Flytt med barn
Jag och min sambo separerade i slutet av maj. Vi har två gemensamma barn födda 07 och 09.
Jag har levt genom familjen, studierna och delvis varit socialt blockerad under flera år pga sambons och mina konflikter och har därigenom inte orkat bygga upp något egentligt eget nätverk, även om jag har vänner så har jag inte orkat engagera mig i dem. Jag har svärmor som jag har god kontakt med men känner ändå att jag inte har någon riktig trygghet i den staden. Sambon är en mycket bra och engagerad far och vill såklart att vi sak ha 50/50 i umgänge och vi har en mycket god och nära kontakt (än så länge, sånt kan förändras). Han kommer fortsätta ha huset (jag har ändå inte möjlighet att ta över då jag fortfarande studerar) men jag kan såklart hyra lägenhet under förutsättningar med bostadsbidrag men jag känner stor ångest inför detta.
Saken är den att jag har min familj 8 mil bort (ca 50 min resa med bil) där bondgård, stort hus med alla bekvämligheter finns och en betydligt reducerad boendekostnad står till godo för mig, till det kommer också min brors familj, samt barnens morfar som bor kvar på gården (inte i samma hus som mitt isof). Alla intresserade av att hjälpa till och engagera sig i barnen – det har de alltid gjort, vi har ofta åkt och besökt morfar. Under sommaren nu har barnen vistats mer där än i sambons stad och ”bott in oss” ordentligt, där min 6-årige son har kompisar som han vid ev. skolstart här skulle komma att gå i samma klass med. Skolan och dagis är bra, byn är liten med skolskjuts vid gården och ren och natur och djurnära miljö. Hos mig här på gården skulle barnen få helt andra dagis/skola-tider, någon finns alltid närvarande, hos min sambo blir dessa tider från halv 6 till halv 5 under vardagarna. Detta är sådant jag har i åtanke när jag funderar.
Jag vet att det dels låter som att jag redan bestämt mig och ”varför ställer jag frågan här” men någonstans behöver jag andras åsikter, jag vacklar inom mig i att fadern är en fin pappa och att jag under andra förutsättningar kring hans stad om jag själv känt mig trygg och säker på att det är där jag vill att mina barn ska växa upp, inte skulle tvekat utan att jag med lugn i hjärtat tagit lägenhet, väntat tills jag pluggat klart (1 år) och under förutsättningarna av ett jobb själv se fram mot att köpa ett hus och bygga vidare på mitt liv i den staden… MEN jag har som uppvuxen bonddotter med värderingar ärvda från den miljön, alltid sett saker från det perspektivet att jag velat flytta ”hem” och ta över gården, vilken också är mycket välskött med jord och skog och fina förutsättningar att leva på. Om jag inte gör det kommer den förr eller senare att säljas.
Ge mig några av era tankar! Sambon och jag har ett förestående samarbetssamtal på soc och jag behöver få lite vinklingar. Har såklart talat med ”de mina” vilka stödjer mig i att försöka få igenom en flytt med varannan helg hos pappan, eller som jag tänker – mer än varannan helg kan de ju få vara hos honom i så fall. Men jag påverkas av pappans ångest inför att jag som han säger, tar barnen från honom.
