• Solros78

    Någon mer som precis fått mf och vill försöka igen?

    F89 skrev 2014-01-30 11:00:23 följande:
    När jag var på VUL hos gyn för 15 dagar sedan så fanns inga äggblåsor utan bara "svarta prickar". Så ser det ut när äggblåsorna har lossat och man har/nyss har haft mens. Sen byggs äggblåsorna successivt upp igen.

    Läste då och minns inte exakt men har för mig att det någonstans stod att blåsorna i snitt växer 2 mm per dygn och att de släpper när de är runt 20 mm (väldigt osäkra källor här!)
    Innebär det då att av de äggblåsor man har så lossar än vid äl och resten vid mens?

    Men kan man se om man haft äl men innan mens?
  • Solros78
    Bambi32 skrev 2014-01-30 17:24:01 följande:

    Hej Trodde allt var över och mått bra i 2 v. Fick ofostrig graviditet och fick ta cytotec piller 2gånger olika dagar då allt inte kom ut första gången. Första gången gjorde asont och har verkligen mått skit. 2a gången kändes det inte alls och en stor klump kom ut med morgonkisset. Varit heeeeelt övertygad om att allt är ute men gjorde en kontroll igår hos gyn. Nej allt är inte ute. En liiiten hinna typ 1 cm finns kvar och sitter fast och måste nu skrapas. Har tid om cirka 2 v vet ej när exakt då de inte ringt än. Mår skit..igen..alltså tre jävla försök måste jag genomlida innan jag har fått ut allt..hur ska jag orka? Livrädd för skrapning då de inte pratat så gott om det tidigare...hjälp :(


    Men åh stackare, vad dubbeljobbigt!
  • Solros78
    dreams85 skrev 2014-01-30 20:22:15 följande:

    Jag sitter och brottas med mina känslor efter senaste mf. Tycker det känns konstigt att jag inte är mer ledsen..på något sätt känns det som att det aldrig hänt, som att jag aldrig var gravid. Eller är det så att jag bara trycker bort allt?

    Vet inte om det är för att jag var så inställd på mf eftersom jag nyss haft ett och att besvikelsen därför inte blev lika stor, eller om det är för att jag bara hann veta om graviditeten i två veckor och aldrig hann ta in det riktigt? Förra gången hade jag ju inga mf i bagaget och hann vara gravid i nästan två månader.

    Kan inte heller sluta tänka på att något kändes fel redan från början när jag plussade och att jag liksom någonstans förstod att det inte skulle gå vägen. Tog test på BIM och BIM+1 och de var väldigt svaga, tror inte jag fått så svaga på BIM i de andra graviditeterna. Dessutom tog det väldigt lång tid innan båda strecken på testet blev lika starka, det tog mer än en vecka och det har det aldrig gjort förutom

    Jag kanske bara svamlar...någon som känner igen sig i mina tankar?


    Jag har precis samma upplevelse. Ma i v 10 i höstas, hade hunnit se hjärtat slå och skriva in mig på mvc, besvikelsen satt i länge, men även det kroppsliga satt i längre.

    Januari mf i v 6 typ, kroppsligt gick det jättefort och mentalt, ja besviken och ledsen men när jag väl hade insett faktum och gråtit över det så har jag bara fokus framåt.

    Men jag tycker inte det är konstigt. Man vet nu att mf är jättevanligt, att man själv inte kan påverka det och att man inte kan göra mer än försöka igen. Man måste liksom inte må dåligt över det. För mig har de här missfallen varit en stor besvikelse över de planer som inte blev men jag sörjer inte ett barn för det var inget barn ännu för mig. Jag vill bara bli gravid igen och tycker att alla rekommendationer om att vänta en mens för att man ska läka psykiskt är jättemärkliga, de verkar utgå från att man måste må dåligt men alla gör ju inte det. Jag mår bra!
  • Solros78

    Hurra vad glad jag blev idag, kroppen fungerar! Alla tecken i veckan har ju tytt på äl men det är så skönt när även testet säger det, jag litar inte på det annars. Problemet är bara att maken är sjuk, jätteförkyld, så hur det ska gå med sex vet jag inte. Jag vågade inte ens berätta för honom om testet pga det i morse...

  • Solros78
    dreams85 skrev 2014-01-30 21:33:02 följande:



    Skönt att höra att det är fler som känner likadant!

    Jag grät typ en timme nu vid senaste mf och sen kände jag bara för att se framåt.

    Efter mitt MA i december ville jag inte heller vänta en mens med att försöka. Även om jag var jätteledsen och nere så ville jag börja igen för det var liksom det enda jag kunde göra för att gå vidare. Jag blev ju gravid på första ÄL men när även det slutade i mf så kommer jag vänta ett tag med att försöka igen. Det ska ju inte vara större risk för mf bara för att man blir gravid direkt och jag tror egentligen inte att det var därför jag fick mf igen men nu känns det ändå bäst, rent psykiskt, att vänta ett tag. Konstigt dock att de har en "mall" för när man ska vara redo.

    Förstår precis hur du menar med att man är besviken över de planer som inte blev men att man inte såg det som ett barn, så var det verkligen den här gången. Förra gången däremot kändes det mer som att det var ett barn jag förlorade, kanske för att jag hunnit gå till vecka tolv och var så nära den där "magiska 12-veckors gränsen" (som jag för övrigt inte tror ett skit på längre).
    Första gången är ju värre också för att man inte varit med om det tidigare, hela upplevelsen var ny. Nu blev det liksom mer medicinskt än känslomässigt kände jag.

    Och ja, det är jättestor skillnad på hur långt man gått, i vecka 5-6 är det i magen som ev är där så litet att inte ens ultraljudet ser något och jag behövde inte känna något som kom ut, det är skillnad.
  • Solros78
    Tinnis skrev 2014-01-30 22:45:05 följande:
    Jag var också i v 10 och känner som du i sorgen om det som aldrig blev. Den första veckan kändes det som att jag hade förlorat en del av mig, sen har jag till stor del sörjt den framtiden som jag längtade så mycket efter och som jag trodde skulle bli nu. Allt kändes så perfekt..

    Jag har hört flera olika rekommendationer. De som har sagt att jag bör vänta en mens har inte sagt varför, och jag har inte kommit mig för att fråga. En läkare sa att det inte var några problem att försöka direkt sa bara att kroppen kan hantera missfall och att så fort ägglossningen väl är igång så är kroppen också redo att ta emot en graviditet. 
    Nej just besvikelsen över att inte få en vårbebis, att inte få gå på fl i mars, att inte kunna berätta för storasyskonen som jag längtat så efter i oktober osv, allt det var det tyngsta.

    Nej jag resonerar så att får jag äl och för min del har ju också gyn sett att livmodern är ren och fin, då ser jag ingen anledning att vänta. I höstas fick jag inte äl förrän efter två månader så då var väl kroppen inte redo.
  • Solros78
    E2012smamma skrev 2014-01-31 07:41:09 följande:
    Woho vad bra!!

    Nä men säg inget. Förför honom bara så slipper han pressen :)
    Fast vårt sexliv ser tyvärr inte ut så att jag bara kan förföra honom när han är sjuk, han skulle tro jag vore tokig eftersom vi båda vet att hans lust är på minus tio när han är sjuk... Dessutom vet han att jag väntar på äl nu.
  • Solros78
    Kirsten skrev 2014-01-31 07:50:10 följande:

    Härligt!:) Hoppas din man orkar ändå! Hos oss va det ju jag som va sjuk så fick spela lite extra pigg för att få till det, annars hade inte min sambo tyckt att det känts bra!;)
    Vi brukar bara köra ändå, och vara tydliga med att det här har inte med något annat än bebisverkstad att göra. Men det är ju han som måste fungera och inte vara helt utslagen...
  • Solros78
    Kirsten skrev 2014-01-31 08:03:45 följande:

    Skönt att ni är överens om det!:) Min sambo har lite svårt för det här bara barngörande och att "jag" bestämmer när!;)

    Du får säga till i god tid så han hinner ladda mentalt och med alvedon!:) Lycka till!
    Ok vad intressant! Hur resonerar han kring det? Är ni lika angelägna om barn och att satsa på sex vid äl eller vill han mer bara att blir det så blir det?

    Vi har alltid sett just den här delen som väldigt teknisk. Jag har kört med ältester sen jag ville bli gravid första gången osv.
Svar på tråden Någon mer som precis fått mf och vill försöka igen?