• Anonym (mm)

    Behöver hjälp innan jag går under

    Min tanke när jag läser dina inlägg är att detta handlar om mer än en sak.

    Bonusmamman är säkert en riktigt bra mamma som är engagerad i alla barnen, både de biologiska och bonusarna.

    Om du kan förlika dig med att hon är en bra mamma för dem då de är hos henne och pappan så kanske det blir lättare för dig. Är det inte bra att dina barn har en vuxen till i sina liv som älskar dem? Att det sen kanske gått lite överstyr anser jag är pappans fel. Det är hans och dina barn och hans uppgift är att se till att barnen har en bra kontakt med dig.

    Vad händer om du sätter dig ner med barnen och frågar dem om vad de tycker om bonusmamman? Vad de brukar hitta på tillsammans, vad hon brukar laga för mat, vilken hennes favoritfärg är etc. Förklara för barnen att du tycker det är jättebra att hon tar så väl hand om dem och att du är tacksam över att hon älskar dem.

    Förklara också väldigt tydligt att de har två föräldrar och en extraförälder och att detta inte kommer att ändras. Att ni tillsammans får hitta ett sätt att få detta att fungera utan att någon ska behöva vara ledsen eller ha tråkigt. Att de får bjuda till själva och komma med förslag på aktiviteter ni kan göra tillsammans. Att de får ta ett ansvar för att deras liv blir bra, roliga och meningsfulla. Du är en snäll mamma och du vill dina barn väl, men de måste hjälpa dig.

    Barn är klokare än man tror och jag är inte så säker på att man ska visa upp en glad fasad oavsett vad de säger eller gör. Visa att du är människa och visa att du inte tar skit från dem. Våga vara vuxen. Det är som du själv nämnt mer disciplin hos pappan. Kanske det är det barnen vill ha. Du kanske i din iver att de ska tycka om dig helt enkelt varit för snäll. Sätt upp gränser och se till att de efterlevs.          

  • Anonym (mm)
    Anonym ((Ännu mer uppgiven)) skrev 2013-09-28 14:09:37 följande:
    Hej! Jodå det eskalerade fullständigt i somras och för att även göra den historien kort så har jag inte haft barnen hos mig på 3 månader nu. De hatar mig och jag är inte deras mamma. X anmälde mig till soc utan grund och utredningen är snart klar. Soc säger det är en väldigt komplex situation men att de förstår vad som pågår. Har även antytt till att jag ska söka ensam vårdnad. Har försökt få till umgänge genom öppenvården men det totalt havererade då barnen vägrade släppa sin "nya mamma" när hon skulle lämna dem. X har nu stämt mig på vårdnaden och jag kan bara önska och hoppas att där står något till min fördel i soc utredning. De har sagt att där inte finns ngn fara hos barnen hos mig, det är X som håller barnen på eget bevåg. De vill ju inte till mig och han kan ju inte tvinga dem. Säger han. Ja, det är en längre historia bakom men detta är den korta versionen.

    Men det är så hemskt. Första tiden kunde jag knappt gråta. Fick kämpa med att hålla ihop bara. Att orka leva. Nu gråter jag ofta och det räcker med att se familjer tillsammans för att jag ska få tårar i ögonen. Saknar dem så. Är livrädd för att jag förlorat dem helt. Försöker ha kontakt med dem och ringa och så. Men de vill inte prata. Hur lever man utan sina barn? Börjar man om? Kan man det? Jag tänker kämpa det sista jag har nu men sen. Sen vet jag inte.

    Tack för länken till bloggen, kände igen mig i VÄLDIGT mycket!

    Styrkekramar
    Har du gjort en orosanmälan till soc? Helt klart är den nya "mamman" skadlig för barnen. Så stora barn som dina har inga problem att släppa en vuxen för att umgås med en av sina föräldrar. Det är hon som är farlig för barnen.

    Dessutom blir jag chockad att läsa att det är styvmamman som skulle lämna barnen. Det ska givetvis pappan göra. Hans nya har inget med hans barn att göra. Inser han kanske inte att om han och hans nya skiljer sig så tar hon hans barn med sig och flyttar som hon håller på? Hon knyter ju barnen till sig på ett extremt osunt sätt. 
Svar på tråden Behöver hjälp innan jag går under