Bara en människa skrev 2013-07-28 23:20:40 följande:
Ja, absolut ska "tvåan" vara precis lika önskat som "ettan". Hur mitt hjärta ska klara av att älska en till lika mycket är dock en annan fråga... har ju redan gett hela mitt hjärta till vår lilla
Vad var det som var så hemskt? Var det överjävligt jobbigt? Förändrades allting i tillvaron?
Nä, min älskade lillunge var bara en veritabel katastrof första tre åren i sitt liv.
Hon var bestämd från dag ett. På BB försökte hon kravla sig ur famnen på mig, hon skrek som besatt dygnet runt om man inte bar henne. Hon ville aldrig bara vara still utan man var tvungen att bära henne upprätt och utåt för att hon skulle vara nöjd. Från nio månader till tre års ålder hade hon affektkramper, vilket i princip innebär att hon blev så förbannad att hon skrek tills hon svimmade så jag kunde aldrig låta henne vara när hon skrek för om hon tuppade av så kunde hon skada sig.
När hon började på förskolan så fick hon utbrott när de skulle äta, när de skulle gå in och om någon gjorde någonting dumt.
Hon pratade inte ett ord innan hon var runt 2 år utan skrek bara när hon ville någonting.
Sedan vid tre år så vände hon och blev världens underbaraste!
Hon är fortfarande speciell. Väldigt verbal och otroligt smart. Hon förstår grejer och samband som hennes syrra inte förstår (och då är hon inte född i farstun heller!).
Humör har hon fortfarande. Hon växlar mellan att vara en liten sol till att bli ett åskmoln på två sekunder.
Jag kan säga att idag så är livet mestadels underbart. Jag tycker att båda ungarna är underbara och den yngre är fantastiskt rolig! Det går inte en dag utan att hon får alla i familjen att vika sig av skratt, men ett troll är hon. En riktig utmaning.
