Flytt med barn

För övrigt trivs barnen mkt bra här på "bondgården" och båda säger sig vilja bo här. Även om man kanske inte ska lyssna på dem vid så låg ålder.
Tror också att de säkert lär sig leva med att de inte kan springa över gatan för att träffa andra kompisar utan måste få ett ok av föräldern som ska skjutsa eller som i detta fallet gå/cykla 1 km. Det är nog det absolut minsta problemet .

De förstår inte vad en flytt dit innebär. De förstår säkert inte heller hur det kommer att kännas att bara få träffa pappa på helgerna. Så nej, jag skulle inte lägga så mycket vikt vid vad de säger.

Lära sig leva med...ja. Men kan de inte leva bra där de lever nu då?

Om du slutar skylla ifrån dig på andra för dina egna val så kanske du gör bättre val framöver och inte tyngs av den där offerkoftan? Jag gissar att du gått minst 12 år i skola, och att du under hela ditt liv haft tillgång till fria medier fyllda med information? Då har du också haft de bästa förutsättningar att göra alla dina val.

Du ser dig själv som huvudperson, och barn och ex som bihang. Det är därför du resonerar så galet om att du offrar dig och så vidare. Om du istället ser barnen som huvudpersoner så kommer hela ditt resonemang falla platt. Vad som är bra för dig är inte automatiskt bra för andra.
Självklart ska du även ta hänsyn till dig själv! Men genom att se dig själv som lika viktig, och inte viktigare än andra så kanske din känsla av offer minskar, det finns ju andra som också har det tufft här.

Ja nog har du rätt i det du säger det kan jag inte förneka. Känner ansvar från många håll även från att "ta över gården" innan pappa blir för gammal, ansvar för mig själv och efter en gungig relation där man känner svek och sorg men även förtröstan att vi är sams så är det lätt att känna att det är dags att bara tänka på sig själv ett tag. Barnen måste såklart komma först. Exet...ja kanske även han ;) Till detta måste jag även säga att det finns aspekter jag uteslutit av tanke att de inte ska vägas in här då de inte har till mitt ex fördel i rollen som pappa. Tog medvetet den vinkeln att vi skulle ha lika förutsättningar som föräldrar under allas överväganden här, men genom detta blev jag också uppenbarligen ensam bov... Men jag kan också lugna alla upprörda med att det antagligen blir jag - offerkoftan, som kommer att göra det rätta, dvs inte ta barnen och flytta. Tack för alla överväganden och ha en fortsatt trevlig sommar. /offerkoftan

Vad kan det rimligen finnas för aspekter gällande ditt ex roll som pappa som skulle kunna påverka att han är bra förälder nog att bo med varannan vecka men inte varje vecka förutom varannan helg?

Lycka till med vad du än beslutar dig för.

Känns som du bara snärjer dig själv för du vill att vi ska säga att barnen ska flytta så nu kommer anklagelserna smygande om hur dålig han egentligen är som förälder

Finns det något som skulle kunna göra det möjligt för pappan att flytta till samma ort eller i närheten?

Jag kan förstå att det här med att ta över föräldragården väger starkt för dig och din släkt.

Jag kan självklart förstå hur du tänker, att du har önskemål om hur livet ska se ut och att du tycker det är "din tur" nu. Det enda som står i vägen är att du har barn med en person som vill ha barnen varannan vecka, och då funkar det liksom inte. Så är det när man har barn. Så fort man fått barn med en person är man bunden till den personen under hela barnets uppväxt vare sig man vill eller inte. Jag vet flera personer som efter en skillsmässa velat flytta till en annan ort men inte kunnat göra det för att den andra föräldern bott kvar på det gamla stället och ingen har velat ha barnen vh. 

Sen reagerar jag väldigt starkt på föräldrar som försöker manövrera ut den andra föräldern och göra honom/henne till vh-förälder. Jag har en kompis som råkat ut för det. Han har fått kämpa och kämpa och kämpa, hela tiden med rädsla för att han ska manövreras ut ur sitt barns liv. Jag tycker det är så grymt att utsätta sina barns förälder för något sådan.

Äntligen, tack jag behöver verkligen få vinklar där det inte bara hackas. Nej, exet vill verkligen inte flytta från sin villa. Jag sitter här och har egentligen hela tiden vetat att jag inte kan göra så, ta barnen och flytta och jag vill så gärna satsa på livet på gården, har hela tiden velat det och det är en stor del till varför vi har delat på oss, att vi har olika värderingar, jag är lantis med ett arv jag vill förvalta och leva i, han är och han är stadsbo och född i lägenhet. Jag har haft en otrolig uppväxt med frihet och djur vilket jag vill mina barn ska få uppleva, inte så många sådana tillfällen kvar då så få bönder satsar i dag. Men tänker också att det kanske kommer en tid då det ändå blir så. Alternativt att jag försöker lägga mesta möjliga tiden där och bo kvar i staden. Men - skolan och omgivningen i staden är inte så trevlig och det är också en anledning till min önskan att flytta för barnen ska få det bättre så. Mina nära argumenterar att - kan inte han lika gärna flytta nära dig? Ni har väl lika rättighet? Varför ska du tvingas bo där du inte vill? Lätt att dras med i snacket hos de likasinnade. Och man får nog bara vänta in en bättre situation där de själva kan bestämma om de vill flytta till gården. Men förutsättningarna kan vara annorlunda då för det ligger ju långt fram i tiden. Jag vänder och vrider men hamnar ändå i samma slutsats, jag kan antagligen inte flytta om jag vill ha barnen vv.

Jag förstår dig till 100% men samtidigt är det självklart att pappan har samma rätt som du att besluta om barnens bästa. Man kan aldrig tvinga en annan människa att flytta.

Vad säger pappan om du pratar med honom?

Tror han alltid känt ett visst underläge i fråga om sin roll på gården, han är allergisk och har astma, därav inte kunnat se sin roll i driften av djurhållning, kanske heller inte på jordbrukssidan. Men han har under våra goda stunder (det har varit många såklart det med) sett möjligheter, han har ett jobb inom industri vilket ger möjlighet att flytta men han vill bo kvar i tryggheten, bland sina kompisar och huset han köpt. Men man vet aldrig vad framtiden ger, men jag kommer nog ångra mig bittert många gånger innan jag hittar en fast punkt igen i staden, men kommer också kanske behöva närheten till mitt ex ifall saker händer, om ett barn blir allvarligt sjuk eller så är det ju otroligt mycket värt att bo nära. Jag behöver också bo där för att hålla efter lite på skola/dagis för sådana saker har inte han engagerat sig så mycket i, man vill ju vara aktiv och "lägga sig i" lite som förälder ;)

Vill förtydliga att när jag menar "våra goda stunder" är när vi varit överens och velat varandra väl, då har han kanske varit mer benägen att tänka sig ett liv på gården. Han har ju alltid vetat att jag vill flytta hem och att jag hoppats och lobbat för att vi som familj ska göra det tillsammans. Men också i takt med våra konflikter minskade den tendensen hos honom, vilket ju är mycket förståeligt. Han ser ju såklart till sitt och menar att barnen har sin trygghet där, men det är också lite det jag har som argument här, de är så små och anpassningsbara, deras dagis har varit i staden, men om man ser bara under sommaren nu så knyter de ju nya trådar till trygghet, om tingsrätten, gud förbjude, dras in så ser de till vem som engagerat sig mest i barnen (vilket är uteslutande jag) och var de bott mest efter separationen (hos mig på gården) och jag skulle därför antagligen kunna få igenom en flytt och vårdnad. Men - gå inte igång nu! Jag tänker antagligen inte göra det. :) Jag ser att barnen får det bäst med vv boende hos bägge.

Visst är det så! Våra normer och samhället gör tyvärr också att män hamnar i mansfällor där de "tar sig an" största ansvaret för familjens ekonomi och där de också i många fall endast får träffa sina barn varannan helg efter en skilsmässa.

Det är ingen rolig sits ni hamnat i och jag har full förståelse för att du skulle vilja göra nya livsval som passar dig bättre. Särskilt eftersom du känner att du tidigare fått anpassa dig i stor grad efter din f.d. sambo. Men i en skilsmässa där barn är inblandade tycker jag alltid att barnen måste vara högsta prioriteringen och att det är deras välbefinnande som måste få styra. De är helt oskyldiga i detta!En fundering som jag får gällande "livet på gården" är: Hur många timmar i veckan skulle du behöva arbeta för att få det livet att gå ihop ekonomiskt osv? Och när du säger "någon finns alltid närvarande" så undrar jag hur många gånger i veckan dessa personer kommer kunna och vilja ta hand om dina barn? Kommer de gå och hämta dem i förskolan? Fixa mat? Det är lätt att säga att "vi ställer upp och hjälper till" men hur ofta kommer de verkligen kunna göra det?
Fast egentligen är barnens förskoletider inte relevanta i detta. Det viktigaste är att de får en så bra och naturlig relation som möjligt till sina två föräldrar! Så tycker jag. 

Nej man har ansvaret helt själv för barnen gällande tider men här existerar i alla fall ett skyddsnät i form av morfar och släkt. I staden är jag helt själv, förutom exet såklart.

Jo, det skulle bli långa tider, men också egna tider, där man ändå kan vara närvarande inom arbetets gång. Flexibel på ett annat sätt.

Självklart måste barnen komma först och de är helt oskyldiga i detta.    

Fast det där stämmer inte riktigt. De ser även hur det har varit efter separationen. Då har ni väl haft vvboende? De ser var barnen är trygg, har sitt nätverk osv. Så det är inte så enkelt som att Tingsrätten kommer att se att de har det bäst med dig. Det finns inga garantier för det.Min erfarenhet av livet på bondgård med djur, är att det krävs betydligt mycket mer än 40 timmar per vecka för att få det att gå runt. Och visst brukar bönder ha en ledig stund mitt på dagen men det brukar vara arbete tidiga morgnar till sena kvällar och lite ledigt (de säsonger när det går) däremellan. Men kanske är det en liten, lättskött gård du planerar att ta över?

Ja, barnen måste komma först.

Det kanske blir lättare om du ser lite framåt? IDag verkar en flytt inte genomförbar, men så fort ungarna lärt sig åka buss kommer saken i ett annat läge, då kanske ni kan flytta?

Jag letar nu lägenhet för fullt i staden, med ångest i själen för det blir tufft att hitta ett ställe som kommer i närheten av huset mitt ex bor i eller ändå längre från gården på landet. Jag mår verkligen dåligt av mitt val jag gjort nu, att inte gå vidare med flytten men anser att det är det bästa för barnen. 

Också tänker jag att jag ändå har vänner att knyta upp i staden, har en praktikplats som väntar och det finns kanske jobbchanser där senare, samt att jag kan åka hem till gården med och utan barn på helger. Att det kanske inte spelar någon roll för barnen var de bor bara de får vara hos föräldern de längtar efter. Också att det kan växa fram ett beslut hos dem vartefter åren går att de själva vill flytta, även om det kanske ligger långt fram i tiden och ett övertagande av driften står i en helt annan fas än vad den gör i dag. Också ser jag att en bra relation med pappan kan vara oerhört viktig, man vet aldrig hur viktig den andra föräldern kan komma att bli

I mina mörka stunder bävar jag för att detta bygger ytterligare hinder för en senare flytt eftersom sonen på detta vis knyts starkare till staden genom att börja förskoleklassen. Känns även som en ojämn fördelning av boendet eftersom de har stor tomt med allt gammalt och tryggt kvar hos pappan medan de ska leka på gata/lekplats/balkong hos mig. Med den ångest jag känner veckorna utan barnen oroar jag mig för att det ska komma att kännas än värre i staden utan de mina, men nu har jag i alla fall beslutat. Jag är också rädd för är beslutet om att inte flytta, gör att mina chanser att få dem med mig vid en senare flytt blir mindre då jag i skrivande stund kan hävda att de är mer invanda att bo här på gården för att de varit här så mycket senaste månaderna. 

Också tanken på att vad är det som hindrar att exsambon i stället för mig, kunde vara den som är tvungen att ge upp sitt för att flytta till barnen, jag menar, jobb, hus, vänner, familj är just vad jag får ge upp nu för att de ska bo kvar i vad som varit dagis och invanda husväggar tidigare. Men han vill såklart inte, men inte jag heller såklart.

Således har jag gett upp tanken på flytt, och en liten del av beslutet kommer faktiskt från det här inlägget och responsen som så tydligt visar att jag inte kan genomföra flytten, i och med att han inte vill flytta heller, tvingar den honom att bli helgförälder. Och i gråskalan där frågar jag mig varför kan inte han eg. ge upp sitt och följa mig? Då barnen troligtvis kan få ett minst lika bra eller troligtvis bättre liv här med förutsättningar om skola och trygghet. Detta kommer jag kanske alltid att grunna över. Och vi ska ändå ha ett möte och ett samarbetssamtal med soc för att liksom få allt på bordet, trots att jag redan ställer mig medgivande till att stanna. 
Kanske är det inte detta val jag gör nu inte uteslutande och avgörande i frågan om framtiden på lång sikt trots allt... jag hoppas det.

Detta är det sista jag skriver i ärendet, tack för alla svar och tack för mig. 
.    

Det jag spontant tänker är att om du och barnen bor på gården så kommer barnen ändå att flytta långt bort från dig den dag de ska börja på gymnasiet - eller finns det gymnasium i närheten av er?
De kanske väljer att flytta till pappan redan inför mellan - eller högstadiet pga närheten till skola, fritidsintressen och kompisar? 

Jag tycker du ska stanna kvar i stan och besöka dina släktingar på helger och semestrar.