Någon mer som precis fått mf och vill försöka igen?

Idag blev det ett digitalt test ????

Jag måste fråga...
Jag pratade med KK i går och hon sa att jag skulle ta ett nytt test om ett par dagar för att se att jag verkligen inte är gravid och jag tänkte att de kan jag ju inte vara. Alla symptom utom illamåendet försvann med blödningen. Och illamåendet tänker jag beror på spänningen då jag har mycket psykiskt press på mig just nu. 
Hur tänker ni? Kan man vara gravid utan att känna något efter att man blött? Jag är skeptisk, men vad tror ni?

Jag har en tid för missfallsutredning nu i Mars hos en annan klinik och då ska jag prata med dem om det. men jag tror inte jag har något kvar för jag känner mig inte speciellt gravid...

Jag har inte fått ut några klumpar. Får man alltid det trots att fostret bara var ett par veckor gammalt?

Hej! Kanske kan den här tråden vara något för mig. Känns så tomt nu när graviditetstrådarna jag skrivit i inte funkar längre. Är mitt i mitt missfall. Fick det konstaterat på vul igår (7+6). Bröt ihop totalt då vi längtat så efter detta. 

Har två barn, men detta var min fjärde graviditet så detta är mitt andra missfall.

Jag sörjer det liv som inte fick bli, men längtar också efter att få försöka igen.

E2012smamma - jag hade Bim imorgon men testen började bli så starka att jag började tro på det.

Har kommit mer blod idag. Känner mig helt dränerad. 3 missfall 5 månader..,,

Jag håller med dig om att det testas alldeles för tidigt. Kommer det en blödning till BIM så ska ju inte det r'knas som ett missfall egentligen. Men jag har också hört om många som haft stora blödningar och det har ändå varit en bra graviditet och allt har varit bra. 
Jag har BIM på lördag (15e) och jag är så tveksam till om jag ska ta o testa eller inte. Tog ett test igår för nyfikenhets skull eftersom det hette testa tidigt men det var såklart negativt. Hade inte förväntat mig annat heller eftersom det är så tidigt. Men jag har köpt hem tester från testlagret.... och nu är jag så osäker... just för att det är så stor chans att det kan hända till bim ändå. Man blir ju så besviken! Samtidigt är jag en testoman som du....

Ibland så vänder bara känslorna.  Jag blir så ledsen när tjejer i tråden plussar och får missfall igen. Andra eller tredje gången... eller ännu fler gånger!  Livet är så orättvist. 

Jag vet att ni har skrivit det innan, att veckan innan BIM bara är jobbig och jag var naiv att tro att jag skulle hantera det bra. Jag tänker inte på annat! Jag känner efter i varenda litet skrymsle och känner mig inte alls gravid. Inte som förra gången jag plussade när jag kände lite överallt. 

Så blir jag ledsen och tänker på allt som kunde ha varit, jag tänker på min lillasyster som har sin bebis nu och jag tänker på min brors sambo som har en i magen och känner mig så tom och sabbad. Jag vill bara att det ska bli fredag så jag får veta, men först måste jag jobba en hel jäkla vecka. Det känns som en evighet och i likhet med flera andra här så har jag också ont i magen på söndagarna innan arbetsveckan börjar.

Nu i veckan ska vi bestämma våra semestrar och alla i arbetslaget har önskat samma veckor. Som vanligt blir det  dom med små barn som får alla veckor som de har önskat och vi andra får nöja oss med resten. 

Fick dessutom en kass löneökning i senaste lönerevisionen. Facket sa till mig att enda sättet för mig att få upp min lön var att bli föräldraledig så att jag kan löneinplaceras när jag kommer tillbaka. Jag har jobbat 5 år på detdär jäkla stället, och en annan tjej i min ålder som har varit anställd under lika lång tid har fött två barn under tiden (och knappt varit där), hon han en högre lön än vad jag har nu! Känns jävligt rättvist!

Har en riktigt låg kväll.

Jag fick oxå på dag 23.. Och blev så besviken. Hade alla möjliga symtom och var nästan säker på att det tagit sig:(

Beklagar att det inte blev någon 2014 barn för er. Vi fortsätter och hoppas...

Augusti: tack för pepp. Vad är det för fel på karlarna? Är det verkligen så svårt att förstå att det är jobbigt att se bebisar när man själv sörjer ? Blir helt galen på min. Tycker han hanterade det sista missfallet ( som var värst, då vi hann se ett tickande hjärta) jättedåligt och jag har varit så besviken och arg på honom. Vi har typ bråkat varje dag sedan dess och självklart blir jag inte med barn då... Allt är som en ond cirkel. Vill bara rymma från allt. Tycker så synd om mig och känner att jag måste ladda hela denna vecka för att stå ut med andras babylycka till helgen när vi ska på dop . Jag har passerat avundsjukan och gått över till bitter :(

Trist! Om nu cykeln ändras så ändras väl tidpunkten för nästa äl. Är maken bort ändå?