Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

Hm, jag och mina barns pappa har alltid suttit bredvid varandra i soffan. Och även med min nye man så har vi en soffa och barnen en. När jag ramlar ner i soffan vid kvällens slut, så vill jag göra det i min mans famn. Innebär det att jag inte älskar mina barn? Nope - men den platsen är min :)

Ingen i någon famlij har "störst" rätt till närhet. Alla har rätt till närhet vid olika tillfällen. Även barn måste lära sig att respektera och inse att ibland går en annan persons behov före deras egna. 

Så dina exempel känns inte som om de var den verkliga orsaken. Hur kom det sig att din mamma inte lyckades göra dig så trygg i HENNES kärlek till dig, så att du kände dig så hotad av din styvfar? Allt det du beskriver som din styvfars fel, låter mer som att din mamma inte lyckades fostra dig till en trygg individ. Och det var HENNES ansvar. Inte din styvfars.... Hur kunde din mamma få dig att känna dig så oönskad? Hur förklarar hon sig idag om du pratar med henne om det? Vad har hon för ursäkt och förklaring till att hon inte såg ditt behov av henne?

Och TS gör ju då exakt det som ni anser att hon bör göra. Att det är hon och bara hon som är ansvarig för situationen och hon söker hjälp för det.

Så då måste ju TS i era ögon göra helt rätt. Hon ber om hjälp. Att hoppas att saker kan bli bättre kan väl aldrig vara dumt? Saker kan självklart bli bättre.

Men, hade hon inte tagit sitt ansvar (som styvpappan i Axelias fall inte verkar ha gjort) och TS sambo (dvs pappan i det här fallet)  inte gjort ett skit för att situationen skulle bli bättre för hans barn så brister han i sitt föräldraansvar. Och när barnen växer upp, som i Axelias fall, så ska ju då barnen inte lägga skulden på styvföräldern utan på den biologiska föräldern, som trots att han/hon såg att styvföräldern inte tog ansvar för en förändring, inte själv tog sitt ansvar och antingen ändrade sitt beteende mot barnen eller lämnade relationen. Det är inte en skuld man kan lägga på styvföräldern.