skaffa ett gemensamt barn sa han att han ska göra allt han kan för att vi ska få ett barn men att han inte kan begära att få ytterligare ett barn... Han har ju redan fått en dotter.... trots att det inte skulle gått...
Jag förstår hur han tänker på ett vis men jag blir så ledsen Varför ska jag lida för att han redan har barn?

Jag vill ju att det ska vara första gången för honom med.. Jag vill att han också ska vara förväntansfull och pirrig.. Men nu börjar jag fundera på om det kanske inte blir bra ändå.

Hur ska han ha tid för båda? Tänk om jag kommer bli ännu mer svartsjuk?

Jag vet varken ut eller in längre..

Jag vet bara att jag blir galen av att hon bestämmer över hur mitt liv ska formas...
Var och hur jag måste bo, var mitt eventuella barn ska växa upp m.m
Men värst av allt är den saknad min sambo kan känna när hon inte är hos oss. En saknad som jag inte kan råda bot på. Detta får mig att känna en otroligt stor svartsjuka, sorg och uppgivenhet.

Jag tror att man kan lära sig hantera och ändra sitt sätt att tänka, men hur?
Jag vill inte vara svartsjuk på hans barn. Det är som sagt ett barn för jösse namn!
Jag vet att hon inte hotar kärleken han känner för mig.. Ändå känner jag som jag gör.. Vad ska jag göra?

Kommer det bli bättre om vi skaffar ett gemensamt barn??? När vi hittar ett gemensamt hus???
Kommer jag att förstå bättre om jag får ett eget barn?

Finns det någon annan som känner igen situationen?

-Tror ni att jag kan förändra mina tankar med hjälp av terapi eller något? Vart vänder man sig då? Vi bor utanför Malmö.

Tacksam för all hjälp!!! <3

Anonym (Rymligt häruppe)

Äldre 9 Sep 11:57

#231

päronsplitt skrev 2013-09-09 11:25:52 följande:

Klart det är styvföräldern det är den som uttalar sig eller hndlar som ska ta ansvaret inte den andra, sen vet du juinte hur det ser ut för dom .

Det yttersta ansvaret för barnens väl och ve faller väl till slut på den biologiska föräldern? Om den biologiska föräldern väljer att fortsätta leva tillsammans med en partner som öppet talar illa om barnen, eller säger till dem att han/hon inte önskar att de finns, så ligger väl självfallet det yttersta ansvaret på dem - eller hur?

Men det är alltid lättare att skylla på tredje part - istället för att se att det finns fler som har skuld i att ett barn inte är tryggt i sin familjesituation. Inklusive de biologiska föräldrarna!

Nej jag vet inte hur det ser ut hos dem, men Axella ger väldigt klart uttryck för att det var styvpappan som bar ansvaret, hon nämner inte med ett ord att hennes mamma skulle ha sagt till mannen att flytta på sig i soffan för att hon vill sitta med sina barn istället - vilket kanske hade varit det naturliga om nu barnen mådde så dåligt av att "skuffas undan" från sin mamma? Eller tala om för styvpappan, att när du reser bort så blir nog barnen också jätteglada om de får något av dig, något litet. Var tar mammans ansvar i det här vägen? Vad gjorde mamman för att hennes barn inte skulle känna sig oönskade?

Och påståendet att barn har störst "rätt" till mammans närhet är ju bara dumt. Alla barn har rätt till närhet, trygghet och kärlek, men de står inte alltid först i kön till det. Ibland är det en vuxens behov som måste gå först. Alla i en familj är lika viktiga. Som ngn skrev - det är kärlek från olika konton, det är ingen tävling. För mig är det viktigt att mina barn ser, och vet, att ibland går deras bonussyskons behov före deras, ibland min makes - ibland till och med mina! Jag vill att mina barn ska lära sig att se individens behov, inte utifrån roll eller status eller ålder, utan utifrån behovet i sig. Alla räknas lika mycket i vår familj. Alla är lika viktiga.

päronsplitt

Äldre 9 Sep 12:07

#232

Anonym (Rymligt häruppe) skrev 2013-09-09 11:57:26 följande:

Det yttersta ansvaret för barnens väl och ve faller väl till slut på den biologiska föräldern? Om den biologiska föräldern väljer att fortsätta leva tillsammans med en partner som öppet talar illa om barnen, eller säger till dem att han/hon inte önskar att de finns, så ligger väl självfallet det yttersta ansvaret på dem - eller hur?

Men det är alltid lättare att skylla på tredje part - istället för att se att det finns fler som har skuld i att ett barn inte är tryggt i sin familjesituation. Inklusive de biologiska föräldrarna!

Nej jag vet inte hur det ser ut hos dem, men Axella ger väldigt klart uttryck för att det var styvpappan som bar ansvaret, hon nämner inte med ett ord att hennes mamma skulle ha sagt till mannen att flytta på sig i soffan för att hon vill sitta med sina barn istället - vilket kanske hade varit det naturliga om nu barnen mådde så dåligt av att "skuffas undan" från sin mamma? Eller tala om för styvpappan, att när du reser bort så blir nog barnen också jätteglada om de får något av dig, något litet. Var tar mammans ansvar i det här vägen? Vad gjorde mamman för att hennes barn inte skulle känna sig oönskade?

Och påståendet att barn har störst "rätt" till mammans närhet är ju bara dumt. Alla barn har rätt till närhet, trygghet och kärlek, men de står inte alltid först i kön till det. Ibland är det en vuxens behov som måste gå först. Alla i en familj är lika viktiga. Som ngn skrev - det är kärlek från olika konton, det är ingen tävling. För mig är det viktigt att mina barn ser, och vet, att ibland går deras bonussyskons behov före deras, ibland min makes - ibland till och med mina! Jag vill att mina barn ska lära sig att se individens behov, inte utifrån roll eller status eller ålder, utan utifrån behovet i sig. Alla räknas lika mycket i vår familj. Alla är lika viktiga.

Ja du , det blir ju något mellan som i detta fallet pappan och hans nya , Att mamman ska tvingas in i deras privata intriger är ju inte relevant , antingen är barnet välkommet eller ej om inte lämna över vårdnaden till mamman om dom två ska fortsätta tilsammans . Take it or leave it .

Anonym (Rymligt häruppe)

Äldre 9 Sep 12:23

#233

päronsplitt skrev 2013-09-09 12:07:15 följande:

Ja du , det blir ju något mellan som i detta fallet pappan och hans nya , Att mamman ska tvingas in i deras privata intriger är ju inte relevant , antingen är barnet välkommet eller ej om inte lämna över vårdnaden till mamman om dom två ska fortsätta tilsammans . Take it or leave it .

Den mamma jag refererade till i mitt inlägg var inte mamman i TS och hennes sambos fall, utan mamman till Axelia, som uppenbarligen inte tog sitt ansvar när HENNES sambo inte behandlade HENNES barn på ett sjysst sätt.
Jag har aldrig menat att mamman i TS fall skall dras in i deras familjeangelägenheter. Jag har svarat på Axelias inlägg. Blir svårt att följa med i syftningarna ibland. Men mina senaste inlägg har varit reaktioner på Axelias inlägg.

päronsplitt

Äldre 9 Sep 12:28

#234

päronsplitt skrev 2013-09-09 12:07:15 följande:

Ja du , det blir ju något mellan som i detta fallet pappan och hans nya , Att mamman ska tvingas in i deras privata intriger är ju inte relevant , antingen är barnet välkommet eller ej om inte lämna över vårdnaden till mamman om dom två ska fortsätta tilsammans . Take it or leave it .

Och då har ts redan sagt sitt tycke och vad hon känner då bör man ta det som är sagt och fatta beslut därefter och inte sitta och hoppas på att ts kanske ska ändra sina känslor , det är bara dumt att hoppas på sådant .

päronsplitt

Äldre 9 Sep 12:33

#235

Anonym (Rymligt häruppe) skrev 2013-09-09 12:23:57 följande:

Den mamma jag refererade till i mitt inlägg var inte mamman i TS och hennes sambos fall, utan mamman till Axelia, som uppenbarligen inte tog sitt ansvar när HENNES sambo inte behandlade HENNES barn på ett sjysst sätt.
Jag har aldrig menat att mamman i TS fall skall dras in i deras familjeangelägenheter. Jag har svarat på Axelias inlägg. Blir svårt att följa med i syftningarna ibland. Men mina senaste inlägg har varit reaktioner på Axelias inlägg.

ok , vi pratade om olika fall(-: tänker rent allmänt med liksom .

Anonym (Rymligt häruppe)

Äldre 9 Sep 12:40

#236

päronsplitt skrev 2013-09-09 12:28:25 följande:

Och då har ts redan sagt sitt tycke och vad hon känner då bör man ta det som är sagt och fatta beslut därefter och inte sitta och hoppas på att ts kanske ska ändra sina känslor , det är bara dumt att hoppas på sådant .

Och TS gör ju då exakt det som ni anser att hon bör göra. Att det är hon och bara hon som är ansvarig för situationen och hon söker hjälp för det.

Så då måste ju TS i era ögon göra helt rätt. Hon ber om hjälp. Att hoppas att saker kan bli bättre kan väl aldrig vara dumt? Saker kan självklart bli bättre.

Men, hade hon inte tagit sitt ansvar (som styvpappan i Axelias fall inte verkar ha gjort) och TS sambo (dvs pappan i det här fallet) inte gjort ett skit för att situationen skulle bli bättre för hans barn så brister han i sitt föräldraansvar. Och när barnen växer upp, som i Axelias fall, så ska ju då barnen inte lägga skulden på styvföräldern utan på den biologiska föräldern, som trots att han/hon såg att styvföräldern inte tog ansvar för en förändring, inte själv tog sitt ansvar och antingen ändrade sitt beteende mot barnen eller lämnade relationen. Det är inte en skuld man kan lägga på styvföräldern.

Fånga dagen

Äldre 9 Sep 13:07

#237

Anonym (Rymligt häruppe) skrev 2013-09-09 12:40:05 följande:

Och TS gör ju då exakt det som ni anser att hon bör göra. Att det är hon och bara hon som är ansvarig för situationen och hon söker hjälp för det.

Så då måste ju TS i era ögon göra helt rätt. Hon ber om hjälp. Att hoppas att saker kan bli bättre kan väl aldrig vara dumt? Saker kan självklart bli bättre.

Men, hade hon inte tagit sitt ansvar (som styvpappan i Axelias fall inte verkar ha gjort) och TS sambo (dvs pappan i det här fallet) inte gjort ett skit för att situationen skulle bli bättre för hans barn så brister han i sitt föräldraansvar. Och när barnen växer upp, som i Axelias fall, så ska ju då barnen inte lägga skulden på styvföräldern utan på den biologiska föräldern, som trots att han/hon såg att styvföräldern inte tog ansvar för en förändring, inte själv tog sitt ansvar och antingen ändrade sitt beteende mot barnen eller lämnade relationen. Det är inte en skuld man kan lägga på styvföräldern.

Det håller jag med om. Trots det kan man ju ändå tycka att det är ett väldigt hjärtlöst uttalande av en vuxen att yttra sig så elakt om sitt "bonusbarn".

Anonym (Rymligt häruppe)

Äldre 9 Sep 13:42

#238

Fånga dagen skrev 2013-09-09 13:07:11 följande:

Det håller jag med om. Trots det kan man ju ändå tycka att det är ett väldigt hjärtlöst uttalande av en vuxen att yttra sig så elakt om sitt "bonusbarn".

Det kan man absolut tycka. Men det verkar ju som om TS är väl medveten om att hennes sätt att hantera det här inte är riktigt bra för någon inblandad och hon ber om hjälp. Så hjärtlös i sig är hon nog inte, även om hon just nu inte vet hur hon ska hantera situationen och komma vidare.

Känns som om TS och hennes familj trots allt har ganska goda chanser att få rätsida på det här. Med hjälp och stöd och kommunikation. Jag vägrar tro att dåliga situationer inte kan vändas till bra relationer. Allt kan bli bättre - om man vill. Och det verkar som om TS vill.

Men sök hjälp TS. Gå till en terapeut som kan hjälpa dig att bena ut vad som är vad i den här röran. För precis som det framkommit i så många trådar tidigare - när man börjar bena i problemet så är det väldigt sällan som barnet i sig är orsaken till att man mår dåligt, det är oftare det som sker och händer runt barnet som är problemet. Och det kan man lära sig att styra och hantera.

Anonym (jobbigt)

Äldre 9 Sep 15:12

#239

Hej TS, jag vet inte om du är kvar och läser här eller inte...

Men jag tycker det är jättebra att du vill försöka ändra hur du känner. Man måste komma ihåg att den enda som inte har ett val här är din mans dotter... Och hon lär nog märka hur du känner, hur mycket du än anstränger dig för att det inte ska märkas. Att innerst inne veta att man inte riktigt är önskad kan ställa till det för resten av livet för en individ. Så att försöka göra något åt det är väldigt viktigt. För dottern kan inget göra... Sen kan man kanske tycka att mycket ansvar ligger på din man också, det ligger liksom lite i hans föräldraansvar att se till att dottern har det bra på alla sätt.

Det jag reagerar lite på är hur du säger att du har hittat din drömkille MEN så har han redan barn, har redan upplevt allt du ville uppleva för första gången med honom, osv. Jag kan iofs förstå vad du menar, det är ju inga konstiga åsikter i sig. Men jag tror du glömmer att om det är det som är det viktigaste (dvs att ni får gå igenom graviditet, förlossning, att bli föräldrar för första gången mm) då är han ju faktiskt INTE din drömkille...
Om det viktigaste för dig istället är hur han är som person, vilka värderingar han har, hans personlighet och hur han får dig att må, osv. Då ska du kanske istället tacka hans dotter! Kom ihåg att han kanske inte alls hade varit den person han idag är, om han inte blivit förälder för 8 år sedan. Det är en viktig insikt.

Min man har iofs inte barn sedan tidigare, men han hade ett 20-årigt förhållande bakom sig när vi träffades. Precis i början så tänkte jag ofta på hur jag någonsin skulle kunna konkurrera med det. Med någon som han i princip hade vuxit upp med, utvecklats med osv. Så plötsligt slog det mig... utan denna kvinna han varit med innan hade han ju inte varit han. Hon hatade mig och behandlade mig väldigt illa, hotade mig osv, men någonstans i denna jobbiga situation så kunde jag plötsligt känna ett stort lugn och nästan tacksam.

Så jag tror det är viktigt att försöka se på sin partners 'bagage' som något viktigt, en del av honom, utan det hade han kanske inte varit så underbar...
Alla upplevelser vi har, stora som små, viktiga som oviktiga, alla bidrar till att göra oss till den vi är idag. Och älskar du din man så är det säkerligen bl.a. tack vare att han har och älskar sin dotter. Det är också tack vare hans exfru och huset de byggde osv. Allt har skapat Honom! Och nu har han valt dig. Den person han idag är, vill nu spendera sitt liv med dig. Och sin dotter... och förhoppningsvis ert gemensama barn...

Ess

Äldre 9 Sep 16:53

#240

Anonym (Rymligt häruppe) skrev 2013-09-09 11:57:26 följande:

Det yttersta ansvaret för barnens väl och ve faller väl till slut på den biologiska föräldern? Om den biologiska föräldern väljer att fortsätta leva tillsammans med en partner som öppet talar illa om barnen, eller säger till dem att han/hon inte önskar att de finns, så ligger väl självfallet det yttersta ansvaret på dem - eller hur?

Men det är alltid lättare att skylla på tredje part - istället för att se att det finns fler som har skuld i att ett barn inte är tryggt i sin familjesituation. Inklusive de biologiska föräldrarna!

Nej jag vet inte hur det ser ut hos dem, men Axella ger väldigt klart uttryck för att det var styvpappan som bar ansvaret, hon nämner inte med ett ord att hennes mamma skulle ha sagt till mannen att flytta på sig i soffan för att hon vill sitta med sina barn istället - vilket kanske hade varit det naturliga om nu barnen mådde så dåligt av att "skuffas undan" från sin mamma? Eller tala om för styvpappan, att när du reser bort så blir nog barnen också jätteglada om de får något av dig, något litet. Var tar mammans ansvar i det här vägen? Vad gjorde mamman för att hennes barn inte skulle känna sig oönskade?

Och påståendet att barn har störst "rätt" till mammans närhet är ju bara dumt. Alla barn har rätt till närhet, trygghet och kärlek, men de står inte alltid först i kön till det. Ibland är det en vuxens behov som måste gå först. Alla i en familj är lika viktiga. Som ngn skrev - det är kärlek från olika konton, det är ingen tävling. För mig är det viktigt att mina barn ser, och vet, att ibland går deras bonussyskons behov före deras, ibland min makes - ibland till och med mina! Jag vill att mina barn ska lära sig att se individens behov, inte utifrån roll eller status eller ålder, utan utifrån behovet i sig. Alla räknas lika mycket i vår familj. Alla är lika viktiga.

Verkligen bra skrivet!

Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

INNEHÅLL