Orkar man med en tvåa?

Nä, min älskade lillunge var bara en veritabel katastrof första tre åren i sitt liv.
Hon var bestämd från dag ett. På BB försökte hon kravla sig ur famnen på mig, hon skrek som besatt dygnet runt om man inte bar henne. Hon ville aldrig bara vara still utan man var tvungen att bära henne upprätt och utåt för att hon skulle vara nöjd. Från nio månader till tre års ålder hade hon affektkramper, vilket i princip innebär att hon blev så förbannad att hon skrek tills hon svimmade så jag kunde aldrig låta henne vara när hon skrek för om hon tuppade av så kunde hon skada sig.
När hon började på förskolan så fick hon utbrott när de skulle äta, när de skulle gå in och om någon gjorde någonting dumt.
Hon pratade inte ett ord innan hon var runt 2 år utan skrek bara när hon ville någonting.
Sedan vid tre år så vände hon och blev världens underbaraste!
Hon är fortfarande speciell. Väldigt verbal och otroligt smart. Hon förstår grejer och samband som hennes syrra inte förstår (och då är hon inte född i farstun heller!). 
Humör har hon fortfarande. Hon växlar mellan att vara en liten sol till att bli ett åskmoln på två sekunder.

Jag kan säga att idag så är livet mestadels underbart. Jag tycker att båda ungarna är underbara och den yngre är fantastiskt rolig! Det går inte en dag utan att hon får alla i familjen att vika sig av skratt, men ett troll är hon. En riktig utmaning.

 

Underbar beskrivning!!! Ler stort 

Det där har man också fått itutat i sig att eftersom "ettan" är så okomplicerad och nöjd med allting så kommer "tvåan" vara ett monster som skriker 24/7. Vågar man ta den risken?  

Hur orkar man med att bära på någon dygnet runt? Och hur gör man med storasyster? 

Man orkar för att man måste.  
Storasyster hängde på hon. Jag blev ensam med barnen när den yngre var 5 månader så det var bara att göra det bästa av situationen.

Så kan ni fortsätta göra även med två barn. En av er tar hand om barnen medan den andre gör vad det nu är som ska göras.

Jag har två år och tre månader mellan mina och min erfarenhet är att: ja, det är en enorm skillnad då det gäller att få saker gjorda. Lillan är nu knappt två och storebror är nyss fyllda fyra. Såhär i backspegeln så var föräldraledigheten ett enda stort adrenalinpåslag (fast man kan ju minnas lite förvrängt också). Storebror var mitt i tvåårstrotset när han dessutom blev syskon med all den stress det innebar. Jag fick vakta lillasyster som en hök och dimmig av trötthet försöka ligga steget före för att tillgodose bägge barnens olika behov någorlunda. Jag hann sällan amma hela mål, utan det blev "småskvättar" här och där, vilket gjorde att hon behövde få tid att nattamma mycket (det är min teori i alla fall, hon åt mycket på nätterna sålänge vi helammade, men slutade nästan helt såklart hon kunde börja äta vanlig mat med oss i lugn och ro). 

Det var såklart många fina stunder med dessa underbara barn också, men det var en stor ansträngning att få den första tiden att fungera. Men man klarar det för att man måste och för att man är inställd på det.

I dag är livet lite enklare, men det är fortfarande högt tempo och vi ligger alltid efter med hemarbetet. Delvis så beror det nog också på att vi ofta prioriterar att göra saker tillsammans alla fyra, så vi är dåliga på att dela upp oss med varsitt barn. Det blir ju onekligen mer ineffektivt (även om vi kanske vinner annat, vad vet jag).

Storebror har nu plötsligt fått ett sug efter att gå hem till kompisar och leka, varpå man är ensam hemma med ETT barn.,, Vilken skillnad. Syskonen börjar också leka med varandra kortare stunder och om något år gör de säkert det än mer fungerande. 

Ja man har väl inget annat val. Strongt

I början var jag väldigt frustrerad över att vi fick så lite gjort här hemma när bara en kunde jobba men nu har jag vant mig och tycker det är viktigare att vara med lillan än ha en perfekt gård 

Jag är inte 40 ännu, men fyller 38. Jag har nyligen fått barn nummer tre. Jag har en 4-åring, en 5-åring och så minstingen på en månad. Syskonskap är verkligen det mest fantastiska jag upplevt. Barn är underbart, men att se sina barn knyta an till varandra och trygghet de har i varandra (trots alla triljoner konflikter) slår allt. Samtidigt så måste jag säga att det har varit perioder då det varit riktigt tufft med våra två äldsta täta barn. Och ja, det är stor skillnad att ha ett eller fler barn. Både när vi hade två och nu när vi har tre så känns det som om jag har egentid/semester när jag är med bara ett barn .

Jag tycker att är man en gammal förälder (är själv 40+) så "måste" barnet få syskon. De kommer att behöva det när mamma och pappa snabbt blir gamla. Att ha någon att minnas sin barndom med är viktigt!!
När mitt barn är 25 är jag pensionär och kanske har en massa krämpor. Då måste de vara flera och orka tillsammans. Min mamma har varit enda barnet och det var jättejobbigt för henne att sköta gamla föräldrar. 

 

Exakt det du beskriver är sånt jag funderar över. Hur orkar man? Att vi har djur (bl a häst jag försöker träna och tävla seriöst) och gård gör att man ibland river sitt hår och undrar hur i hela friden man ska mäkta med. 

Man ser ju syskon som leker och barnen har helt klart glädje av varandra. Ensambarn kan säkert ha minst lika skoj, vad vet jag? Är själv uppvuxen med två syskon och dagbarn i hemmet.