• Anonym (uppgiven)

    Behöver hjälp innan jag går under

    För att göra en väldigt lång historia lite kortare så har jag o mitt X varit separerade i ett par år nu. Vi har aldrig varit oense eller direkt bråkat under den tiden vi levde ihop men uppbrottet blev tufft. Jag lämnade honom och han blev mycket sårad och besviken över detta. Det fanns ingen annan med i bilden. Till en början var samarbete ok. Vi hade barnen (2st nu 8 och 9 år) vv och bytte när det behövdes samt planerade sommaren osv. Vi lämnade och hämtade mestadels genom dagis men även hemma hos varandra. Jag träffade en ny man(men lever ensam nu) och efter något år träffade han en ny kvinna. Först var allt ok även med det men sedan blev de gravida ganska så snart. Då började vårt samarbete försämras och till slut bli obefintligt. De gjorde klart för mig att jag inte hade något med dem att göra och hämtning och lämning skulle endast ske via dagis och skulle det ske hemma hos dem fick jag stå på andra sidan gatan, jag hade inte där och snoka enligt dem. Fick ibland tom lämna på dagis när jag var ledig för att de skulle hämta en kvart senare. Allt var enligt deras krav och önskningar. Passade det inte så kunde de hota med att då får barnen stanna hos dem hela helgen(när jag inte kunde hämta exakt när de tyckte och jag jobbade på dagen) eller tvärt om att då får barnen stanna hos dig hela helgen(när de visste att jag skulle jobba och inte kunde lösa det). Ganska så snart började barnen att kalla hans nya kvinna för mamma. Jag ifrågasatte det och barnen menade att annars blir hon ledsen, att hon inte kunde bli kallad för låtsasmamma el dyl, för då finns hon ju inte!? Barnen började bli mer och mer aviga till att komma till mig, många ggr fick jag höra att de skulle ju göra ngt roligt hos sin pappa "min helg" och kom ofta med detta på samma dag som jag skulle hämta och själv redan hade planer för oss. Varje gång vi skulle kommunicera så blev det bråk, ja varje gång som jag sa emot och inte samtyckte med mitt X. Fick höra saker som att jag varit en dålig mamma från dag 1, att barnen hellre ville att hans nya skulle vara deras mamma och att han tyckte synd om barnen som behövde vara hos mig. Till slut började barnen mer och mer uttrycka att de inte ville vara hos mig alls. Jag fick inte längre krama dem eller säga att jag älskar dem. Tom den yngsta som alltid varit riktigt mammig och försvarat mig inför sitt syskon tog avstånd. Fick höra saker som att fanns inte jag så spelade det ingen roll för då har de redan en annan mamma. Det värsta var när det var skolavsl el dyl, då är jag som luft. Barnen hälsar inte ens på mig. Jag tog kontakt med fam rätten och vi gick dit för samarbetssamtal och erbjöds flera eftersom de klart såg våra samarbetsproblem med X ville inte. Tog kontakt med en advokat men drog det inte längre än ytterligare ett samarbetssamtal som inte gav något då han inte ville fortsätta. En tid till gick och mitt äldsta barn började få mer och mer problem i skolan. Var utåtagerande och det fungerade inte varken under lektioner eller på raster. Var elak både mot lärare och andra barn. Skolkuratorn kopplades in men sen hände det inte så mycket där heller. Tog kontakt med min advokat igen och stämde X på boendet. Mestadels för att få allt mer strukturerat då det enda som det fanns struktur på var att vi hade vv och inget annat. Inga bestämmelser för lov eller högtider. Men även för att han intalade barnen att de själva får bestämma om allt vilket jag ansåg att de är för små för och att man inte skulle lägga ansvaret på barnen, att det inte var bra för dem att känna att de skulle behöva välja bort någon. Det blev TR, samarbetssamtal, TR, boende/umgängesutredning och TR igen..Efter utredningen så såg det inte så ljust ut för min del o min advokat föreslog förlikning. Vi förlikade och jag trodde att det kanske kunde leda till att samarbetet skulle bli bättre o barnen få lugn o ro. Så han blev boendeförälder o jag umgängesförälder fre- ons.  

    Det blev det inte. De skulle nu byta skola också. Jag bor kvar i den orten nuvarande skolan finns och han har flyttat en bit iväg, dock inom samma kommun. O när jag inte samtyckte blev det liv igen. Barnen som alltid haft sin trygga punkt i skolan tycker nu skolan är dålig, fröknarna dumma o att de inte har några vänner här. Vilket inte är sant. Vill även poängtera att barnen mest varit med sina kompisar när de varit hos mig. Nu har vi barnen i lite längre perioder under sommaren o när barnen nu kom till mig så är de åter igen väldigt vända emot mig. Ingenting är bra o de vill endast vara inne på sitt rum. Inte bada, inte vara med kompisar eller ens följa med till äventyrsland. Min äldsta säger att jag inte älskar henne, att hon inte är mitt barn. Den minsta är mest tyst. När jag frågar vad de vill göra så är svaret endast att de vill till sin pappa.

    Jag vet inte vad jag ska göra?! Jag är en helt normal mamma som bara vill att mina barn ska få må väl. Jag tycker inte om att bråka, är inte av den typen alls. Har ett ansvarsfullt jobb. Har försökt att aldrig baktala deras pappa oavsett vad jag tycker. Även försökt att inte visa för dem att jag blivit ledsen för att inte tynga dem med skuldkänslor. Sökt hjälp via öppenvården, BUP, kriscentrum, ja det mesta för att få rätsida på allt. Försökt samarbeta o hitta vägar för det OCH försökt hålla mig stark i allt detta. MEN nu är gränsen nådd för vad jag orkar. Jag vet inte vad jag ska göra. Oavsett hur mycket jag anstränger mig eller strider för mina barn så kommer de bara längre ifrån mig. 
    Så jag är tacksam för råd, tips och om ngn varit i samma situation?  
    Vill även tillägga att det finns mycket, mycket mer situationer att skriva om men det blev redan väldigt för långt så hoppas att ni förstår innebörden av mitt problem.
    Mvh  

  • Svar på tråden Behöver hjälp innan jag går under
  • minst

    Skickar en kram och hoppas att du orkar kämpa ett tag till! Om du är en fullt normal mamma, som du verkar i din TS, så kommer dina barn tacka dig en dag när de inser vad deras pappa och bonusmamma har gjort. Fortsätt att inte pata skit om deras pappa, det förlorar du bara själv på, utan prata om er tre. Vad säger barnen om du talar om som det är, att du faktiskt blir ledsen av att de inte vill vara hos dig? Är de arga för att de har fått flytta till pappa men inte vågar säga det?

  • Anonym (uppgiven)

    Tack. Jo när jag visar o säger att jag blir ledsen för att de inte vill vara hos mig så är de hårda som sten. Jag frågar vad jag kan förändra men de har inget svar. Det är bara bättre där. Där är de en familj. Jag vill också tillägga att jag nästan slutade med allt de klagade över i utredningen. Innan kunde vi träffa vänner, oftast med barn, de var med mig på fotboll mm men jag slutade med det, för att försöka göra som de ville ha det. Men det är fel på allt. Mat, kläder, deras rum. På mig. På allt.

  • SVBk4rr1ng

    Tror du att dina barn har det bra hos sin pappa? Är han en bra förälder? Är hans nya kvinna en bra bonusförälder tror du? Varför tror du själv att dina barn inte verkar trivas hos dig längre?

  • Lindsey Egot the only one

    Jag tror de hjärntvättar dina barn. Tyvärr men det är omöjligt för dig att bevisa det. Det enda du kan säga till dina barn att ingen annan än du kan verkligen veta om du älskar dom och det gör du verkligen.
    Sedan om de inte vill eller får kan du inte hjälpa men ingen annan kan komma och säga att du inte älskar dom för de är inte du och kommer aldrig bli det heller.

  • Anonym (kram)

    Åh, jag lider verkligen med dig! Jag säger bara kämpa, håll ut och ge aldrig upp...
    Hur arg, ledsen och förtvivlad du än blir försök vara stark och tydlig mot dina barn. Vad de än säger eller gör bedyra din kärlek och att du alltid kommer älska dem, och tala aldrig aldrig illa om deras pappa eller den andra kvinnan. Barn kan inte sortera sina känslor och om du är den trygga lugna vuxna så kommer det vända till slut, även om vägen dit är lång.

    Jag har gått igenom samma sak med skillnaden att min man misshandlade mig i flera år och sedan duperade alla myndigheter att få boendet med barnen. Jag "förlorade" mina barn i 9 år då jag bara var umgängesförälder, men plötsligt händer det! Jag gav aldrig upp och idag är jag mamma igen på riktigt, så snart mina barn fyllde 16 flyttade dom hem igen och de gjorde valet själva. Vi har förlorat många värdefulla år och jag vet att de innerst inne vet sanningen men vi ältar den inte, vi lever här och nu och tar igen alla år som gått

    Ge aldrig upp Hjärta 

  • Anonym (uppgiven)

    Ja jag tror också att de blivit påverkade. De har liksom hans(o hennes) beteende mot mig. De får inte tycka om mig, om det sen är deras vilja el ngn annans är ju svårt att bevisa. Kanske omöjligt. Jag kan inte svara för hur de har det hos sin pappa. Men jag vet att de lever i två världar. Där hemma, med en massa syskon, pappa o mamma. Här hemma med mig. De har mer respekt där hemma. Här kan de säga till varandra framför mig; gör du så så säger jag till pappa! Om de har bråkat el ngt. Deras bonus är väldigt engagerad. Går på föräldramöten, sköter läxor mm. Har även fått påpekat när jag ansåg att en sak om barnen var mellan mig o deras pappa att hon hade lika stor rätt att lägga sig i eftersom de levde med henne 6mån/ år. Hon tar mkt plats o när det är skolavsl el dyl är det henne mina barn springer till o kramar.

    Jag försöker vara stark, jag säger att jag älskar dem varje dag men till slut blir man ledsen o besviken också på sina barn. Ja jag vet att de är barn o inte kan hjälpa det men det gör så ont. Aldrig få krama el ens få en kram från dem. Jag vet bara inte vad jag ska göra tills de en dag förstår? Ska jag låta dem bo där mer? Ha sitt liv där som de vill. Men har bara blivit ännu värre sen vi gick ifrån vv. Vad är bäst för barnen? För mig? Vem kan hjälpa mig?

    Tack för stödet o kramen!

  • Anonym (mm)

    Min tanke när jag läser dina inlägg är att detta handlar om mer än en sak.

    Bonusmamman är säkert en riktigt bra mamma som är engagerad i alla barnen, både de biologiska och bonusarna.

    Om du kan förlika dig med att hon är en bra mamma för dem då de är hos henne och pappan så kanske det blir lättare för dig. Är det inte bra att dina barn har en vuxen till i sina liv som älskar dem? Att det sen kanske gått lite överstyr anser jag är pappans fel. Det är hans och dina barn och hans uppgift är att se till att barnen har en bra kontakt med dig.

    Vad händer om du sätter dig ner med barnen och frågar dem om vad de tycker om bonusmamman? Vad de brukar hitta på tillsammans, vad hon brukar laga för mat, vilken hennes favoritfärg är etc. Förklara för barnen att du tycker det är jättebra att hon tar så väl hand om dem och att du är tacksam över att hon älskar dem.

    Förklara också väldigt tydligt att de har två föräldrar och en extraförälder och att detta inte kommer att ändras. Att ni tillsammans får hitta ett sätt att få detta att fungera utan att någon ska behöva vara ledsen eller ha tråkigt. Att de får bjuda till själva och komma med förslag på aktiviteter ni kan göra tillsammans. Att de får ta ett ansvar för att deras liv blir bra, roliga och meningsfulla. Du är en snäll mamma och du vill dina barn väl, men de måste hjälpa dig.

    Barn är klokare än man tror och jag är inte så säker på att man ska visa upp en glad fasad oavsett vad de säger eller gör. Visa att du är människa och visa att du inte tar skit från dem. Våga vara vuxen. Det är som du själv nämnt mer disciplin hos pappan. Kanske det är det barnen vill ha. Du kanske i din iver att de ska tycka om dig helt enkelt varit för snäll. Sätt upp gränser och se till att de efterlevs.          

  • Anonym (uppgiven)

    Jag betvivlar inte att hon är en bra mamma. Jag har som sagt försökt att aldrig baktala mitt X o hans nya. Jag får bara känslan av att de inte vill att jag ska finnas med i bilden. Jag har försökt att prata med mina barn väldigt många ggr, om o om igen. I fall de sagt hur de känner det, att de inte vill ha mig som mamma, att de vill bo hos sin pappa mm så har jag svarat att jag älskar dem oavsett vad de säger o gör. O att jag blir ledsen om de inte vill vara hos mig. Under utredningen var det lite lugnare o inte så mkt diskussioner. Men nu är det som sagt värre igen o barnen vill ingenting. Frågar som sajt DEM vad de vill göra men de vill ingenting. Bara vara hemma o titta på tv. Ja eller till sin pappa då. Jag känner mig som sagt helt maktlös. Jag har varit för snäll många ggr o vet att jag borde markerat för länge sedan vad som var ok eller inte. Men nu är det nog för sent tyvärr:(

  • Lindsey Egot the only one

    Fast du kan inte låta dom bestämma vad ni ska göra de gånger du har dom. Bestämmer du att det är badhuset som gäller så åker man till badhuset. Ju mindre du gör för att de verkar inte vilja desto tråkigare blir det ju. Du behöver inte ens nämna vad ni ska göra utan bara göra det. Ni får se svarar du bara. Samma sak om du vill åka på museum, fika osv. Fråga inte utan gör så får de se vad du tänkt när ni väl är framme.

Svar på tråden Behöver hjälp innan jag går under