Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

De kanske är så att de som förstår TS situation har lite rymligare hjärnor och kan se och tänka lite utanför sina egna referensramar och känslor?

Och kan se att det ligger så mycket mer bakom TS känslor än att det finns ett bonusbarn med i bilden... 

Och även kan utläsa ur TS berättelse att hon vill komma tillrätta med problemen, genom att få hjälp. Men vad vet jag?

Hm, jag och mina barns pappa har alltid suttit bredvid varandra i soffan. Och även med min nye man så har vi en soffa och barnen en. När jag ramlar ner i soffan vid kvällens slut, så vill jag göra det i min mans famn. Innebär det att jag inte älskar mina barn? Nope - men den platsen är min :)

Ingen i någon famlij har "störst" rätt till närhet. Alla har rätt till närhet vid olika tillfällen. Även barn måste lära sig att respektera och inse att ibland går en annan persons behov före deras egna. 

Så dina exempel känns inte som om de var den verkliga orsaken. Hur kom det sig att din mamma inte lyckades göra dig så trygg i HENNES kärlek till dig, så att du kände dig så hotad av din styvfar? Allt det du beskriver som din styvfars fel, låter mer som att din mamma inte lyckades fostra dig till en trygg individ. Och det var HENNES ansvar. Inte din styvfars.... Hur kunde din mamma få dig att känna dig så oönskad? Hur förklarar hon sig idag om du pratar med henne om det? Vad har hon för ursäkt och förklaring till att hon inte såg ditt behov av henne?

Obegripligt för mig också. Och det är en av anledningarna till att jag inte förstår hur man kan lägga ansvaret på styvföräldern i såna här frågor...

Och jag tror att just det faktum att en mamma i det här fallet, väljer att fortsätta leva med en man som uttalar sig så om hennes barn, inte är den bästa på att ge sina barn en trygg och kärleksfull uppfostran. Även mamman tar ju styvpappans parti.

Är man trygg i sin förvissning att mamma finns där för mig och älskar mig, så är man också trygg nog att veta att mamma hanterar styvpappans ovilja på ett bra sätt. Eller lämnar honom.

Vilket uppenbarligen den här mamman inte gjort. Så det är väl klart det har stor betydelse hur trygg man är i sin relation med sin biologiska mamma/pappa om man har en styvförälder som inte kan hantera familjesituationen. 

Det yttersta ansvaret för barnens väl och ve faller väl till slut på den biologiska föräldern? Om den biologiska föräldern väljer att fortsätta leva tillsammans med en partner som öppet talar illa om barnen, eller säger till dem att han/hon inte önskar att de finns, så ligger väl självfallet det yttersta ansvaret på dem - eller hur?

Men det är alltid lättare att skylla på tredje part - istället för att se att det finns fler som har skuld i att ett barn inte är tryggt i sin familjesituation. Inklusive de biologiska föräldrarna!

Nej jag vet inte hur det ser ut hos dem, men Axella ger väldigt klart uttryck för att det var styvpappan som bar ansvaret, hon nämner inte med ett ord att hennes mamma skulle ha sagt till mannen att flytta på sig i soffan för att hon vill sitta med sina barn istället - vilket kanske hade varit det naturliga om nu barnen mådde så dåligt av att "skuffas undan" från sin mamma? Eller tala om för styvpappan, att när du reser bort så blir nog barnen också jätteglada om de får något av dig, något litet. Var tar mammans ansvar i det här vägen? Vad gjorde mamman för att hennes barn inte skulle känna sig oönskade?

Och påståendet att barn har störst "rätt" till mammans närhet är ju bara dumt.  Alla barn har rätt till närhet, trygghet och kärlek, men de står inte alltid först i kön till det. Ibland är det en vuxens behov som måste gå först. Alla i en familj är lika viktiga. Som ngn skrev - det är kärlek från olika konton, det är ingen tävling. För mig är det viktigt att mina barn ser, och vet, att ibland går deras bonussyskons behov före deras, ibland min makes - ibland till och med mina! Jag vill att mina barn ska lära sig att se individens behov, inte utifrån roll eller status eller ålder, utan utifrån behovet i sig. Alla räknas lika mycket i vår familj. Alla är lika viktiga.

Den mamma jag refererade till i mitt inlägg var inte mamman i TS och hennes sambos fall, utan mamman till Axelia, som uppenbarligen inte tog sitt ansvar när HENNES sambo inte behandlade HENNES barn på ett sjysst sätt. 
Jag har aldrig menat att mamman i TS fall skall dras in i deras familjeangelägenheter. Jag har svarat på Axelias inlägg. Blir svårt att följa med i syftningarna ibland. Men mina senaste inlägg har varit reaktioner på Axelias inlägg.

Och TS gör ju då exakt det som ni anser att hon bör göra. Att det är hon och bara hon som är ansvarig för situationen och hon söker hjälp för det.

Så då måste ju TS i era ögon göra helt rätt. Hon ber om hjälp. Att hoppas att saker kan bli bättre kan väl aldrig vara dumt? Saker kan självklart bli bättre.

Men, hade hon inte tagit sitt ansvar (som styvpappan i Axelias fall inte verkar ha gjort) och TS sambo (dvs pappan i det här fallet)  inte gjort ett skit för att situationen skulle bli bättre för hans barn så brister han i sitt föräldraansvar. Och när barnen växer upp, som i Axelias fall, så ska ju då barnen inte lägga skulden på styvföräldern utan på den biologiska föräldern, som trots att han/hon såg att styvföräldern inte tog ansvar för en förändring, inte själv tog sitt ansvar och antingen ändrade sitt beteende mot barnen eller lämnade relationen. Det är inte en skuld man kan lägga på styvföräldern.

Det kan man absolut tycka. Men det verkar ju som om TS är väl medveten om att hennes sätt att hantera det här inte är riktigt bra för någon inblandad och hon ber om hjälp. Så hjärtlös i sig är hon nog inte, även om hon just nu inte vet hur hon ska hantera situationen och komma vidare.

Känns som om TS och hennes familj trots allt har ganska goda chanser att få rätsida på det här. Med hjälp och stöd och kommunikation. Jag vägrar tro att dåliga situationer inte kan vändas till bra relationer. Allt kan bli bättre - om man vill. Och det verkar som om TS vill.

Men sök hjälp TS. Gå till en terapeut som kan hjälpa dig att bena ut vad som är vad i den här röran. För precis som det framkommit i så många trådar tidigare - när man börjar bena i problemet så är det väldigt sällan som barnet i sig är orsaken till att man mår dåligt, det är oftare det som sker och händer runt barnet som är problemet. Och det kan man lära sig att styra och hantera.